Över Iloniska havet mot Kefallonia

 

 

 

Gryningsljus över Ilioniska havet

 

Överfarten från Sicilien till Grekland beräknade vi skulle ta ganska precis två dygn, beroende på ström och väderförhållande. Vi lämnade Catania kl.10.30 den 20 maj efter ett tårfyllt farväl av Canan, Andreas, Timmy, Cieran och Jill. De första timmarna hade vi lite motvågor och sällskap av både fiskebåtar och större fartyg på väg in eller ut ur Messinasundet. Framåt eftermiddagen la sig havet och fartygstrafiken minskade. På kvällen såg vi de sista fartygens lanternor avlägsna sig och ljusskenet från ett stort passagerarfartyg på väg mot Athen blev vår sista visuella kontakt med andra båtar på 1,5 dygn tills vi närmade oss Kefalonia. Trafiklederna gick antingen upp mot Adriatiska havet utmed Italiens kust eller söder om oss mellan det grekiska fastlandet och Malta, se plotterbilden nedan.

 

 

Är det långt kvar? Barnen mäter distanser på sjökortet.

 Vi närmade oss Ithaka och Kefallonia vid 7-tiden på morgonen dag två. Vi hade gjort tre försök att sätta segel, men varje gång givit upp efter någon timme, då vindarna var för svaga för att ge oss någon vidare fart. Således hade motorn fått arbeta nästan hela resan. Vi var förberedda på att det skulle kunna blåsa väldigt lätta vindar dessa dagar, men vi kände att vi behövde komma iväg för att hålla vår tidsplan, att nå Slovenien i början på Juli. Vi hade således valt att lämna Sicilien utifrån våghöjdens utveckling och vi lyckades ta oss över närapå hela Ilioniska havet på lugnt vatten, trots att sjön varit hög några dagar tidigare och att ett oväder var oss i hasorna med vågor på 4-5 meter. Efter en sval, men vacker överfart, fann vi en inre bryggplats i den rara lilla byn Fiskardho på norra Kefallonia.

Den höga ön rakt fram är Odysseus hemö, Ithaka. Den utskjutande udden som vi ska runda är Kefallonia.

Nutidens skepp till ankars i sundet mellan Ithaka och Kefallonia. I oktober 1571 låg istället en väldig flotta på över 200 galärer uppankrade här. Handelsrepublikerna i Venedig, Genua och Spanien, vilka dominerade västra Medelhavet, kände att de behövde gå samman för att hindra turkarnas framfart i östra Medelhavet. Även soldater  och roddare från Neapel, Vatikanen och Malta anslöt sig till de förbundnas styrka. Några dagar senare rodde de mot Medelhavets blodigaste och största sjöslag. Den turkiska flottan som väntade vid ön Oxia, där flottorna drabbade samman, bestod av 230 galärer. Turkarna hade länge övertaget, men när deras ledare dödades vände slaget. Över 150 000 människor deltog i dessa rämningar och blodiga närstrider och fler än 30 000 man skulle dö i vad som historiskt har kallats "Slaget vid Levanto".

 

 

 

För de som läst romanen "Kapten Corellis mandolin" är Fiskardho platsen för bokens slutscener, där Pelagia väntar på nyheter om Corelli. Boken skildrar de historiska händelser som utspelade sig på Kefallonia under andra världskriget. 9 000 italienska soldater hade stationerats där för ockupera ön för tyska intressen. När tyska soldater väl anlände vägrade de italienska soldaterna både att samarbeta och att lämna över ön till tyskarna. Istället utbröt strider mellan italienska och tyska soldater. Efter en veckas motstånd hade 6000 italienska soldater dött. De övriga tvingades ge upp och avrättades.

 

De hårda vindarna som varit oss i hasorna kom under första natten och båtarna i hamnen krängde ordentligt. Vi var uppe flera gånger och tittade till ankaret så att det höll, innan Björn fattade beslutet att stanna kvar och "sova" uppe i sittbrunnen. Det fortsatte sedan att blåsa och regna några dagar så vi blev kvar i fem dagar. Fiskardho för oss blev härliga vandringar runt vikarna, en hel del skola och kortspel, kvällssamtal med vår trevlige engelske båtgranne, Steve, ett snabbt dopp i havet när solen tittade fram samt några cafébesök i hamnen.