Menorca

 

Klockan 6 på morgonen lämnade vi vår boj på Cabrera och gav oss av mot Ciutadella på Menorca, drygt 75 sjömil norrut. Det var ännu mörkt och vi såg bara lanternorna på Limelight och Cachaca den första halvtimmen. Barnen satt med mössor, vantar och sjöställ under filtar i den friska morgonluften och tyckte nog att det var rätt så mysigt att ”kura gryning” där vi gungade fram i vågorna.

Samtal med Two Oars på kanal 72

De första timmarna gick vi för motor. Vi gick ganska nära Mallorcas sydostkust och kunde nu från havet se alla de vackra vikar vi tidigare besökt med hyrbil. Efter några timmar kom Two Oars ikapp oss och körde förbi, barnen vinkade glatt och vi tog oss en kort pratstund på VHF:en.  Vid lunchtid började så vindmätaren indikera att vind var på väg. Vi satte segel och fick en fantastiskt fin segling över Canal de Menorca med 6-8 m/sek och gassande sol.  

Ganska exakt tolv timmar efter det att vi startat på morgonen så anlöpte vi den charmiga staden Ciutadella. Vi fick plats på den nybyggda flytbryggan där Jill och Robert stod och tog emot oss.  

Anette vaknade tidigt nästa morgon och tog en morgonpromenad för att köpa bröd med Ingrid och hittade också en turistbyrå. Snart satt vi i sittbrunnen i morgonsolen med våra tekoppar och njöt av nygräddat bröd och informationsbroschyrer om staden och ön. För oss handlade dagen i första hand om att försöka hitta någon som kunde reparera vår utombordare och hjälpa oss att fixa gasolen ombord. Hamnkontoret gav oss en kontakt och två timmar senare kom en förtroendeingivande man, Pedro, ombord.  Hamnkontoret berättade även att klockan tolv så skulle en s.k. rissaga äga rum. Innebörden var att vattennivån i hamnen under 10 minuter beräknades falla med 70 centimeter för att efter några minuter stiga med lika mycket. För vår del skulle vi nästan inte beröras. Grace, Limelight och Cachaca var förtöjda vid en flytbrygga. Two Oars som låg vid den gamla stadskajen skulle däremot behöva vara mer uppmärksamma och anpassa sina förtöjningar. Rissagan är en meterologisk tsunami som då och då  förekommer i Ciutadella. 2006 hade konsekvenserna för båtarna och restaurangerna i hamnen varit svåra då fallhöjden på rissagan varit 2,5 meter. Vi väntade lite spända på vad som skulle inträffa. Tyvärr, eller kanske snarare tack och lov, blev bara nivåförändringen runt 30 centimeter. Föga dramatiskt således.

Pedro, varvskillen, rynkade pannan flera gånger den dryga  timme han var på båten och upprepade: I don´t like this. Han, liksom vi, hyste den största respekt för gasolproblem. Egentligen hade Pedro önskat kapa vår gasledning och kopplat in en ny spansk regulator. Han menade att vår svenska lösning var olaglig enligt spanska mått. Björn bromsade detta och efter en dryg timmes huvudbry och felsökning hittade Pedro en gasläcka. Läckan var vid den övre säkerhetsventilen i boxen där gasoltuberna förvaras. Detta förklarade hur regulatorn helt enkelt hade fungerat som den skulle och stängt tillflödet av gas till spisen så fort trycket minskade. Vi drog åt gängorna och så var läckan tätad. En löjligt enkel reparation av ett problem som skapat mycket huvudbry och irritation hos oss. Även om vi har mikrovågsugn att ta till, så är det viktigt att kunna laga riktig mat och värma vatten. Varm mat håller humöret uppe och sjösjukan stången. Utombordaren tog Pedro med sig, och redan nästa dag var den lagad. Den fungerade perfekt när Björn och barnen gav sig ut på provtur i hamnbassängen. Notan landade på 178 euro, men vi var mest glada över att utombordaren gått att laga. Alla båtar på Cabrera hade haft jollarna i vattnet den blåsiga natten, men bara vår välte. Vi misstänker att vår jolle är för lätt eftersom den inte har en hård botten. Framöver kommer vi att ta upp den och motorn på däck om minsta vind är i sikte. Samtidigt har Björn skrivit upp: byte av jolle! högt upp på sin önskelista för nya båtprylar.

 När båtutrustningen nu var återställd i gott skick var det tid att börja fundera på vad vi skulle göra på Menorca. De kommande dagarna skulle det blåsa mycket så vi skulle få några dagar att se oss omkring. Anette tog tag i tvättkorgen och kunde två timmar senare, till sin glädje, konstatera att Björn ordnat fram en hyrbil som levererades till hamnparkeringen; tre dygn för 50 euro!

 

 

Den kvällen träffades alla besättningar på en fiskerestaurang nere i hamnen. Xavier, som gästseglade på Cachaca några veckor, ordnade fram en avsmakningsmeny för kvällen med många av havets läckerheter. Det passade oss utmärkt för vi ville fira att allt åter var ordnat på Grace!

 

 

De följande dagarna besökte vi de norra småbyarna Fornell och Addaia; därefter Mahon med den imponerande förskansningen La Mola på den östra udden om inloppet och de små fina byarna och calorna på den västliga; samt några av stränderna på sydkusten. Menorcas landskap var annorlunda än Mallorcas; kulligt och grönt, lite som i England.

 

Mahon

Befästningen La Mola

Inte långt från Ciutadella låg en stenbyggnad, Naveta des Tudons, som sägs vara det äldsta, täckta byggnadsverket i Europa. Det var en grav som byggts som en uppochnervänd båt. I Torres d’en Gaumes vandrade vi omkring länge bland resterna av en stor förhistorisk boplats. Vilket arbete låg inte bakom alla dessa stenbyggnader! Kristin och Rickard fantiserade fram hela hus där de lekte och pratade om hur det skulle ha varit att leva på Barna Hedenhös tid. Det var en mäktig känsla att gå omkring på en boplats som var över 3500 år.

 

 

 

Dagen därpå var vi alla åter inbjudna till Jill och Robert på Two Oars på knytkalas. Ciaran på Cachaca bjöd som förrätt på en god fisksoppa. Kristin och Anette hade gjort i ordning en smarrig smörgåstårta som mellanrätt (Valet kan tyckas något udda, men smörgåstårta  var något våra kompisar hört talas om och undrat vad det var.)  Därpå  bjöd Canan på fantastiska turkiska dolmar. Jill på Two Oars hade till efterrätt bakat en läcker kaka - vi gick inte hem hungriga den kvällen heller! Kristin och Rickard hade ännu en kanonkväll då Jill som vanligt hade förberett ett nytt pyssel till dem: den här kvällen fick det lära sig att fläta korgar av långa barr som Jill bett dem samla på Cabrera.

Vi hade sedan vi kom till Menorca hela tiden haft koll på vädersiterna. Nu hade ett fönster öppnats med riktigt goda förutsättningar för att gå mot Korsika eller Sardinien. Lätta vindar, ingen Mistral i sikte, och en prognosticerad våghöjd på max 1,5 meter. Ideala förutsättningar för en längre överfart. Sista dagen i Ciutadella sjöstuvade vi således Grace och förberedde mat för två dagar. Vi besökte också stadens stora lekplats två gånger för att våra tre små skulle få springa av sig ordentligt.

Rickard framför en av alla de T-formade monument, taulas, som återfinns på Menorca.

Ofrivilliga och frivilliga dopp på Cabrera

 

Vi hade tänkt lämna Palma den första april, men prognosen då sa styv kuling runt 18m/sek och 3-4 meters vågor. Istället lämnade vi Palma på påskdagen den 31 mars.

 

I frisk, västlig vind seglade vi ner till naturreservatet Cabrera, några sjömil söder om Mallorca tillsammans med Limelight och Cachaca. Two Oars startade någon timme senare, körde om oss halvvägs och låg förtöjda i sin boj när vi som första segelbåt anlände fem timmar senare. Sjöstuvningen hade fungerat bra, men Kristin och Ingrid var efter en vinter i hamn ovana vid sjön och sjösjukan följde våra flickor under hela resan.

 

För att åka till Cabrera behöver man ansöka om tillstånd och boka sig en boj i förväg. Tidigare har tillståndet kostat några euro, men bojplatserna varit gratis. Från och med i år tar man istället ut en avgift för bojarna, för vår båtstorlek ca 10 euro/natt. Vi hade bokat in oss för tre nätter. Före och efter högsäsong får man stanna upp till en vecka, annars bara två nätter. Till Cabrera åker man för den vackra naturens skull.

 

Ett fantasieggande kastell, en fyr och den lilla hamnen med guardia civils och militärens baracker och uteservering är allt som finns på ön. Man får endast befinna sig i den stora viken på nordsidan eller promenera utmed de vägar och stigar som föreskrivs. Unika arter, bl.a. en sjöfågel och en ödlesort, finns bara här, men det är framförallt det marina livet runt ögruppen som man är mån om att skydda. Historiskt sett har ön varit bebodd många tusen år och kastellet byggdes på 1400-talet för att försvara ön från nordafrikanska piratangrepp. Under 1800-talet landsattes 9000 franska krigsfångar på ön. Endast 3000 kom levande därifrån och ett stort kors är rest till minne av de 6000(!) soldater som svalt ihjäl eller dog av sjukdomar under sin fångenskap på ön. När man vandrade på de steniga lederna kunde man inte låta bli att tänka på dessa arma människors förfärliga öde; hur de måste ha sökt efter mat, vatten och skydd mot sol och väder.

Den första kvällen tog vi jollen in till hamnen. Lite tidigare hade en delfin, eller var det möjligen en liten val, i lugn takt gjort en lov i bukten. Anette, Rickard, Ingrid och Timmy vandrade upp till kastellet och njöt av utsikten i den tilltagande vinden. Kristin gjorde ett försök att följa med men mådde fortfarande så dåligt att hon behövde stanna på stranden med Björn och de andra på den charmigt spartanska barserveringen. Där satt vi sedan hela gänget och pratade och skrattade till mörkret suddade bort alla konturer och vi återvände ut till våra guppande båtar med jollarna.

Den natten slet vinden i Grace. Kastbyar på uppåt 20m/sek rullade ner för de rätt branta bergsväggarna ner i viken och Grace svängde oroligt av och an vid bojen. När Björn i gryningen klev upp för att se så att jollen låg OK bakom Grace så hittade han den uppochnervänd med jollemotorn  under vattnet! Björn hoppade ner på Grace badbrygga för att vända jollen rätt, varpå en åra började segla iväg från gummijollen. Björn hoppade ut på den fortfarande uppochnervända jollen, endast iförd kalsonger, och försökte ömsom paddla, ömsom sträcka sig mot åran. I det ögonblick fingertopparna snuddade vid åran gled Björn pladask ner i vattnet och fick på så vis fick sig årets första simtur i det 15-gradiga vattnet. Åran räddades. Den vattendränkta utombordaren lossades och togs upp på Grace, jollen togs upp och surrades, men toften där vi sitter och ror på jollen hade spolats bort. Vilken oskön start på seglingssäsongen!

Björn gjorde vad han kunde för utombordaren enligt instruktionsboken – tömde den på vattnen, fyllde cylindern med olja, torkade tändstiften och försökte tömma förgasaren på vatten. Lyckligt nog hade Björn kommit ihåg att stänga bränslekranen och tankklocksventilen. Motorn sköljdes med sötvatten och alla övriga små skrymslen sprutades med 5-56 för att undvika korrossion. Vi hoppades att den skulle gå att rädda. Inte nog med det.  Dessutom krånglade gasolen ombord! Vi hade provat gasolen några dagar innan avfärd och det hade då fungerat bra, men nu slocknade lågan hela tiden efter bara en sekund. Björn prövade förgäves våra olika olika regulatorer och gasoltuber och  felsökte hela förmiddagen utan framgång, så det blev till att äta microvågslagad mat den dagen. Tur att Anette lagat mat i förväg innan vi lämnade Palma och att vi har en väl fungerande inverter.

Framåt kvällen hade våra kära vänner förberett för grillfest på Two Oars. Vi satte ihop en laddning köttfärssmet till svenska köttbullar att lägga på grillen och blev sedan upphämtade av Timmy, som kom och hämtade oss i omgångar med deras jolle. En dålig dag förbyttes till en fin kväll tack vare våra vänner och den fantastiskt goda, grillade maten som trollades fram på akterdäcket.


 

.









Sista dagen på Cabrera gick till skola och promenader på ön. Det blåste fortfarande hårt under förmiddagen men mojnade under dagen. Vi samlades alla på eftermiddagen på den lilla uteserveringen och livet kändes rätt enkelt igen där vi satt i goda vänners lag medan barnen lekte på stranden framför.

 

 

Återigen fick vi skjuts hem av Timmy. Kristin och Rickard fick ett erbjudande de inte kunde motstå. Timmy var redo för årets första bad och kanske ville Kristin och Rickard följa med honom över till Limelight och göra honom sällskap? Så blev det. De modiga barnen simmade i det klara, kalla vattnet, medan Björn och jag förberedde båten för morgondagens tidiga avfärd mot Menorca. Stolta och lyckliga barn var det som kröp till sängs den kvällen.

 

 

 

  

På stranden framför uteserveringen låg en vit båt uppdragen med en speciell historia. Något år tidigare hade några välklädda unga afrikaner anlänt och frågat efter närmaste busstation ...

 

 

 

 

(Tack Andreas, för de fina seglingsbilderna på Grace från överfarten!) 

Lite om våra sex vårvinterveckor på Mallorca

Helgvandring i bergen.

 

När vi kom tillbaka till Grace på Mallorca så var det full vår: mandelträden blommade, citrusträden dignade av frukt och vallmo började slå ut i vägrenarna. Vårt vardagsliv på båten bestod av skola på förmiddagarna och simning hos Susanna i badhuset på eftermiddagarna. Varannan dag åkte vi på utflykter runt ön, och passade då och då på att fylla på matförråden. Kristin och Rickard blev glada över att det på sina ställen fanns svensk mat och godis, så vi passade på att fylla på förråden med nyponsoppa, sill och havregryn.

Redan första helgen fick genom våra vänner på Limelight träffa Jill och Ciaran från Irland med sin båt Cachaca. De hade också övervintrat på RCNP och ämnade liksom oss segla österut i början av april. Våra andra vänner, Jill och Robert på Two Oars, hade behövt åka hem till New York under vintern för att förlänga sina visum, men efter några veckor kom även de tillbaka till RCNP, till vår stora glädje. Planerna på att lämna Palma alla fyra båtar tillsammans växte fram under de restaurangbesök och helgvandringar som följde, och Andreas skissade fram en rutt och tidtabell med planerad avfärd den 1 april.

Mallorcas natur är omväxlande och storslagen. Det finns flera nationalparker, vackra vandringsleder, ett otal vikar och stränder, många spännande grottor och charmiga städer och småbyar. Vår hyrbil tog oss till Alcudiabukten, Pollenca och Formentor i norr; till de bergiga trakterna i väster runt Puigpunyent, Deia, Valldemossa och Soller; till små fiskesamhällen och fantastiskt vackra vikar i sydost; till grottorna på ostkusten, badorterna runt Andratx, Santa Ponca och Magaluf samt många av stränderna runt Palma.

Utsikt från fyrtornet vid Formentor.



 

 

Strandlek i Andratx.

Hunden heter Seytin och blev räddad ur havet i Turkiet av våra hamnkompisar på RCNP, Jonathan och Öslem.

En helg i slutet av februari fylldes hela centrala Palma med marknadsstånd, då ” de Baleariska dagarna” firades. Kristin och Rickard tyckte mycket om att gå runt och titta på det som dukades upp: allt från helstekta grisar, levande rovfåglar, medeltida och vackert smyckade svärd till dansande och sjungande marionettdockor.

 



Vi testar utrustningen några dagar före avfärd.

En solig, men blåsig eftermiddag i mitten av mars fick vi ett uppiggande besök av bekanta från hemorten då Mikael H. och hans fru hälsade på oss på RCNP. Några dagar senare flög Anette och Ingrid över till Barcelona för att hälsa på Anettes föräldrar som var där på semester. Därpå lämnades hyrbilen tillbaka och de sista två veckorna var vi kvar i Palma.

Istället för utflykter tog nu båtförberedelserna upp den mesta tiden. På skärtorsdagen tog vi farväl av vår vän Susanna och fick av henne och hennes familj ett vackert broderat träskrin samt ett helt fat med hemmalagade piroger och sobrasada (en slags smakrik, mallorcansk korv). Vi var mycket tacksamma och kommer att sakna henne mycket!

En sista vandringsutflykt hann vi också med. Vi  följde med Canan och Andreas samt Jill och Ciaran i deras hyrbilar den sista helgen. Den kom att bli vår häftigaste utflykt. I solsken med 18 grader i luften lämnade vi Santa Katarina och vandrade utmed åkrar, fantastiska gårdar (i en av dem hade Ian Flemming bott), porlande vattendrag och fantastiska dofter från ört och blom. Efter drygt två timmars vandring, en lunchpaus i det gröna och 20 minuters klättring på en smal och brant bergsstig nådde vi en fantastisk grotta med enorm rymd och fantastiska stenformationer. Högst upp fanns en liten öppning mot himlen med några få meters diameter, vilken släppte in det ljus som bidrog till att grottan kändes så fascinerande.

 

 

På vägen tillbaka berättade Jill att hon fått berättat för sig att man förr i tiden visade att en förbipasserande gäst var välkommen in för mat och husrum, genom att plantera en palm i sin trädgård. Om det gäller än idag vet vi inte, men palmerna är många och vi har också känt oss väl bemötta och välkomna under hela vår vistelse på  Mallorca.

 

Kvällsmat på bryggan bakom Grace.

 

Utsikt över Palmas inlopp från RCNP, 50 meter från Grace. Här på uteserveringen trivdes vi!