Från Ustica till de Aioliska öarna

Sicilien och de Aioliska öarna.

 

God vind, god fart. Mellan Ustica och Aioliska öarna. Cachaca i bakgrunden.

Vi kastade loss från Ustica vid 7 på morgonen tillsammans med Limelight och Cachaca. Vi styrde nu mot Filicudi, en av de sju öarna i den Aioliska ögruppen. Vi hade en finfin segling med slör och läns hela dagen i god vind med god fart och fick efter lunch en härlig show med hoppande delfiner en masse. Tyvärr blev Ingrid sjösjuk igen, så Anette fick ta hand om henne stora delar av färden. Ibland är det inte bara njutning för alla ombord trots att vädret och seglingen är urhärlig.  

Kristin och Rickard efter delfinshowen. Snälla, kom tillbaka!

 

Vi passerar Alicudi, Limelight i förgrunden.

När vi vid 19-tiden kom fram till vår tänkta ankringsvik vid Filicudi var vi inte nöjda med läget. Lite förvånande gungade det för mycket på ankringsplatsen och vinden drog ned från berget. Här skulle vi inte sova lugnt. Efter en kort överläggning mellan båtarna enades vi om att gå till den enligt uppgift dyra, men helt skyddade marinan på grannön Salina, två timmar bort.



 

Då vi rundade Salinas södra udde hade det blivit riktigt mörkt, men vi hade god hjälp av radar och plotter. Anette hade på vägen lagat en för oss klassisk båträtt: tortellini med basilika, tomat och parmesan, och mysfaktorn var hög i sittbrunnen. Marinan var kontaktad och personal väntade på bryggan för att ta emot. När vi med krypfart smög in mot hamnens smala inlopp såg vi först på 8-10 meter en siluett av ett mörkmålat skrov alldeles i inloppet. En mycket(!) svag lanterna blinkade pliktskyldigt på båten, men den syntes knappt då en stark strålkastare, modell helljus, bländade rakt ut i hamnen. En riktigt dålig förtöjning!

Kristin och Rickard på strandpromenad på Salina, Stromboli i bakgrunden.

Morgonen därpå såg vi att det var en äldre, vad det verkade närmast övergiven, fiskebåt som var målad helt i mörkblått. Det kändes nästan som om ägaren ville att någon skulle krocka med honom och han därmed skulle kunna kvittera ut försäkringspengar. Den bländande stålkastaren och den mörklagda båten påtalades också för marinan. Hela gänget samlades som vanligt på bryggan en stund och pratade om dagens härliga seglats, men efter 14 timmar till sjöss var vi alla snart i säng.

Fiskebåtar på Salina



Marinan på Salina

Syskon

Salina

När Anette och Ingrid vaknade var det lång kö till duscharna. Det blev istället en spontanpromenad upp i den lilla staden medan kön tunnades ut. Vi hade kommit till en liten pärla! Ön var frodigt grön och de små husen välputsade. I horisonten stack Stromboli upp och släppte ut små rökpuffar. Nyduschade och med nybakat bröd och pizzor med oss tillbaka, dukade vi upp frukost i sittbrunnen och småpratade lite med vår schweiziske båtgranne. Snart kom också Björn och barnen tillbaka från sin duschrunda. Vi fick lite restips från Kroatien av vår båtgranne och sedan gick vi alla upp i byn för att proviantera och unna oss capuccino och glass innan vi kastade loss efter lunch.



Från Lipari mot Vulcano

Vi gled ner utmed Liparis ostsida och ankrade på eftermiddagen i Porto de Levante-viken vid Vulcano. Ön är vid sidan av Stromboli en av de två aktiva vulkanöarna i ögruppen och rök pyste ut från bergssidorna och det bubblade i vattnet runt oss i viken.

Ankomst till Vulcano.

Vi hämtade Timmy och Canan med jollen och gjorde sällskap in till Vulcanos lite udda upplevelser – lerbadet i Laghetto di Fanghi med efterföljande avsköljning i de varma källor som bubblade upp och gjorde havet varmare inne vid stranden. Leran sägs ha en föryngrande verkan på huden. Det var en mycket udda upplevelse och Ingrid, som annars aldrig vill sluta bada, ville inte alls bada på Vulcano, kanske upplevde hon svavellukten som alltför främmande!

Aoj, här är det varmt.

I hopp om lerans förskönande kraft smetade hon på!

 

 

Timmy och Canan var inte sämre.

Vi återvände till båtarna och efter middag tog vi sedan jollen över till Limelight där vi alla avslutade kvällen med mycket skratt om upplevelser med barberare i Istanbul och de konstigaste filmer vi sett. Det var lite sorgligt att ge sig hemåt i mörkret. Nästföljande dag skulle vi bege oss åt olika håll. Limelight och Cachaca, skulle upp till Stromboli för en nattvandring upp till vulkanen. Vi behövde styra söderut mot Sicilien för att hålla vår tidsplan.

Uppankrade utanför Vulcano.

Valar, åska och VHF-problem på väg till Ustica

Underhållning till havs.

Åskan mullrade i fjärran när vi på eftermiddagen la ut ifrån Ottiolu på nordöstra Sardinien. Vi hade ca två dygns segling framför oss och havet låg lugnt. Siktet var nu inställt på den lilla ön Ustica norr om Palermo på Sicilien. Bara efter någon timme såg Björn en lång, lite märklig svallvåg några hundra meter bort. Det visade sig vara en stor svart val som med god fart simmade norrut. Vi stod helt uppslukade av upplevelsen, men varnade strax senare Limelight på VHF:en, så att de inte skulle råka ut för någon kollision. Vi har sett små valar tidigare men att se detta stora djur var något alldeles speciellt!

Framåt kvällen kom vind så vi satte segel och seglade i god jämn vind nästan helt utan att behöva justera skoten i närmare 20 timmar. Anette tog första vakten ett par timmar och Björn satt sedan till rors fram till sextiden på morgonen och fick då avlösning av Anette igen. Dag två på överfarten såg vi ytterligare tre eller fyra valar som låg och sprutade vatten upp i luften, men denna gång på lite längre avstånd. Vi fick någon vecka senare, av en svensk valforskare vi träffade i Milazzo, lära oss att valen inte alls sprutar vatten: vattenpelaren är, om vi förstod saken rätt, kondenserad utandning. Den kommer sig av den enorma påfrestning valarna utsätts för då de göra sina dyk som kan vara så djupa som 1500 meter. Hon berättade även att bland kaskelottvalarna, om det nu var en sådan vi såg, så är det bara hanarna som kommer till Medelhavet. För honor och ungar är resan för lång och svår, så de stannar kvar ute vid Azorerna. Apropå djup, så fick Kristin och Rikard titta på sjökortet och se att det på sina ställen var 3000 meter djupt. De slängde i varsin småsten de hittade i sittbrunnen och levde sig in i hur den singlade ner mot botten.

Den goda vinden och den fart den medförde hade skapat ett problem vi inte räknat med. Vi och Cachaca hade loggat så pass god fart att vi på kvällen dag två insåg att vi skulle komma fram till Usticas hamn redan vid tre-tiden på natten om vi bibehöll den fart vi hade. Vi beslöt oss för att inte minska på seglen, utan bedömde att hamnen gick att angöra även nattetid. För Cachacas del var valet enkelt - deras autopilot hade slutat fungera och de handstyrde. Jobbigt, när man seglar så länge.

 

Strax efter mörkrets inbrott lystes himlen upp av ett åskoväder snett föröver om oss, i lä. Vi skulle gå fritt för detta trodde vi. En timme senare blev det totalt stiltje, innan vinden kom nu akterifrån. Åskvädret var strax över oss och visa av åskovädret vi råkade ut för i Danmark, rullade vi in båda seglen och startade motorn. En stund senare vräkte regnet ner mellan blixtarna och Anette hade lagt sattelittelefonen, den bärbara VHF:en och en dator i ugnen. Ugnen blir en s.k. ”Faradays bur”. Fenomenet har fått sitt namn från den engelske fysikern och kemisten Michael Faraday, som visade att en elektrisk ström alltid följer utsidan av en metallbur, och att det därför inte går någon ström inne i själva buren. Båtens ugn är således ett skydd för elektronik, om en båt skulle träffas av blixten. Limelight hade på sin radar sett vad vi seglat in i, och försökte kontakta oss på VHF:en. Vi hörde dem, men vi kunde inte svara dem trots att vi bara var på  11-12 sjömils avstånd, vilket gjorde oss fundersamma. Var den fasta VHF:en med lång räckvidd trasig?

Utanför Usticas kust vred vinden igen och ökad till uppåt 15m/s. Vågorna byggde upp och vi började överväga om det var klokt eller inte att gå in i en främmande hamn nattetid, till vilken pilotboken avrådde att gå in i när vinden blåste rakt in i hamn, just som den gjorde nu. Palermo låg bara fem-sex timmar bort, skulle det vara ett klokare alternativ? När vi närmade oss Usticas inlopp vid 4.30 på morgonen sjönk vinden som på beställning ned till bara 5-6m/s och vi och Cachaca gick efter varandra helt utan problem in i hamn. Cachaca la sig långsides utmed kajen på den enda, till synes, lediga platsen. Vi la oss utan på dem och somnade snart gott. När vi tittade upp igen var också Limelight  framme. De hade kommit in i gryningen. De hade tydligen ropat på oss, men vi sov så hårt att vi inte hörde deras fråga om att förtöja utanför oss. Det hade dock hamnkaptenen gjort, och yrkat på att de skulle lägga sig på en plats bredvid istället.

Limelight, Cachaca och Grace i Usticas lilla hamn.

 

 Ustica sett från hamnen.

 

 

Ustica är ett paradis för dykare och många dykexpeditioner startade nere i hamnen, där vi tittade på förberedelserna från våra båtar. Uppe i den lilla stan var de vitmålade husväggarna ofta smyckade med målningar. Ustica är en intressant och vacker ö, men lite opolerad. Inte på något ställe vi besökte ville de ta emot kort som betalningsmedel, och kanske är det så att Ustica är lite av "maffians" semesterö. Vi hamnade i diskussion om betalningsmedel på öns (enligt några olika turistsajter) bästa restaurang där vi ätit en god, men avskalad fiskmiddag. (En varmrätt bestod av grillad svärdfisk. Grillad svärdfisk rätt och slätt, ingen potatis, inget ris, ingen sås.) När vi skulle betala var naturligtvis kortautomaten "trasig".

Vi börjar också förstå att prissättningssystemet härnere är annorlunda än hemma. André, som fungerade som allt i allo / hamnkapten, ville först ha 40 euro/natt i hamnavgift. Vi hade nu lärt oss att det första priset är förhandlingsbart och vår avgift hamnade slutligen på 25 euro/natt.

 

Efter två dygn till havs smakar det gott med glass.



Ingrid hos sina favoritkompisar, "uncle" Andreas och...

..."uncle" Ciaran.

 

Andra dagen hyrde vi en skooter. Björn, Kristin och Rickard gjorde tre varv runt ön. -Ja, vi åkte tre på den...

 

 

Vi var på Ustica i kontakt med Cordland angående vår VHF och det tycks som om ett slutsteg har gått sönder i radion. En teori var att AIS:en, som delar antenn med VHF:en via en s.k. splitter, skulle vara orsaken till att slutsteget skulle ha slagits ut. True Heading kontaktades men de var glasklara på att AIS:en inte påverkat radion. En annan teori från Cordland var att vår rätt avancerade s.k. panamaantenn skulle vara orsaken… Bara att köpa ny VHF som det verkar. :( 

Björn sjösjuk utanför Olbia

Björn till Anette: – Hur mår du? Ska vi vända?

Anette: - Sådär. Mår du bra, så mår jag bra.

Björn: - Jag känner av det så klart. Tror det är bra om vi vänder.

Slaget går så där, styrbordsskotet fastnar i ankarwinschen på fördäck. Det blåser 11m/s och vågorna är korta och ojämna, de flesta närmare två meter. Björn måste gå fram och lossa på styrbordsskotet som lindat sig runt ankarwinschen. När så skotet är lossat och vi gått över stag, så fladdrar genuan så kraftigt att linan sliter loss båtshaken på rufftaket. Genuan skotas hem samtidigt som vi ser att båtshaken nu ligger utanför båten och bara hänger i ett par av de nedersta rutorna på mantågsnätet. Björn räddar båtshaken och sedan försöker vi få fart på Grace. Vi sätter kurs mot hamnen i Ottiolu 13,5 sjömil bort, dit vi vet att Cachaca gått några dagar tidigare. Minuten senare offrar Björn till havsguden. För första gången sjösjuk i vuxen ålder.

 I Olbia stod vi liksom tidigare inför ett vägskäl: att följa våra vänner på Limelight och Cachaca längs Sardinien ned till Sicilien alternativt på egen hand fortsätta mot italienska fastlandet och de poninska öarna (Ponza, Venotene, Ischia och Capri), en resväg som Anette gärna ville göra. Björn tyckte också att det vore trevligt och såg fram emot att segla i Neapelbukten och utmed Sorrentohalvön. Vi fattade beslutet att segla över mot Ponza, en överfart på ett drygt dygn, för att sedan åter möta våra kompisar neråt Sicilien. Vi hade varit en vecka i Olbia och njutit av norra Sardiniens skönhet tillsammans med Björns föräldrar som var på besök. Vädret hade under veckan varit ostadigt och de sista dagarna hade vi börjat följa väderprognoserna för vår överfart. Det såg inte riktigt bra ut någon dag den kommande veckan, utom möjligtvis dygnet lör-sön den 27-28 april. Men vi ville inte heller ligga kvar en hel vecka till i Olbia och bara hoppas på framtida finväder. Väderprognosen var inte ultimat, men en överfart verkade möjlig i alla fall; ganska regnigt under lördagen, bara måttligt med vind från sydost, vilken skulle öka under kvällen för att mojna under nattimmarna och sedan friska i dag två. Vinden som rådde var den s.k. Siroccon, en varm, fuktig vind som blåser in från Libyen, men som sällan når kulingstyrka. Våghöjden skulle vara under 1,5 meter och komma söderifrån.

Grace redo för avfärd från Marina di Olbia.

 

 Vi vinkade av Björns föräldrar vid två-tiden på eftermiddagen och la ut från bryggan en stund senare. Taktiken var att gå mot den lilla ön Ponza, men, om det blev för jobbigt på slutet om sydosten friskade i, så skulle vi vika av norrut och istället slöra upp mot staden Anzio på fastlandet. Planen kändes bra och vi var vid gott humör då vi tuffade ut de första sjömilen ur Olbias inlopp. Vi satte segel i den ojämna vinden som pendlade mellan 5 och 12 m/sek. Tre timmar senare fattade vi beslutet att vända, och nådde så den sardinska hamnen, Porto Ottiolu, i det sista dagsljuset.

Förra gången vi känt oss lika glada över att vara i hamn var förra året i juni när vi kom in från Nordsjön och fann en skyddad hamnplats på Vlieland. "Gå när vädret är bra och stå ut med att stanna i hamn när vädret är dåligt" var några kloka ord som våra inspiratörer, Eilert och Gunilla, gav oss innan vi lämnade Sverige. Nu blir vi kvar i Porto Ottiolu och "står ut" med att bara vara.

 
    

Strandparty vid barnens brasa.

 _________________________________________________________________________________



Tvätt, skola och bad i sittbrunnen.

Vi blev kvar fem dagar i den lilla semesterbyn Ottiolu, som höll på att vakna till liv för säsongen. Limelight kom två dagar efter oss och vi återförenades alla på stranden samma kväll, där vi tände upp grillar och lät barnen göra upp en egen brasa - vårt eget lilla  Valborgsmässofirande. Följande dagar gick fort med "snäckletarpromenader" på stränderna, joggingrundor utmed kullarna, roddövningar med jollen, skola och livets vardagsrealiteter: proviantering, städning och tvätt. Dessutom såg Rickard och Kristin en massa fiskar i hamnen en dag - det var halvmeterstora barrakudor, så barnen, Björn och Xavier prövade också fiskelyckan flera kvällar i rad.

 

Några av stränderna var fulla av ilandflutna maneter. Vi har sett väldigt många maneter till havs under våra överfarter och har hört att maneterna blivit så många till följd av att sköldpaddorna blir färre och färre. Sköldpaddornas kläckning och promenad till havet störs och förstörs, på många stränder, av människornas turistande. Istället för att följa månljuset ner till havet förleds många sköldpaddor av andra ljussken från närligande hotell och restauranger, och når på så vis aldrig havet. Vi hoppas verkligen att tillräckligt många naturreservat skapas, så att sköldpaddorna inte fortsätter att minska i antal.

 

Så här vackra är maneterna. Denna sort har segel, heter velella velella på latin och By-the-vind-sailor på engelska och kan  vara mycket smärtsamma om man simmar in i dem.

 

 

Rickard börjar bli en baddare på att ro, ivrigt påhejad av lillasyster.

 

 

Sardinen

 

Kristin i Porto Cervo.

Det blev en vecka i Olbia. Vi hade kärt besök av Björns föräldrar Anders och Kerstin. Det blev några intensiva dagar i hyrbil där halva Sardinien avverkades tillsammans. Vi körde genom hissnande pass, till härliga stränder och fascinerades av den grönskande höglandsplatån med frigående boskap.

 

 

 

 

Vi kom även ut en dag och ”nöjesseglade” till en vacker vik utanför Olbia. Det kändes nästan ovant och lite onödigt att segla utan att ha ett mål, att inte ha en destination dit man vill ta sig. Viken vi skulle till var ett naturreservat och ankring var förbjuden. Det skulle finnas fasta bojar och vi blev lite långa i ansiktet då bojen vi la till vid inte  gjorde motstånd, vi låg inte fast. Ahh, det var ett fiskeredskap vi gjort fast vid... Leende släppte vi snabbt bojen och drev lite. Nu har vi provat det också…

Barnen njuter när farmor berättar en ny saga för dem.

 

 

I Olbia fick vi också besök av vår tidigare granne Lars-Olov och hans sambo. Björn och barnen joggade och på kvällarna umgicks vi med besättningarna på våra kompisbåtar på den lokala restaurangbåten.  Det kändes även roligt att Björns föräldrar fick lära känna våra kompisar som vi berättat så mycket om. Kristin, Rickard och Timmy lekte ”Burken” och snart var även vi föräldrar med.    

 

 

Marina de Olbia ligger utanför staden, men nära flygplatsen och det finns ett bra shoppingcenter 10 minuter från marinan. Vi inhandlade här ett italienskt 3Gmodem och kan på så sätt framöver under vår Italienvistelse få tillgång till vädersiter i de hamnar som saknar wifi.

Bonifacio Strait och Costa Smeralda

Numera går lilla jag runt båten minst tio gånger/dag. Ibland blir det mycket mer än så!

 

Vi njöt i fulla drag av seglingen över Bonifacio strait, sundet mellan Korsica och Sardinien. Solen gassade och vind på 8-9m/sek fyllde seglen. Livet lekte.

Kvällspromenad på Isola di Maddalena.

Efter en underbar dag till havs förtöjde vi på Isola Maddalena och tog oss en kvällspromenad runt i den lilla staden. Kanske blev vi här för första gången på resan lite lurade. I den östliga hamnen, där vi lagt till, kom en kille på kvällen och sa på italienska att vi kunde betala morgonen därpå. Han kändes lite lurig, men han rörde sig längs bryggan  under kvällen och dök på morgonen upp på utsatt tid. Han sa att priset var 40 euro, att jämföra med de 32 vi senast betalat i Bonifacio. Efter en kort förhandling betalade vi 30 euro och avseglade lite förvånade utan kvitto och utan att behöva visa några som helst båtdokument. Våra kompisbåtar kom någon dag efter oss till den västliga hamnen och de kunde senare berätta att de betalat 16 euro …

Till ankars vid Cala di Volpe på Costa Smeralda.

Följande dag seglade vi på slör och halvvind utmed Costa Smeralda ner till Cala di Volpe. På vägen dit gjorde vi ett ovanligt snyggt slag alldeles utanför hamnpiren och gled in i Porto Cervo, en av världens dyraste hamnar. I juli-augusti fylls Porto Cervo  av superyachter tillhörande de riktigt rika. I vår pilotbok står det att även kaptenerna på superyachtarna tänker till både en och två gånger innan det lägger till i hamnen.

Kristin på jolletur vid Cala di Volpe.

 

Barnen fixade kvällssnacks, så fick mamma en liten lässtund i kvällssolen.

I Cala di Volpe sänkte vi ankaret i det turkosblå vattnet och såg det lägga sig på sandbottnen. Picknick förbereddes och jollen sjösattes. Det var den 18 april och en timme senare hade vi alla tagit oss årets första dopp i det 16-gradiga vattnet. Efter en stund kom en italiensk flicka kavat fram till Kristin och frågade om hon ville följa med och leka. Kristin tillbringade så två timmar med flickan Marjam, hennes kompis Laura och deras storebröder, äntligen lite jämngamla barn.

Vi sov gott i den vindstilla viken och fick därpå en ny härlig dag till sjöss söderut. Då vi angjorde Olbia slogs vi av storleken på hamnen, tre stora färjor låg förtöjda därinne, vilka går i linje till det italienska fastlandet. Då vi anropade Marina de Olbia på VHF:en blev vi positivt överaskade. En marinero mötte oss med gummibåt nästan ute i farleden och eskorterade oss in till vår kajplats, där han fiskade upp mooringlinan* och drog ut den med full back till Anette på förskeppet. Därefter åkte han med full fart in till bryggan igen, hoppade kvickt upp på kajen och tog emot våra förtöjningstampar - Vilken service! Marina de Olbia är bara några år gammal och ytterst välordnad.  

Kristin och Rickard turades om att styra de sista fem sjömilen in till Olbia.

På strandpromenad med farmor och farfar i Olbia.

*En mooringlina går rakt ut ifrån kajen ut till ett betongblock på botten. Linan fiskas upp och förtöjs i båten. Mooringlinor är vanliga i nyare hamnar som saknar fingerpontonbryggor och praktiska för gästande båtar, som då slipper använda det egna ankaret.

Korsika

Klipporna vid inloppet till Bonifacio och lagunstränderna där. 

 

Hamnen i Bonifacio var under ombyggnad, varpå halva hamnbassängen ännu var en byggarbetsplats.  Mellan några av bryggorna hade lokala båtar också dragit linor tvärs över till nästa brygga, vilket omöjliggjorde förtöjning på de tomma luckor som fanns innanför. När vi anlände i mörkret var hamnkontoret obemannat och efter nästan en timmes letande lade vi så till vid en av bryggorna som var under reparation.  Vi kröp ner och sov några timmar och när vi vaknade hade också Cachaca och Limelight kommit in i hamn. En lämnande segelbåt gav oss senare en plats vid de ordinarie bryggorna, där vi kunde få ligga fem nätter, tills ägaren till platsen skulle återvända.

Hela gänget sammanstrålade på Limelight vid lunch och delade upplevelser från överfarten.  Andreas hade tagit några för oss intressanta mått. Han berättade att Grace hade en räckvidd på VHF:en på 15-20 sjömil, AIS:en räcker 12-15 sjömil och att Grace akterlanterna syntes fem sjömil bort, ganska bra räckvidd således. En lätt euforisk känsla infinner sig lätt efter längre överfarter och stämningen på Limelight var uppsluppen och glad. Tiden flög fram och vi blev alla kvar hela eftermiddagen och kvällen. Först när vi alla  framåt nattkröken dansat av oss två dygns sittastillande begav vi oss hem till Grace igen.
 

Följande dag undersökte vi möjligheten att hyra bil. I Bonifacio var utbudet begränsat till enbart Europcar och de skulle ha bra betalt. Mest förmånligt var att hyra bil en hel vecka, så vi bestämde oss för att dela bilen och fick på så vis disponera bilen två dagar var – en av många fördelar med att segla tillsammans med kompisbåtar.

Vår första dag med bil åkte vi runt på den södra halvan av Korsika. Via bergstaden Sartene och hamnstaden Propriano tog vi oss upp till huvudstaden Ajaccio. Därefter följde vi den fantastiskt vackra vägen upp mot Corte. Att se de snöklädda bergstopparna kändes ovant och exotiskt, att topparna dessutom var på runt 2500 meter, högre än Kebnekaise, var också häftigt. Vägen slingrade sig längs bergssidorna och det kändes som att köra bil i Alperna. Det fanns gott om rastplatser utmed vägarna på Korsika och vi stannade ofta för att njuta av vyerna och de underbara vårdofterna. Vi tog oss sedan till stränderna på ostkusten och kom tillbaka till Bonifacio först sent på kvällen.

Nästföljande dag gassade solen och vi tillbringade hela dagen på en helt underbar strand i Calla Rossa utanför Porto Vecchio. Det var helg och stämningen var avslappnad. Ett gäng familjer och ungdomar intill oss hade kört ner sina "pick-up:er" och grillade på stranden.  De spelade skön popmusik och vi trivdes.



 

Följande dagar var vi kvar i Bonifacio. Björn, Kristin och Rickard gjorde två långpromenader med Canan och Timmy för att leta strandfynd på Bonifacios norra lagunstränder. De såg en landlevande sköldpadda som enbart finns på Korsika och på franska Rivieran. En korsikansk man som passerade sa att de var mycket ovanliga att se och att de dessvärre stadigt minskar i antal. Sista dagen ägnade vi åt staden, förskansningen och utsiktspunkterna uppe på klippan och till att sola på de utmejslade stränderna nedanför.

På morgonkvisten den fjärde dagen i hamn dök en man upp på grannbåten och meddelade att vi behövde flytta oss samma dag. Anette begav sig till hamnkontoret. Jo, ägaren skulle återvända en dag tidigare, så vi fick hitta oss en ny plats, plats 16 var t.ex. ledig. Det stämde dock inte. Anette vandrade runt i hamnen och återvände till hamnkontoret. Den enda plats som är ledig är J12, kan vi ta den. Mais, oui. Biensûr! Vi hade knappt fått fast tamparna förrän en man ropade: ”Men ni har ju tagit min plats!” ”Pardon, monsieur, men hamnkontoret sa att vi kunde ligga här.” Mannen försvann i en harrang av fula ord mot hamnkontoret. Tio minuter senare återvände han. Svordomsflödet hade nu ökat i grovlek och Anette fick sig en god lektion i franska svordomar, medan mannen hämtade tampar och annat han lämnat på bryggan. Först en god stund senare, när vi hjälpt honom fiska upp den flytboj han fäst på J12, muttrade han ett knappt hörbart ”merci” och försvann till den plats han fått sig anvisad. Nu hade vi fått smaka på lite sydländskt temperament! Upplevelsen vi fick i Bonifacio var att man på hamnkontoret var vänliga, men att de, troligtvis till följd av ombyggnationen, förlorat kontrollen över båtplatserna, vilket skapade en del funderingar och irritation både hos lokala och besökande båtar.

Vädret hade varit strålande varje dag ända sedan vi kom till Korsika och vi började längta ut på havet igen. Björns föräldrar var också i antågande till Sardinien och när de kom ville vi vara på plats i Olbia. Efter fem dagar på Napoleons hemö lämnade vi således våra vänner och seglade ut i Bonifaciosundet.