Biscaya

Grace i Visitors yacht haven, Falmouth

Många gånger på vår resa så här långt har vi frångått rådet – att inte ta så mycket råd utan uppleva och lära själva. J I ”tidvattenområdet” har vi stämt av med hamnkaptenen när det, utifrån tidvatten, lokala förutsättningar etc., varit lämpligt att lämna hamnen för att gå vidare. Oftast stämmer det med vad vi läst själva i tidvattentabellerna och våra waterpilots. I Falmouth gick frågan till charmiga Harbour Mastern Emma. Lite förvånande ville hon inte ge något råd om när det var lämpligt att gå ut mot La Coruna. Hon förklarade strax anledningen – de vill inte kunna hållas ansvariga om en båt får problem under sin överfart. Emma sa dock med glimten i ögat: ”Prata med Bob på den svarta segelbåten där borta, han vet, men var förberedd på att lägga en halvtimme eller mer på samtalet”.

Roamer

Captain Bob, som han kallades, hade seglat jorden runt, rundat Cap Horn mm och skrivit en bok om sina upplevelser.  Han var mycket trevlig och hjälpsam. Rådet vi fick var att gå High Water + 3 timmar. På så sätt fick man enligt Captain Bob en riktig ”swoosh” ut på Atlanten. Det var så de lokala fiskebåtarna nyttjade strömmen. På väg tillbaka till sin stabila stålbåt sa Captain Bob lite halvt för sig själv att han gärna skulle ha en Hallberg Rassy och vara på väg till La Coruna, själv planerade han att gå till Azorerna några dagar senare.

Morgonen torsdagen den 19 juli gick vi ut från vår plats vid bryggan. Vår tur gällande vädret tycktes ha vänt! Två nätter i Falmouth, vi hade knappast kunna komma iväg tidigare! Vi hade hört att det i hamnen låg båtar som väntat upp till sex veckor på bra väder för överfart till Spanien. För att vara på den säkra sidan inför vår Biscayaöverfart hade vi planerat att fylla dieseltanken full, så vi stävade bort mot båtmacken. Där fick vi ligga och vänta i över en halvtimme (det kändes längre), då en skäggig och väderbiten ensamseglare fyllde ett oräkneligt antal dunkar med bränsle som han letade upp från varenda skrymsle på sin, för långsegling, mycket välutrustade segelbåt.  Vi ville iväg och följa ”tidvattenplanen” så tålamodet prövades. Väl nytankade satte vi god fart utmed kusten. Kanske kunde vi köra ikapp lite av tiden vi tappat? Egentligen kanske det inte spelade så stor roll då man ska vara ute i flera dygn, men att få hjälp av ström på 1-2 knop var något vi gärna ville utnyttja.

Efter en timme satte vi segel – slör, och vi gick lika snabbt, 7 knop, som vi hade gjort med motor. Underbar segling! Inga vågor att tala om de första timmarna längs kusten. Strax utanför Lizard Point, den sista udden vi lämnade bakom oss, såg vi en svart trekantig fena sticka upp ett par gånger i vattnet ca 50- 75 meter från båten. Var det en haj eller en liten val vi sett? Spännande!

Engelska kanalen är speciell: stora mängder tidvatten och vågor från Atlanten ska tryckas in genom ett smalt, och mycket uppgrundande, sund. Det och den täta fartygstrafiken gör att sjön kan bli krabb, med korta stötiga vågor. Framåt eftermiddagen blev Kristin och Ingrid sjösjuka. Ingrid, som nu är nio månader, hade fram till nu inte visat så mycket sjösjuketecken. Snart började även Anette må dåligt. Björn som satt till rors mådde OK, men kände sig lite lätt yr framåt kvällen. Farfar Anders och Rickard mådde bra. Rickard servade nu flickorna, som lagt sig att vila i akterkabinen, med frukt och vatten. Vilken liten hjälte! Framåt nattkröken serverade Anders varmt te(?) till Björn. Björn drack med välbehag och ville gärna ha en kopp te till. Anders svarade: men du fick ju bara varmt vatten? Tepåsen ligger ju på hyllan intill. -Kanske var Björn påverkad av sjön ändå...

Dryga hundra sjömil nordväst om Brest gick tankarna hos Björn och Anette parallellt: klarar vi av att gå som planerat? Hur ska det gå med Ingrid, riskerar hon att bli uttorkad? Hur snabbt blir ett lite barn det? Kristin då, när skulle hon kunna äta och framför allt dricka? Utanför Bretagnes nordvästligaste hörn kunde vi se fartygstrafiken på AIS:en vika av och gå mer nord-sydligt. Vi behövde således inte längre hålla upp så hårt mot vinden och vågorna, utan kunde också vi lägga oss på en mer sydlig kurs med fartygsleden. Nu blev Graces rörelser mycket mer behagliga. Vi närmade oss även kontinentalsockeln och vi visste att den skulle plana ut vågorna ytterligare. I den yttre delen av engelska kanalen ligger djupet på dryga hundra meter för att sedan brant gå ned till 2500-4500 meters djup. Flickorna började kvickna till. Ingrid ammade som hon skulle och Kristin drack nyponsoppa och åt vindruvor. Att fortsätta mot La Coruna kändes nu rätt igen.

Björn tog första nattvakten och Grace gjorde god fart: 6,5-7 knop. Vid fyratiden tog Anders över, nästa fyratimmarsskift.

Vi hade på förhand kommit överens om att ladda båtens batterier genom att köra motorn ett par timmar varje dygn. Vi hade nu seglat i 20 timmar och det var dags att ladda batterierna. All elektronik, lanternorna och främst autopiloten och kylen drar en hel del. Vid gryningen vrider Anders om tändningsnyckeln: ”Rrr, rr, r” – Vad nu! Startmotorn får inte tillräckligt med ström för att starta!!! Nere i båten vaknar Björn och Anette med ett ryck. Inte bra! Inte bra alls! När Björn yrvaket tittar upp till Anders säger Anders med lugn men tydlig röst. ”Startbatteriet är dött. Vi får ta fram startkablarna och ”tjuvkoppla” från förbrukarbatterierna till startbatteriet.” Batteribanken på Grace ligger under dubbelsängen i akterkabinen (där sjösjukegänget ligger). Björn halvlyfter Rickard och Kristin till sjökojen i salongen och Anette tar med sig Ingrid. Båten lutar och det gungar fortfarande en del. Björn, som sovit i 1,5 timme, tar över rodret, medan Anders kryper ner i den gungande båten och kopplar ihop startkablarna. Några minuter senare ropar Anders genom den bakre takluckan: ”Nu”. Björn vrider om tändningen och motorn startar direkt – vilken lättnad!!! Och vilken insats av Anders!  Alternativen om motorn inte gått att starta hade inte varit roliga: att handstyra 300 sjömil utan fungerande autopilot, att riskera att vara utan lanternor, AIS och VHF nattetid, samt att behöva navigera utan kartplotter; det hade krävt betydligt mer av besättningen!

Framåt fredagsförmiddagen lägger sig sjön vartefter och det slutar nästan att blåsa helt. Vi går för motor hela dagen. Solen gassar och alla mår toppen.  Två gånger ser vi stora fiskar, eller små hajar simma iväg från båten där vi kommer ångande. Vid sextiden på kvällen har vi sedan under ett par timmar delfiner som simmar alldeles intill båten; framför, bakom, ja överallt runt oss! Lyckligt hänförda njuter vi av delfinernas lek. Barnen sätter sig längst fram i fören och tittar rakt ner på delfinerna som turas om att simma så nära båten att de nästan nuddar den. En oförglömlig upplevelse!

Under lördagsdygnet provar vi farfar Anders fiskutrustning. Framåt lunch har vinden börjat blåsa igen och kommer nu från nord och senare under eftermiddagen från nordost. Vi plockar in fiskeutrustningen och kalkylerar. Med rådande vind bör vi angöra La Coruna söndag lunch/eftermiddag, efter bara 3,5 dygn!



Elinor E., 161 fot. Den enda segelbåten vi såg på Biscaia

 Vi seglar nu med god fart igen och framåt natten blåser det rätt ordentligt. Nordosten består och vi slörar i över sju knop. Anette och Ingrid slumrar hela natten i sittbrunnen. För tredje natten i rad hålls vi sällskap av en mäktig stjärnhimmel. Det är lätt att då börja tänka på de mer existentiella frågorna när man sitter där i mörkret timme efter timme. På Biscaia finns heller inga fiskeredskap att hålla reda på och skulle det flyta något annat i vattnet framför båten skulle man ändå inte se detta förrän man kört på det.



En rätt trött Anette

På morgonen blir sjön, trots slören, krabb igen och vågorna skvätter upp på fördäck, men då och då även upp i sittbrunnen, något som är mycket ovanligt när vi har vinden med oss. Ett tecken på att vi seglat över kontinentalsockeln igen antagligen. Anders hör ett plaskande ljud när han i gryningen vilar inne i båten. Vi har efter det lugna delfindygnet glömt att vrida om låsen på takluckan i förpiken över barnens sängar. Det var minst sagt mindre roligt!!!

En frukost och några timmar senare seglar vi in i den soliga hamnen i La Coruna fulla av glädje, stolthet och lättnad! Vi hade klarat av den etapp som vi på förhand hyst störst respekt för, och det på lite mindre än tre dygn, ett helt dygn snabbare än vi beräknat! Vädret stämde närmast på pricken med den prognos vi fått i gribfilen.

Till Eden och Falmouth

Inloppet till Plymouth

I Plymouth delade vi på oss över dagen. Björn och Anders seglade Grace till Falmouth. Det blev att kryssa även denna dag med segling utmed Devons och Cornwalls kust. Elwinscharna utnyttjades för första gången på hela resan denna etapp och det var en fröjd. Normalt sparar vi på elen och winschar för hand, det känns säkrare när små barnhänder finns ombord. Ingrid gillar knappar. Framåt femtiden, någon timme efter att Dodman Point rundats, såg Björn något simma i vattnet. Tre delfiner närmade sig båten med full fart och de simmade några minuter utmed Grace styrbordsida!!! Vilken otur att inte övriga gänget var med och att vi inte hann få upp kameran! Vid 22-tiden på kvällen förtöjdes Grace utanför en holländsk båt i Visitors Yacht harbour mitt i centrala Falmouth. På bryggan stod Anette och tre barn redo att ta emot tamparna och återvända ombord.

Eden Project

Samma morgon hade Anette och barnen gått upp till Plymouth station och tagit tåget till S:t Austell, och därefter buss till Eden. Anette ville inte missa ett besök på Eden project när vi ändå skulle till Cornwall. Eden Project är för en trädgårdsintresserad verkligen värt ett besök. Barnen var supertappra och gick långa sträckor i rask takt under dagen. Från Eden /S:t Austell gick tåget via Truro ner till Falmouth. Vid 18-tiden var de på plats i Falmouth. Där blev det några timmars väntan. Under tiden skaffade de hamnplats, fönstertittade i det stora marinmuséet, spanade in en jollelektion för småknattar, åt middag samt promenerade upp till stans lekplats. Falmouth är en mycket kuperad men trevlig stad.

Falmouth

Följande dag handlade om att proviantera och studera väder. Hur såg vindutsikterna ut? På ett internetcafé laddade vi ner nya gribfiler och tittade på några vädersiter. Det såg riktigt lovande ut, vi såg ut att få vindarna med oss! Den envisa sydvästen skulle vrida mot nordväst redan följande dag för att sedan bli nordostlig! Var vi redo att våga oss ut? Vi bestämde oss. Vi går mot La Coruna direkt! Ca 430 sjömil och en överfart på fyra dygn. (Fördelen med att gå direkt till La Coruna var att vi slapp att ladda upp med alla överfartsförberedelser två gånger. Stuvning, matinköp, väderkoll samt en portion anspänning.) Vi sa även att om vädret blir sämre än väntat så kan vi alltid gå till Brest/Camaret sur mer. När beslutet var fattat startade vi uppladdning. Vi provianterade, stuvade, gjorde en översyn av rigg och motor och åt en stadig pastamiddag. När vi vid halvtvåtiden kröp till kojs hade vi lagat en stor laddning med köttgryta och förgräddat en decimetertjock hög med pannkakor, så att vi snabbt skulle kunna värma mat under överfarten om sjögången gjorde matlagningen svår därute. Vi förundrades över att vi inte kände oss särskilt nervösa.



Uppladdning inför Biscaya, farfar matar Ingrid.

Race i Regnland... England hette det visst.

Yarmouth marina, Isle of Wight

Under vår vistelse på Isle of Wight fattade vi beslut om den fortsatta färden. Vår initiala plan, till vilken vi också förberett oss med papperssjökort, var att åter gå över engelska kanalen ner till Cherbourg, sedan besöka kanalöarna och slutligen följa Bretagnes kust ner till Brest. Men de friska sydvästvindarna och det ständiga regnandet gjorde oss tveksamma. Vi beslöt att följa den engelska kusten en bit till för att se om vi kunde få bättre väderutsikter för överfarten längre västerut.

Muntra miner

Vi fick en fin segling från ”The Needles” och solen var framme hela morgonen J. Vid 10-tiden såg himlen dock lika gråsvart ut som vanligt och 6 x regnställ kläddes på besättningen. Vi kryssade så hela dagen i vätan, men seglen stod fint och det var en behaglig resa för barnen. På avstånd hördes tungt artelleri dundra över eller mellan uddarna söder om Swanage och sjökortet visade att vi var i ”submarine and firing practice area”. Någon timme senare såg vi  en av den engelska marinens fartyg lägga sig intill och vad det verkade samtala med en segelbåt framför oss. Skulle även vi få besök? Jodå, de körde även upp till oss och ropade att en militärövning snart skulle inledas och vi ombads därför ändra vår kurs till 30 grader mer sydligt och köra så i tre sjömil. I leden in mot staden blev vi ännu en gång ifattkörda, denna gång av en lotsbåt, vilken ville att vi skulle ändra kurs så att en bogserbåt kunde bogsera in ett fraktfartyg i hamnen. Vi bytte kurs en stund tills de passerat och kunde sedan i fullkomligt hällregn långsidesförtöja i Weymouth. Vi var lite förvånade att varken militärfartyget eller lotsbåten ropat upp oss på VHF:en. Militären ville förstås vara lite hemliga. De hade för övrigt ett sjå att hålla alla fritidsbåtar ur övningsområdet; vi var inte ensamma därute.

Alldeles  söder om Weymouth ligger Portland Harbour, en toppmodern marina vi gärna hade gått till , men där var hamnen avstängd i väntan på OS-seglingarna, som skulle ta sin början där några dagar senare. Vi stannade två nätter i Weymouth; värmaren fick jobba och torka blöta kläder nere i kajutan, medan vi satt och myste med kortlek och böcker under sittbrunnstältet.

 Weymouth var en charmig stad med en vacker strand; en riktig badort, full av tonåringar på språkresa och turistande familjer.  Medan Björn och Anders fick en mindre mysig förmiddag då de bytte packningar och slangar på toaletten för att få stopp på det irriterande läckaget, tog Anette barnen på en shoppingrunda. Överallt skyltade de med roliga strandleksaker som Kristin och Rickard ville titta närmare på. Annars verkade det som att hela staden förberedde sig för OS-evenemangen och på morgonen passerade huvudsponsorernas musikbussar och OS-facklan hamnen, eskorterade av ett tiotal MC-poliser. Hamnavgiften var för oss 28 pund/natt, men fyra dagar senare skulle det ha kostat drygt 200 pund/natt att få en plats i hamnen – bästa att segla vidare.

Tidvattnenströmmarna den 14 juli utmed Portland och över Lyme Bay var som mest gynsamma om man startade vid  femtiden på morgonen. Barnen väcktes och kläddes och fick sedan krypa till kojs igen för att sova vidare medan vi kastade loss. (Vanligen brukar Rickard välja att sova i akterkabinen, medan Kristin hellre vill sova ute i sittbrunnen. Ingrid brukar få sova i mammas knä eller på durken bredvid Kristin.) Vi var tre båtar som denna morgon gick västerut tillsammans. I morgonljuset passerade vi de tre långa pirar som skyddar Portland harbour. Ett av marinens fartyg låg och bevakade inloppet.

Efter någon timmes motorgång närmade vi oss udden med fyren Bill of Portland. Det var spännande då sjön började bygga upp i stäven och vi såg våra "segelkompisar" försvinna i vågdalarna för att synas igen på toppen av nästa våg. Sjökortet visar på "race" och strömvirvlar ett par sjömil utanför udden. Race innebär att vågorna kan börja bryta över när ström möter starkare vind och i vindar över 6 beaufort (över 11 m/sek) börjar de bli farliga för fritidsbåtar som är något mindre än vår. Nu blåste det fyra till  fem beaufort. Vi hade fått råd av andra i hamnen och också läst att racen var mindre nära land, så vi följde kusten på några hundra meters avstånd. Vågor slog över stäven och hundratals liter vatten rusade över däcket där vi gungade fram. Vi var glada över vår fasta  vindruta à la Hallberg Rassy. Efter någon timme var Portlands udde passerad och vågorna tonade ut över Lyme Bay. Skeppar'n höll humöret uppe på övriga ombord i regnet genom att komma på ständigt nya fraser och dialekter med "Lyme Regis" (en ort på sjökortet) och snart var alla ombord, speciellt barnen, igång med ordvitseri. Barnens favoriter är att hitta på olika varianter av: "Alla barnen fick dricka ur en mugg förutom Klas, för han fick dricka ur ett glas". De kan enkelt komma på en ny i minuten.

The Golden Hind, Brixham

Mot eftermiddagen klarnade det faktiskt upp några timmar och nu handlade resan ombord om pirater. I valet mellan Torquay eller Brixham som natthamn valde vi att gå till Brixham och där titta på replikan av Sir Francis Drakes piratskepp "The Golden Hind". Brixham var en rar liten stad. Marinan var fin men dyr, 37 pund, och som vanligt här i England fanns det ingen Wi-fi i hamnen. Vi lagade middag och tog en kvällspromenad runt i staden och somnade sedan gott efter 14 timmar till sjöss.

Brixhams inlopp

Nästa morgon tog gasolen slut när vi skulle koka vårt morgonte. Tursamt nog kunde vi byta till en ny gasoltub i hamnen. Därpå kastade vi loss och siktade på en lång dags seglats mot Falmouth. Det var otroligt vackert att gå ur Torquay bay och runda bergsklipporna vid Berry head. Många stod och fiskade utmed klipporna. Anders hade läst att klipporna förr var fulla med pilgrimsfalkar, men att dessa närmast hade utrotats under andra världskriget, så att de inte skulle ta de brevduvor som skickades iväg med hemliga meddelanden mellan England och Frankrike.

Vi satte segel och laddade för att även denna dag runda en udde full med race, udden vid ”Start Point”. Barnen som under resans första timme suttit i förpiken och byggt Lego fick nu komma upp i sittbrunnen. Ännu en timme gungade vi nu fram medan stäven dök i vågorna som slog upp över förseglet. Vinden låg mellan 8-14m/s. Kristin skötte kameran och försökte filma gunget och känslan, medan hon höll fast sig med den andra handen.

Race utanför Start Point

Vi gjorde ett långt slag ut i engelska kanalen, men den ständiga motvinden från sydväst ville inte vrida. Kristin och Ingrid började bli sjösjuka där vi satt och spjärnade i vågorna i 11-12m/sek och regnet började droppa igen. Nej, vi fick dela upp etappen och kunde framåt eftermiddagen istället angöra Mayflower Marina i Plymouth.

Även i Plymouth blev vi kvar två nätter för att vänta ut ännu en regnblåsig dag. Vi pysslade med båten och besökte staden som har en  vacker hamnpromenaden utmed klipporna. I övrigt är Plymouth lite ruffigt. En hel gata in till centrum kantades av f.d. glamourösa nöjespalats från 1800-talet, vilka nu helt förfallit så till den grad att det växte träd och buskar ur fönster, väggar och tak – men säkert var där spännande under musikalernas och cabareternas glansdagar.

The Solent



Portsmouth med sina stadssymboler: "spinnackertornet" och "the historic dockyard" i bakgrunden.

Efter den lite tuffare seglingen vi hade till Portsmouth valde vi att ta en dag på land. Det gick båtfärja från Portsmouth västra sida till dess östra, där man kan besöka Portsmouths Historic Dockyard med de tre skeppen: Mary Rose, Victory och HMS Warrior. Mary Rose var Henry VIII:s  1500-tals skepp, men bara några få delar hade kunnat bärgas ur The Solent - (Vasaskeppet är häftigare). Mer spännande var då  HMS Victory, skeppet som Nelson seglade när engelsmännen besegrade den fransk-spanska flottan vid Trafalgar 1805.

 På väg tillbaka till båten stod en liten skara människor, lätt exalterade, och tittade utåt hamnen. En holländsk turist hade parkerat sin bil intill några andra  på en plats i hamnen nära museet.  De övriga hade sedan lämnat platsen  när tidvattnet steg...



Nästföljande dag satte vi segel igen och styrde över sundet - The Solent - mellan engelska fastlandet och Isle of Wight. The Solent är klassiska seglingsvatten. Här gick det första America's Cup-kappseglingarna av stapeln redan för 150 år sedan.  Farfar Anders stod till rors hela dagen och tycktes njuta av detta. Vädret var vackert och strömmen var med oss. "Har ni seglat så här fort tidigare? Har ni?" Vi gjorde stundtals över 9 knop så nog gick det undan.

Vi gick till hamnen Yarmouth på Isle of Wight, vilken vi läst gott om i Reeds, och hamnen var fin. De första två nätterna fick vi ligga utanpå en större engelsk båt, sista natten fick vi egen bryggplats. Vi blev kvar tre nätter på ön för att invänta bättre väder för fortsatt färd västerut. Det är lite frustrerande att läsa väderrapport efter väderrapport med regnväder och sydväst (för oss rak motvind) på 5-7 beaufort, d v s lite väl frisk vind för barnvänlig kryss. Vi fördrev tiden i hamn med att köra tvättmaskiner (kan vara riktigt trevligt om man som här samtidigt får samtala en timme med ett franskt par i tvättstugan), göra små vändor i byn och ta en busstur runt de västra delarna av ön. Bussturen skulle vara spektakulär -och den höll vad den lovade på vägarna upp till västligaste spetsen på ön - The Needles. Vinden slet i oss när vi tittade ner för stupen, lite hissnade vi allt. Imorgon är det vi som seglar där nere!

The Needles

Rickard fixar kvällsdisken.

Så blev det morgon, och så här såg "The Needles" ut från sjösidan.

Sydöstra England

Vi förstod varför Vilhelm Erövraren landsteg i just Hastings 1066, resten av kusten mellan Dover och Brighton består till största del av branta, men från havet mycket vackra klippor. Vi fick en fin halvvindsbog när vi lämnade Dover vid 10-tiden då hamnporten öppnade. Ännu en efterlängtad dag med solsken! Kristin har pratat om fiske dag ut och dag in, och nu fick vi möjlighet att kasta ut fiskelinan efter båten. Vi såg några tumlare och oroade oss en liten stund över att få en på kroken, men tänkte sedan att de nog var för smarta för det. Inga fastnade och ingen annan fisk heller för den delen. Mot eftermiddagen mojnade det helt och havet blev nästan spegelblankt. Vi fick starta motorn de sista 20 sjömilen in till Brighton, dit vi kom vid högvatten kl. 21.30 i en stor och välskyddad marina.

Farfar Anders var på väg att mönstra på och skulle komma med flyg från Arlanda till London följande morgon. Vi beslöt oss för att ta barnen på en tur till London över dagen. En familjebiljett t/r London kostade ca 500kr och resan mellan städerna tar ca 45 min. Från Victoria station var det bara några kvarter till Buckingham palace, så lagom till vaktparaden intog vi vår medköpta morgonfika mellan horder av bussturister. I halvhögt tempo besökte vi så Westminister Abbey, Big Ben, Trafalgar square, Regent street, Picadilly circus, Harrods och tog en promenerad utmed Themsen, innan vi vilade benen på dubbeldäckare och tunnelbana och vände åter mot en kväll i Brighton. -Puh!

Äntligen kom så Anders och barnen fick en härlig dag i Brighton med farfar. Följande dag var det dags att dra på sig sjöställen igen och sätta segel mot Portsmouth. Det blev en av vår seglings hittills mer obekväma etapper - v1ågorna bröt styggt i hamnutloppet och utfarten blev skumpig då stäven flera gånger dök ner i vågorna (pga att stark ström mötte våg). Vi satte segel fortast möjligt och fick då en kryssbog på 10-12m/sek med meterhöga rullvågor in från sidan. När vi kom en bit ut blev gången lugnare, men då var sjösjukan redan nära. Vissa dagar vill man inte lämna sittbrunnen. Det var  dock stundtals en häftig segling och med stark medstöm loggade vi som mest 9,5 knop. The Looe (toan) var en lagunliknande grundformation som avslutades med en smal passage på bara ett par hundra meter där vi blev veritabelt utspolade av strömmen som vi uppskattade låg på 3-4 knop. Ankomsten till Portsmouth blev även den lite spännande. Vi hade gått runt en udde och fick läns i början av The Solent, sundet mellan fastlandet och Isle of Wight. Regnet öste snart ned och sikten blev usel. Vår hamnguide blev snart oläsbar och bladen började falla ur. Stora färjor passerade nära och adrenalinet gjorde oss skärpta då en höghastighetskatamaran (modell rymdfärja) bestämde sig för att gå framför oss i närmare 30 knop. Snart anade vi konturen av det trånga inloppet till staden. Sen var det skönt att krypa in i båten, sätta på värmaren (i mitten av juli!) och börja torka upp kläder samt att få lite mat i magen.

Över Engelska kanalen

Vi slussade ut ur Oostende när slussen öppnade kl. 9 på morgonen, efter två timmars serviceuppehåll. Två, tre meter ner väntade nästa seglingsetapp, och denna dag stävade vi mot Dunkerque. Vi funderade på en längre etapp till Calais, men kände efter de 26 sjömilen till Dunkerque att det kunde räcka. Seglingen var bekväm för alla ombord, då vi trots sydvästlig kryssbog, hade våglä av land. Det var många segelbåtar ute denna soldisiga dag och utöver dem höll vi också koll på alla de sandrev som löper utmed kusten i öst-västlig riktning mellan Belgien och Frankrike.

Dunkerque är en industristad, och det luktade lätt av sulfat i hamninloppet. Fritidsbåtar fick bara befinna sig utmed den östra piren, den västra var avsedd för fartygstrafik. Vi fick en långsidesplats mellan några holländska båtar och här var tidvattnet riktigt markant, 5-6 meter och det känns ännu ovant och lite märkligt. Bryggorna är flytbryggor som höjs och sänks utmed halvmetertjocka pålar. Vid lågvatten sticker pålarna 8-10 meter upp i luften, vid högvatten bara 2-4.

Vi tog en stadsrunda och hade turen att vandra in i en pågående seglingstävling med tillhörande jippo på land, där Kristin och Rickard fick testa hur det känns att segla lazerjolle, samt köra minisegelbåtar. Det tyckte de var superkul. Den kvällen njöt vi av baguetter fyllda med goda ostar.

Följande dag blev vi lite sena i starten. För att fånga den optimala tidvattenströmmen västerut skulle man starta strax före 7, vi kom iväg först vid 8 och hade ännu inte helt bestämt oss för om vi skulle följa den franska kusten till Boulogne sur Mer eller gå över till Dover. Den franska hamnkaptenen hade rekommenderat det förstnämnda alternativet, då fartygstrafiken i sundet mellan Dover-Calais är väldigt intensiv. Vid den gula pricken ”Dyck” utanför Calais bestämde vi oss för gå mot Dover. Sikten var acceptabel och med sydvästen skulle vi få en halvvind till Dover, men rak kryssbog mestadels till Boulogne sur Mer. Fartygstrafiken var glesare än vi hade förväntat oss och med AIS:en kunde vi på skärmen följa fartygstrafiken och hålla undan när vi passerade trafikzonerna.

Mitt i kanalen tittade vi på varandra; hur coolt är det inte att sitta här mellan färjor och fartyg i egen liten båt på väg mellan Dover-Calais. Vi gjorde en 5-6 knop och humöret var mycket gott. Någon halvtimme senare var stämningen ombord en annan. Sjön hade vuxit till sig något och regn och dis gjorde att sikten försämrades, men framför allt kände nu hela besättningen av de lite stötiga vågor som kom från alla håll – vind, ström och framför allt fartygssvall.

Det var att skönt när vi började skönja Dovers vita klippor och ännu skönare när vi på VHF:en fick klartecken att vi var välkomna in i Dover hamn. (Dovers hamn är mycket trafikerad och man måste ropa upp Dover port control på VHF:en för att överhuvudtaget få komma in i hamnen, men också Dover marina för att få en plats). Överfarten är inte längre än att gå från Stockholms skärgård till Åland (ca 15- 20 nm), men sundet är faktiskt ett av världens mest trafikerade.

Vi firade överfarten genom att sätta i oss en hel låda med brownies och därefter besöka stadens (enligt hamnkontoret) bästa fish and chips-restaurang. Det är fascinerande och härligt hur barnen och vi efter 5-10 minuter i hamn blir pratglada och närmast uppspelta när sjösjuka släpper och vi kan lämna koncentration och anspänning bakom oss. Under kvällen promenerade vi längs med strandpromenad. Två statyer markerar start eller målgång för de som simmar över sundet – vilken prestation är inte det!

Belgien

Holland bakom oss, Belgien framför

Vi slussade ut ur Vlissingen vid halv 8 och satte fulla segel. Tidvattenströmmen skulle vara mot oss de första två timmarna, men sedan skulle det vända och utanför Belgiens kust går det alltid i västlig eller ostlig riktning. Vid 10 passerade vi inloppet till Zeebrugge och därefter följde vi den inre farleden utmed kustens stränder och badorter ner till Oostende. Vilken seglingsdag! Vi fullkomligt svischade fram med tidvattnet när det vände och loggade på över 9 knop över grund. Vid 14-tiden kom vi in i Oostendes hamnbassäng (fortfarande lågvatten) och fick lägga till och vänta på inslussning i marinan, vilken skulle öppna när vattnet steg vid 16-tiden. Solen gassade och termometen stod på 27 grader. Vi tinade upp, satte på solkräm och åt glass. På kvällen gick Björn med Rickard och Kristin till hamnpiren för att fiska, något barnen pratat om varje dag de senaste två veckorna. Det nappade inget vidare på barnens drag, men med en påse godisnappar i pappas ficka, var barnen nöjda med kvällen ändå – för de fick ju nappJ

Hamnen i Oostende blev vårt första riktiga möte med en tidvattenskillnad på flera meter.

Marinan i Oostende är läckert designad och ligger i stadens mitt. 200 meter åt ena hållet ligger centralstationen, 200 meter åt andra ligger en ståtlig katedral, vars tornspiror vi hade som utsikt från båten.

Vi gjorde en dagstur med tåg till den medeltida staden Brugge. Anette hade fina barndomsminnen från staden och ville gärna ta med familjen dit också. Tågresan mellan Oostende och Brugge tog bara 15 minuter. Vi strosade runt hela dagen utmed kanalen, torgen och gränderna och unnade oss både god mat och smarriga belgiska våfflor.

Vi låg kvar ytterligare två dagar i marinan för att vänta ut en dag med starka sydvästvindar på 6-7 Beaufort – inget vi ville kryssa i med tidvatten och alla grundklackar utanför. Vi ägnade istället tiden åt inre och yttre båtfix, stortvätt i ett tvätteri, samt skola ombord. Sydvästvindarna verkar fortsätta åtminstone ett par dagar till, men nu bara 3-5 Beaufort (ca 4-11 m/sek), så vi planerar nu för nästa etapp ner till Frankrike.