Montenegro

 

Staden Kotor och  innersta delen av innanhaven i Boka Kotorska.

 

Lunchstopp vid Sv. Stefan

Montenegros kuststräcka är inte längre än att den kan göras på en dag. När vi väl klarerat in i Bar och satte kurs norrut gick vi för motor utmed kusten förbi små badvikar, spännande bergsformationer och gigantiska hotellkomplex under uppbyggnad. Vi ankrade upp utanför Sveti Stefan för ett lunchstopp med bad. Sveti Stefan är en rund liten ö som är förbunden med land genom en landtunga av sand. Byn byggdes under 1400-talet efter att lokalbefolkningen plundrat ett piratskepp på dess skatter. Byborna omgav sin ö med en ringmur för att själva slippa piratangrepp. På 1950-talet tvingades byns invånare därifrån då hela ön gjordes om till ett lyxhotell. Bilder av den pittoreska ön lär ha funnits i varenda reklambroschyr från f.d. Jugoslavien.

Under eftermiddagen fortsatte vi upp mot en liten vik, Bigova, som vi spanat in på sjökortet.Väl där hade vi att välja på att ankra i viken eller lägga oss långsides utmed den sidan av stenpiren som vette mot havet. Vi chansade på att även natten skulle bli lugn, fendrade av ordentligt och förtöjdelångsides utmed stenpiren, bredvid en segelbåt från Ukraina. En sympatisk kille ombord på grannbåten tog emot våra tampar. Att förtöja vid bryggan var gratis, men den tillhörde en fiskerestaurang. Vi var lite möra efter ett och ett halvt dygn till sjöss och restaurangen såg så trevlig och lockande ut att vi
bestämde oss för att unna oss en utemiddag. Fiskerestaurangen var till barnens förtjusning fylld med bilder från decenniers fiskefångster. Bilderna studerades storögt,  liksom de skelett av svärdfiskar, hajar, langustrar och klumpfiskar m.m. som prydde restaurangens tak. Under tiden valde vi ut de fiskar vi ville äta från en bricka, vilka sedan tillreddes över grillen. Det smakade ljuvligt! För oss föräldrar var det extra roligt att se Kristin och Rickard bena ur och rensa varsin hel fisk och sedan äta dem med välbehag. Notan landade på lika mycket som en plats i en marina, men nog är det bra mycket trevligare att äta än att sova upp pengarna. Innan vi gick tillbaka till båten tog vi en långpromenad i byn. På hemvägen var det mörkt och ute i viken såg vi ett par lokala fiskare i sina ekor. De stod upp längst fram i båtarna och paddlade ytterst försiktigt, i aktion med att locka fiskar till sig med stora gaslampor alldeles ovanför vattenytan. Vi följde deras arbete en god stund, fascinerande!
 

Den mysiga fiskerestaurangen i Bigova.



Perast

Kotor uppifrån berget och "Grace" nere vid bryggan

Det blev en lugn natt och nästföljande dag styrde vi in i sjösystemet Boka Kotorska, där vi började med att tanka i staden Herceg Novi i en kraftig, men skönt svalkande, regnskur. Det klarnade sedan upp och vilket sceneri som bjöds när vi, tillsammans med flera lyxkryssare och turistbåtar, puttrade in mot städerna Perast och Kotor! Perast var i flera hundra år ett venetianskt maritimt lärocentra med ett 50-tal små, vackra palats från 1600- och 1700-talet. Peter den store lär ha skickat dit de ryska unga adelsmän som sedemera skulle komma att bygga upp den ryska flottan.



Framåt eftermiddagen fick vi en bryggplats i staden Kotor och kunde någon timme senare påbörja den 45-minutiga vandringen upp till fortruinen Sv. Ivan på klippan över Kotor stad. Vi räknade till över 2100 steg under vår vandring upp på bergsklippan och vi var glada att dagen började svalna. Kotor är en av UNESCO:s världsarvsstäder och vi förstod varför. De smala gränderna, trapporna, torgen och fasaderna hade stor charm och utsikten över staden, bergen och det fjordliknande landskapet var bedårande.

Halvvägs uppe i berget.

Äntligen uppe!

 

Följande morgon klarerade vi ut ur Montenegro och fick sedan ännu en gång njuta av de fantastiska vyerna i Boka Kotorska. I den innersta "sjön" är bergen, som stupar ner i havet, nästan 1000 meter höga. Några timmar senare var vi åter ute i havet och passerade gränsen till Kroatien.

Kryssningsfartygen låg på rad in mot Kotor.

Fästningen på Kroatiens sydligaste udde.

 

Albaniens kust och inklarering i Montenegro

 

Södra Albaniens kustlandskap

Marinan sov när vi på morgonen gled ut ifrån Gouvia på Korfu. De ankringsvikar vi passerade på norra delen av ön såg inbjudande ut, men de var inte för oss. Öster om oss, bara några få sjömil bort, låg Albanien, ett land vi kände en viss respekt inför. Det kändes lite spännade att göra sträcka som nu låg framför oss. I vår pilotbok från 2011 står att den albanska kusten bevakas av både inhemska fartyg och patrulleras av den italienska flottan. Enligt boken var det heller inte ovanligt att passerande båtar blir bordade, ombeds att visa skeppshandlingar och kan få båten genomsökt. Av andra seglare på Korfu hade vi fått höra att Albaniens attityd gentemot turister nu är mildare. De vi träffade, som besökt landet, hade mötts av vänlighet, men berättat att det fortfarande är lite omständigt att klarera in. För inklareringen är det kutym att nyttja en s.k. agent, som mot en avgift på strax under 50 euro, hjälper till med all pappersexercis för att komma in i landet. Vi hade några dagar tidigare tänkt oss ett stopp i Vlorë, men när vi av väderskäl blev kvar så länge på Korfu, så hade vi nu ändrat planerna och tänkte oss ett direktben upp till Montenegro, vilket skulle ta oss ungefär ett dygn.

Gästflaggorna hissade

Nåväl, strax innanför albanskt farvatten dök ett gäng delfiner med ungar upp, vilka lekte runt båten och vi kände oss på så sätt varmt välkomnade även här. Hela dagen låg vattnet platt och vi gick mestadels med motor hela sträckan. (Det hade blivit mycket av den varan sedan Sicilien). Den albanska kusten innanför oss kännetecknades av höga, karga och oexploaterad berg som stupade hela vägen ned till havet. I pilotboken stod att passerande båtar ska gå 12 sjömil ut från land. Vi genade lite i början, men höll ut ordentligt efter Vlorë, då vi närmade oss "restricted areas", militärt område. Albaniens kustnära vatten var kraftigt minerat långt efter andra världskriget, men skall nu till största del vara röjda. Att ankra i albanska vikar lär dock vara otillrådigt pga av risken för odetonerade minor. Till skillnad från i Grekland såg vi nu många fiskefartyg nästan hela sträckan utmed kusten. Björn såg även en svärdfisk som skrämd av oss graciöst hoppade upp helt över ytan.

Framåt kvällen körde vi ikapp en segelbåt, som också gick i nordlig riktning. De ombord ropade snart upp oss och vi fick en liten trevlig pratstund över VHF:en. Paret ombord var från England och de skulle liksom oss upp till Bar för att klarera in i Montenegro. Det kändes lite tryggt att ha en andra båt som sällskap under natten.
 

I skymningen kunde Björn se blixtar i fjärran och han passerade också några tiotal meter från ett flera meter stort trassel av rep och fiskenät, som guppade i ytan. Sådant vill man inte ha in i propellern... särskilt inte nattetid... i Albanien... Björn bestämde sig för att hålla tyst om trasslet för Anette som lyckligt ovetande höll på att natta barnen. Inget hade ju hänt, och Anette och barnen somnade snart.

 

Vid midnatt hade Kristin vaknat och kommit upp en stund. Hon kröp upp under filten hos Björn och i den svarta natten hade de ett härligt samtal om kompassen, dess grader och jordens poler.   När Kristin blev sömnig igen kröp hon tillbaka ner i sjökojen. Björn såg återigen blixtrar på avstånd. Anette, som vaknat av muller, tittade upp vid halv två för att förhöra sig om att allt var bra. "Jodå, åskan är väster om oss, sov du några timmar till". En halvtimme senare hade åskan och blixtrarna närmat sig. Björn hade trott sig gå fri från blixtarna, men åskovädret i nordväst rörde sig nu mot den albanska kusten samtidigt som ett andra, något mindre närmade sig söderifrån. Någon väg att runda ovädret fanns i egentlig mening inte, så det vara bara att fortsätta in i det. När blixten slog ned lite väl nära hörde Björn sig själv säga ett ljudligt: "Usch!" Regnet tilltog och Björn gladde sig innerligt åt vårt sittbrunnstält där han kunde sitta torr. För att försöka undvika det värsta vädret körde Björn slalom i vattnet utanför Tirana. Radarn var till god hjälp för där kunde man se en "väg ut" ur ovädret. Det blev ett par intensiva timmar och det var lätt att hålla sig vaken den natten.

 

Regnbåge utanför Bar

Anette löste av Björn i gryningen och hon fick gryningsljus och några vackra morgontimmar in mot Montenegros gräns och hamnstaden Bar. I Bar fick vi för förstagången på resan, i ordets rätta bemärkeslse, "klarera in" i ett land. Proceduren innebar i tur och ordningen att Bars hamnkapten skulle uppsökas (ett mindre företag i sig då byggnaden låg några hundra meter från hamnen). Hos hamnkaptenen skulle samtliga skeppspapper uppvisas för utfärdandet av en s.k. vignette, ett tillstånd att färdas i Montenegros farvatten. Fartygshandling, bevis på nautisk kompetens och försäkringshandlingar gicks igenom. Här höll det på att ta riktigt stopp! Hamnkaptenen upptäcke att vårt försäkringsbrev hade gått ut tre dagar tidigare. (På svenska stod tydligt att försäkringen fortsatte gälla om den inte var skriftligen uppsagd, men det kunde ju inte han läsa.) Utan giltig försäkring skulle vi inte få fortsätta vår resa konstaterade hamnkaptenen, inte otrevligt, men sakligt. Han krävde ett färskt försäkringsbevis.
 

Bara för Björn att gå tillbaka till båten och ringa vårt försäkringsbolag Pantaenius, som omgående skickade efterfrågad handling! Vi vill verkligen ge Panaenius mycket beröm för snabb och smidig handläggning!!! ( Vårt nya försäkringsbevis låg i den eftersända posten hos våra föräldrar hemma i Sverige, och vi hade alldeles glömt bort att be dem maila ner en kopia).

 

Tillbaka till inklareringsprocessen. Efter att det nya försäkringsbeviset mailats över till hamnkaptenen, var nästa steg att gå till en lokal bank och betala för vignetten. Några kontanter ville hamnkaptenen inte ha, inbetalningen för vignetten, d v s 40 euro + "vistors tax", 5 euro för sju dagar, skulle betalas på banken! Tillbaka igen på hamnkaptenens kontor (vi hade nu blivit lite kompisar) uppvisandes bankkvitto och så kunde vi få ut våra färdigstämplade handlingar. Han var rätt skön, hamnkaptenen. Han sa, då Björn tidigare uttryckte olust  över att inte ha alla papper på plats:"Ingen fara! Du vet, i Montenegro var vi ockuperade av turkarna under 500 år och en sak lärde vi oss - Ta det lugnt!"

Med lätta steg vandrade Björn nu till nästa instans, tullen. "Har ni något och förtulla?" Björn svarade raskt "nej" och då var det bara att gå vidare till polisen. Här tog det längre tid, men det kändes som en baggis efter försäkringsfrågan. Samtliga pass kontrollerades noggrant och stämdes av med den crewlist som upprättats hos hamnkaptenen. Passen stämplades omsorgsfullt och och plötsligt var allt klart.


När vi strax senare kastades loss, efter nästan fyra timmars byråkrati, var det med nöd och näppe att vi kom ut ur hamnen. Hamnens två bogserbåtar hade just tryckt in ett stort lastfartyg i den inre hamnbassängen och fartyget var just på väg att lägga till med en tross, tjock som en överarm. Trossen låg över inloppet till den andra hamnbassängen där vi befann oss och höll nu på att fästas i den kaj där vi nyss legat. Vi var mycket effektivt inspärrade! Med tydliga gester och ännu tydligare kroppsspråk visade vi vad vi tyckte om saken och en stund senare lättade en av hamnarbetarna trossen en stund, körde ut den med en liten båt och lät oss komma förbi. Tacksamma för det vinkade barnen glatt till bogserbåtarna när vi lämnade industrihamnen i Bar. Hur länge den engelska paret, som kom in ett par timmar efter oss och ännu var mitt i sin inklarering, blev inspärrade i Bar vet vi inte, men det kan inte ha varit lätt för dem att komma förbi när fartygstrossen väl lagts tillrätta över hamninloppet.

Instängda av en tross i hamninloppet i Bar.

Grekland

Papa Nicolis grotta på ön Meganisi

Tankbilen på Kefallonia

Innan vi fortsatte vår resa från Kefallonia behövde vi fylla på mer diesel. Någon sjömack eller vanlig bensinstation fanns inte i närheten, men genom skeppshandlaren fick vi numret till öns "tankbil". Det visade sig att han aldrig fyllde båtar som önskade mindre än 200 liter, men var snäll och gjorde ett undantag för oss då han hade en leverans i närheten. Vi väntade ut färjan och när den lämnat styrde vi över viken och kunde så vid färjebryggan fylla upp tanken med hjälp av den här lilla minitankbilen. 

Jolletur i Tranquil Bay.

Vi seglade norrut under dagen och passerade vackra badvikar och grottor. Under eftermiddagen seglade vi runt den grekiske skeppsredarens Onassis ö, Skorpios. Man får ännu idag inte gå i land på ön, men från sjösidan såg vi både det lilla strandhuset på sydsidan där Jackie Kennedy brukade dra sig undan och Onassis egna ankringsvik och hamn på norrsidan. Vi seglade sedan in i viken "Tranquil Bay" vid Nidri på Lefkas och sänkte ankaret bland många andra segelbåtar. Sedan vi lämnade Tyskland förra året har vi mött få svenska båtar, men här i viken utanför Lefkas var det ett tiotal, både svenskregistrerade och charterbåtar med svenska besättningar. Vi såg nu också andra typer av långseglare än de vi mött tidigare, ofta ensamseglande män med mindre och mer slitna segelbåtar. En annan iakttagelse var att det var betydligt färre maneter, men också betydligt färre fiskebåtar runt de Iloniska öarna än vi sett i västra Medelhavet.

 

Broöppning i Lefkas

Vi fortsatte sedan norrut förbi Lefkas stad och dess mysiga kanal. När vi gled fram utmed saltlagunerna och njöt av naturupplevelsen blev vi mycket förvånade av att plötsligt passera en  riktigt stor soptipp invid kanalkanten där folk gick och rotade. Så dumt placerad den var! Vi väntade ut broöppningen ut ur kanalen och satte därpå segel och fick en lång sträckbog upp mot den lilla ön Paxos.

 

Paxos

 

 

 

 

 

 

 
 
 
Någon timme innan solnedgången kunde vi så sänka ankaret i den grunda viken vid den lilla byn Lakka. Vi såg ankaret fästa och kättingen löpa ut i det mycket klara vattnet. Efter middagen rodde vi in till den lilla byn och strosade runt bland gränder och tavernor hela kvällen.

Lakkas kvällsljus från jollen

 

Innan vi seglade upp till Korfu gjorde vi ett strandhugg en natt i Platarias på det grekiska fastlandet. Vi hade tänkt oss en eftermiddag på stranden, men det strök omkring flera stora vildhundar utmed strandpromenaden som gärna sprang fram för att nosa på barnen så kände vi oss inte tillräckligt avslappnade för strandliv. Svala vindbyar drog också ner från bergssluttningarna så svala var vi ändå. Istället hamnade vi på en greksk restaurang och kom i samspråk med två norska par. De hade kommit till Platarias från den albanska staden Sarandës, vilken de bara hade goda erfarenheter av. När vi på kvällen hade bergsvindbyarna vridit Grace och hon låg obehagligt nära kajen, men med två, för oss obekanta, fendrar hängde på hennes akter. Det var vår polske granne som känt oro. Vi var förstås mycket tacksamma och gav honom vår bästa flaska vin som tack. Den  relativt nybyggda kajen var i övrigt intressant på så sätt att den låg bara någon decimeter över vattenytan och på sina ställen svämmade den över till barnens förtjusning. En jordbävning för några år sedan sänkte höjden på kajen med ca 3-4 decimeter.

 

 

Ingrid läser bok för dockan.

Vårt sista stopp i Grekland blev Korfu. Vi hade tänkt stanna någon dag eller två, men kom att bli kvar i fem dygn. Vi gick först in i hamnen vid Korfu stad, men den var alltdeles för ruffig. Förtöjda utanpå en annan mindre segelbåt, och med en hel del riktigt schabbiga båtar (några vrak) runtomkring oss insåg vi att ingen av oss ändå skulle känna oss tillräckligt säkra med att lämna båten för att besöka staden. Vi kastade därför loss igen och gick upp till Gouvia marina.

 

Väl i hamn var det tid att studera väder igen. Det såg inte alls roligt ut för nästa etapp och vi skulle behöva vänta ut väder åtminstonde en tre-fyra dagar till. Vi provianterade och gick sedan ut och ankrade upp i en vacker vik precis utanför marinan. Skulle vädret försämras mer skulle vi ha nära in till en skyddad hamn. Regn, åska, vind och vågor passerade men också långa stunder av sol. Vi tvättade kläder, skurade däck och fendrar och läste. På natten började Grace gunga ordentligt trots att det var vindstilla. Korta branta vågor gjorde sömnen dålig. Antingen reflekterades stora vågor till havs in i viken eller också måste en mindre jordbävning ha  skapat vågorna? Vi gick tillbaka till marinan igen och stannade där våra sista två nätter. Nu förbereddes Grace och måltider för vår kommande resa. Så fort den kraftiga motvinden i Otrantosundet upp mot Adriatiska havet lagt sig var vi redo för nästa etapp.



Ankringsviken utanför Gouvia marina på Korfu.

 

Över Iloniska havet mot Kefallonia

 

 

 

Gryningsljus över Ilioniska havet

 

Överfarten från Sicilien till Grekland beräknade vi skulle ta ganska precis två dygn, beroende på ström och väderförhållande. Vi lämnade Catania kl.10.30 den 20 maj efter ett tårfyllt farväl av Canan, Andreas, Timmy, Cieran och Jill. De första timmarna hade vi lite motvågor och sällskap av både fiskebåtar och större fartyg på väg in eller ut ur Messinasundet. Framåt eftermiddagen la sig havet och fartygstrafiken minskade. På kvällen såg vi de sista fartygens lanternor avlägsna sig och ljusskenet från ett stort passagerarfartyg på väg mot Athen blev vår sista visuella kontakt med andra båtar på 1,5 dygn tills vi närmade oss Kefalonia. Trafiklederna gick antingen upp mot Adriatiska havet utmed Italiens kust eller söder om oss mellan det grekiska fastlandet och Malta, se plotterbilden nedan.

 

 

Är det långt kvar? Barnen mäter distanser på sjökortet.

 Vi närmade oss Ithaka och Kefallonia vid 7-tiden på morgonen dag två. Vi hade gjort tre försök att sätta segel, men varje gång givit upp efter någon timme, då vindarna var för svaga för att ge oss någon vidare fart. Således hade motorn fått arbeta nästan hela resan. Vi var förberedda på att det skulle kunna blåsa väldigt lätta vindar dessa dagar, men vi kände att vi behövde komma iväg för att hålla vår tidsplan, att nå Slovenien i början på Juli. Vi hade således valt att lämna Sicilien utifrån våghöjdens utveckling och vi lyckades ta oss över närapå hela Ilioniska havet på lugnt vatten, trots att sjön varit hög några dagar tidigare och att ett oväder var oss i hasorna med vågor på 4-5 meter. Efter en sval, men vacker överfart, fann vi en inre bryggplats i den rara lilla byn Fiskardho på norra Kefallonia.

Den höga ön rakt fram är Odysseus hemö, Ithaka. Den utskjutande udden som vi ska runda är Kefallonia.

Nutidens skepp till ankars i sundet mellan Ithaka och Kefallonia. I oktober 1571 låg istället en väldig flotta på över 200 galärer uppankrade här. Handelsrepublikerna i Venedig, Genua och Spanien, vilka dominerade västra Medelhavet, kände att de behövde gå samman för att hindra turkarnas framfart i östra Medelhavet. Även soldater  och roddare från Neapel, Vatikanen och Malta anslöt sig till de förbundnas styrka. Några dagar senare rodde de mot Medelhavets blodigaste och största sjöslag. Den turkiska flottan som väntade vid ön Oxia, där flottorna drabbade samman, bestod av 230 galärer. Turkarna hade länge övertaget, men när deras ledare dödades vände slaget. Över 150 000 människor deltog i dessa rämningar och blodiga närstrider och fler än 30 000 man skulle dö i vad som historiskt har kallats "Slaget vid Levanto".

 

 

 

För de som läst romanen "Kapten Corellis mandolin" är Fiskardho platsen för bokens slutscener, där Pelagia väntar på nyheter om Corelli. Boken skildrar de historiska händelser som utspelade sig på Kefallonia under andra världskriget. 9 000 italienska soldater hade stationerats där för ockupera ön för tyska intressen. När tyska soldater väl anlände vägrade de italienska soldaterna både att samarbeta och att lämna över ön till tyskarna. Istället utbröt strider mellan italienska och tyska soldater. Efter en veckas motstånd hade 6000 italienska soldater dött. De övriga tvingades ge upp och avrättades.

 

De hårda vindarna som varit oss i hasorna kom under första natten och båtarna i hamnen krängde ordentligt. Vi var uppe flera gånger och tittade till ankaret så att det höll, innan Björn fattade beslutet att stanna kvar och "sova" uppe i sittbrunnen. Det fortsatte sedan att blåsa och regna några dagar så vi blev kvar i fem dagar. Fiskardho för oss blev härliga vandringar runt vikarna, en hel del skola och kortspel, kvällssamtal med vår trevlige engelske båtgranne, Steve, ett snabbt dopp i havet när solen tittade fram samt några cafébesök i hamnen.

Sicilien

Den 9 maj lättade vi ankar från Vulcano. I mycket lätta vindar gled vi fram i två knops fart ner mot Milazzo, en industristad på nordöstra Sicilien. Solen gassade och vi sträckte ut oss på däck. Fiskelinorna hängdes ut efter båten, men inget napp denna dag heller. När vi ankom Milazzo låg en svensk båt vid bryggan. Det var kul med en pratstund, och vi hade inte sett någon svensk båt sedan Palma.

 

Björn tog portföljen för att visa upp nödvändiga dokument för hamnkaptenen. Tvärs över gatan låg Capitanerian. Björn stegade dit och mötte bakom disken fyra prydliga tjänstemän i vita skjortor med revärer. Sedan följde en ganska god stund av förvirring. Italienska endast var samtalsspråk och tjänstemännen begärde nu våra italienska skeppshandlingar?!? Det hade vi inga av, och för första gången under vår resa verkade vårt internationella skeppsintyg ointressant! De stod på sig och ville se våra italienska papper. De började fråga vilka hamnar vi anlöpt i Italien m.m.. Björn började bli lite lätt frustrerad och adrenalinet började pumpa. Vad var de ute efter? Aldrig tidigare hade vi varit med om så noggranna efterfrågningar. Björn började räkna upp de hamnar vi angjort, men tjänstemännen rynkade pannan och pratade snabbt sinsemellan. Björn sökte i portföljen och fann kvittot
och reklamfoldern från Marina di Olbia på Sardinien. En av de mer juniora tjänstemännen tog foldern och till Björns förvåning stod han nu och bläddrade intresserat. För andra eller tredje gången ställde Björn kontrollfrågan: "Men visst är det här capitanerian i Milazzo?" Si, Si!"

 

Rickard i Milazzo hamn.

Anette, som under tiden var kvar med barnen på båten och nu fått middagen klar, började undra var Björn höll hus. Aldrig tidigare hade det tagit så här lång tid att visa upp skeppshandlingarna och betala hamnavgiften! Så kom då Björn till slut efter 45 minuter. Det visade sig att "capitanerian" var för inklarering av fartyg i industrihamnen. "Vår" marinas capitaneria var inklämd i ett liten friggebodsliknande skjul på en flytbrygga. Väl där hade hamnkaptenen frågat Björn: "Kommer ni från Vulcano?" Uppenbarligen doftade vi fortfarande svavel från vulkanön. Vi skrattade gott under middagen åt språkförbistring, skarpa näsor och den lilla reklamfoldern från Olbia som lästs med så stort intresse på capitanerian. Efter middagen njöt vi av att duscha av oss svavellukten och frågade oss sedan fram till en supermarket uppe i stan och hann precis fylla några matkassar innan stängning. Vi strosade sedan i sakta mak hem till båten igen genom den varma kvällen.

 

Mot Messina i gryningsljuset

Nästa morgon var vi uppe före gryningen och kastade loss. Barnen sov ännu och när Björn fått lite te och smörgås kröp även Anette tillbaka och sov någon timme till. Havet låg lugnt när Björn styrde Grace utmed Siciliens nordkust ner mot Messinasundet. Den svenska båten vi mött i Milazzo skulle samma väg och dess lanternor sken vänskapligt några hundra meter bort. Sedan vi kom till Medelhavet hade vi inte behövt tänka på tidvatten, men i Messinasundet är detta påtagligt och vi som skulle söderut behövde nu förhålla oss till highwater i Gibraltar + 4,5h, vilket denna dag gav att mest medström erbjöds strax efter 8 på morgonen. Vi skulle nu lämna det varmare och mindre salta Tyrrenska havet och komma in i det svalare och saltare Ioniska. Densitetsskillnaden i haven skapar strömmar och virvlar i sundet.

 

Under antiken var Messinasundet en farlig genväg, känd från Odysséen som Scilla och Karybdis tillhåll. Scilla var ett sexhövdat monster som slet till sig sjömän från en klippa på den italienska fastlandssidan. Karybdis var virveln som drog ner hela skepp på Siciliensidan. Man tror att en jordbävning 1783 ändrade topografin i sundet så att virvlarna blev mindre kraftiga. Vi styrde runt Capo Peloro, där vi såg ett par tre stycken stora hoppande fiskar i ytan och passerade sedan sundet i flera knops medström utan någon känning av virvlar. Karybdis var snäll idag. Vi satte segel och slörade utefter kusten ner mot och förbi Messina. Vi hade hoppats på att få se de för sundet speciella svärdfiskebåtarna på nära håll, men vi såg bara en liten sådan och en mångd vanliga fiskebåtar. På VHF:en ropade de ut att man under dagen skulle genomföra räddningsaktioner i sundet i övningssyfte, men vi hann bli lite på alerten innan vi förstod att det var just en övning och inte skarpt läge.

 

Till ankars i Taormina

Barnen lekte pirater i akterkabinen efter lunch och framåt eftermiddagen ankrade vi upp i den vackra viken nedanför Taormina. Vi fastnade med ankarkättingen i en större sten och fick prova på att lirka loss det en stund, innan vi kunde ankra om en bit bort. Barnen ville in till stranden och snart var jollen i sjön och vi inne på land igen. Vi fascinerades av hur slätpolerade stenar kan bli av havet och tog med oss några av de vackraste tillbaka till Grace.

 

Rickar med Etna i bakgrunden

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi sov gott, vaknade utvilade och åt en lång, skön frukost i sittbrunnen. Ute på redden låg ett stort kryssningsfartyg uppankrat som höll på att transportera in passagerarna till en tur runt Etna och Taormina. Vi drog upp ankaret, satte segel och seglade förbi. Hela dagen seglade vi utmed Etna som är riktigt högt, över 3000 meter.  Senaste större utbrottet var 2001, men i slutet av april i år hade Etna haft ett mindre utbrott igen. Vi såg lite rökdis och kunde konstatera att hela kuststräckan var exploaterad och bebodd, trots det ständiga hotet om vulkanutbrott och jordbävningar.

 

 

 

Acitrezza med sina "utkastade" stenblock

Under eftermiddagen passerade vi Acitrezza, en populär semesterort för Cataniaborna, men också en plats från sagans värld. Det var på den här platsen Odysseus och hans män blev tillfångatagna av Cyklopen Polyfemos och inspärrade i hans grotta. Varje kväll åt cyklopen några av Odysseus män och lovade Odysseus, som för cyklopen hade presenterat sig som "Ingen", att han skulle sparas till sist. Odysseus och hans män lyckades ta sig ut genom att surra fast sig under cyklopens får efter att ha ränt en spetsad stock i hans öga och gjort honom blind. När Polyfemos förstod att Odysseus och hans män undkommit kastade han stenblock efter dem, ropade att "Ingen" hade gjort honom illa och begärde av sin far, Poseidon, att han skulle göra hemresan lång och svår för den man som förblindat honom. Stenblocken, som cyklopen kastade ut i havet, är idag ett naturreservat.

 

Utsikt från Grace mot hamnen och kryssningsfartygen

På väg in i Catanias hamn, ringde Björn de fyra marinorna för att få en prisuppgift. Mediterranea yatch club hade bäst pris, men låg helt oskyddad och när vi kom fram såg den närmast ut som ett skrotupplag. Vi valde Club Nautico som låg längst in i hamnbassängen, närmast centrum. Det visade sig vara en trevlig, liten privat marina, bara 40 båtplatser. Namnet låter mer 'fancy' än vad marinan verkligen är. Vi fick dock en skyddad plats för 40 euro/natt, vilken vi förhandlade ner till 30 euro om vi stannade mer än en vecka. Marinans marineros var hjälpsamma och trevliga och vi pratade italienska så gott det gick. Vi kom att bli kvar i Catania i tio dagar och blev riktigt förtjusta i staden!



Utsikt från grace mot staden, Club Nautico.

Domen i Catania

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1669 hade Etna ett utbrott som begravde merparten av Catania i lava. Merparten av stadens byggnader och torg är därför byggda från 1700-talet och framåt och många mycket vackra. Samtidigt har tidens tand arbetat med fasaderna och de ser ut därefter, men det ger också staden sin speciella charm. Elegant och smakfullt men samtidigt slitet och fattigt. Marknaderna i staden var fascinerande. Fisk - och fruktmarknaderna varje morgon var ett skådespel och barnen kunde fynda nya DVD-filmer till Grace filmbibliotek.

Duvmatning på Plazan vid Belliniteatern, Catania

 

 

Här köper vi fisk

Björn "fotbollssnackar" med en av fiskhandlarna. Bara på italienska...



Nybadade barn kvällsmyser med ny DVD-film

Värmen hade kommit till Sicilien och vi passade på att prova Granite, en siciliansk glassvariant i olika smaker som har sina rötter i grekernas flertusenåriga glasstillverkningstradition. "Sicilien var för forntidens greker vad Amerika blev för européerna två och ett halvt årtusende senare" skriver Alf Henriksson i sin bok "Det västliga Hellas". Överbefolkning, livsmedelsbrist och politiska stridigheter i Grekland förde grekiska kolonisatörer till ett mycket bördigt och skogsrikt Sicilien, känt som fruktbarhetsgudinnan Demeters hemvist. De grekiska nybyggarna drev bort eller förslavade urbefolkningen, sikanerna. De låg också i mer eller mindre ständiga krig med etruskerna från italienska fastlandet och kartagerna med sin bas i nuvarande Tunisien.  Det måste ha varit en besvärlig tid för Siciliens befolkning med ständiga plundringsräder och krig mellan olika fältherrar. Men det måste också ha varit perioder av fred då den grekiska kulturen utvecklades och  tempel och teatrar uppfördes. Siracusa koloniserades på 700-talet från Korinth och blev på 400-talet f.Kr en maktfaktor i centrala Medelhavet som inte ens Athenarna rådde på. En tidig morgon tog vi tåget för en heldag i Siracusa, Lucias och Archimedes hemstad. Vi promenerade runt hela gamla staden på halvön Ortiga och besökte de grek-romerska fornlämningarna norr om centrum. På hemvägen fyndade vi också två nya, bra presenningar, en för att skugga oss i sittbrunnen och en för att täcka jollen mot solen.






Ingrid och Kristin, den grekiska teater i Siracusa

Katedralen i Siracusa

 

 

 

 



Archimedes torg

Utbudet av fisk och skaldjur är alltid spännande

 
 

 

 

 

 

 

 

Våra vänner på Limelight och Cachaca kom till vår stora glädje ikapp oss igen i Catania. Vi såg dem komma på AIS:en och mötte dem med skumpa och snittar på bryggan när de rätt trötta efter en lång, tuff segling från Vulcano dök upp en kväll. Vi gladdes åt att vi kunde träffas igen och delade några kvällar i marinans lilla bryggträdgård.





I brist på p-plats parkerade vi hyrbilen som Sicilianarna själva.



Monreales guldmosaik

Stora torget i Monreale



Monreale med Palermo i bakgrunden

Palermo

Siciliens inland

moderna fåraherdar

En läskande Granite

Några dagar hyrde vi bil. Biltrafiken i Catania var intensiv och Björn improviserade sig fram i det obefintliga filsystemet, mer på gehör än efter trafikregler. I Palermo rådde liknande trafiksituation med vespor som svischade förbi ur alla vinklar. Underbart och galet. Vi gjorde utflykter till Ragusa, Noro, Palermo och  den lilla bergsbyn Monreale.  Vi passade också på att fylla upp diesel på dunkar eftersom Catania sjömack inte imponerade på oss. Nu studerade vi väder igen. Det började bli dags att lämna Sicilien. Skulle vi hoppa mellan hamnarna i Italiens hålfot eller gå rakt på målet?  Måndagen den 20 maj såg vi ut att kunna få en gynnsam väderutveckling för ett långben - med sikte på Grekland väntade 260 sjömil över Ioniska sjön och sista helgen i Catania förbereddes mat och Grace för nästa överfart.

 

 

 

 

 

Farväl Catania, Etna, Sicilien, Limelight och Cachaca!