Baby Biscaya till Balearerna

På eftermiddagen, då vi låg på svaj i Moraira, kom den engelska segelbåten ”Start Again” upp och pratade med oss. ”Start Again” var båten som, liksom oss, överaskats av starka vindar två veckor tidigare vid Marina del Este. Det trevliga paret i 50-årsåldern, som vi då bara småpratat med, hade fascinerats av att vi med små barn och en baby(!) seglat över Biscaya. De hade följaktligen internt döpt Ingrid till ”Baby Biscay”. De ville höra att allt var väl ombord med barnen och då särskilt Baby Biscay efter ovädret några dagar tidigare. Det visade sig att de också planerade att gå över mot Ibiza och Formentera dagen därpå.

Lätt stönande klev vi ur sängarna när klockan ringde vid halv sju på morgonen. För oss vuxna hade det nog inte blivit mer än ett par timmars sömn p.g.a. allt rullande från vågorna under natten. Vinden hade vi helt legat i lä för, men inte den gamla dyningen. Vi åt varsin stadig portion havregrynsgröt och plockade ner det sista i matsäckspåsen. Vi brukar inför längre etapper försöka vara väl förberedda med att ha både fika, frukt och mat tillgängligt uppe i sittbrunnen.

 

När vi lyfte ankaret vid halvåttatiden hade solen ännu inte gått upp, så vi tände lanternorna och tog på oss regnställ eftersom sittbrunnen var blöt av dagg. Vinden var lätt och det visade sig att vågorna var mindre än vi befarat när vi kom ut på havet. Efter en halvtimme stängde vi av motorn och rullade ut seglen. Vi gjorde god fart, alla mådde fint och vi mötte en strålande vacker soluppgång.  

Under förmiddagen mojnade vinden. Vid sådana tillfällen uppstår ibland en diskussion ombord – vid vilken hastighet det är OK att motorsegla? Generellt tycker Anette, att om vi gör under 4 knop under våra långetapper så går det för långsamt (”Vi måste ju komma någon vart”) medan Björns gräns är en knop lägre (”Vi måste ju få njuta av seglingen”). Denna gång startade vi motorn och körde så under tre timmar, men med storseglet uppe, tills vi åter fick god vind.

På förmiddagen hördes över VHF-radion en glasklar, brittisk accent: ”Swedish sailingyacht Grace, Swedish sailingyacht Grace, Swedish sailingyacht Grace! This is Start Again” osv. Under överfarten  hade vi radiokontakt flera gånger och vi imponerades över hur proffsigt våra engelska seglarvänner använde VHF:en. På detta sätt fick vi sällskap över till Formentera, en låg och i jämförelse med Ibiza, en mindre exploaterad ö.

Mitt på dagen fick vi åter kärt besök – delfiner! För att vara medelhavsdelfiner, så var de med oss rätt länge och Kristin och Rickard gick som vanligt fram i fören och tittade rakt ned på dem. Vi har noterat att jämfört med delfinerna i Atlanten, så verkar delfinerna här i Medelhavet vara mindre sociala. Trots att vi sett delfiner flera gånger på nära håll sedan Gibraltar var detta första gången de simmade med båten några minuter. Just när de försvunnit och Kristin ännu stod i fören och spanade efter dem, såg Björn något i vattenytan 50-60 meter snett framför båten. – En sköldpadda!?! Stor som en kudde och med ett ljusgrönt huvud låg den och guppade i ytan. Vi blev både häpna och nyfikna och vände båten tvärt så att även Kristin skulle få se sköldpaddan, men den hade tyvärr hunnit dyka ner och försvinna.

Vi utlyste sedan en tävling ombord om vem som först såg land. Redan 35 sjömil från Ibiza ropade Kristin: ”Land O’hoy!” Öns höga toppar skymtade i horisonten från ett avstånd som vi inte upplevt hemifrån. Hemma i skärgården upplever vi att 20 sjömils sikt är långt.

På väg in mot Formentera, som ligger ca 10 sjömil söder om Ibiza, hade vi en hel del funderingar på vilken vik vi skulle ankra i. Vi var lockade av att lägga oss vid Formenteras norra udde vid den lilla ön Espalmador, som enligt vår guidebok skulle vara otroligt vacker. Samtidigt såg det ut som att dyningen skulle kunna leta sig in där, speciellt som GRIB-filen visade på ett västligt vindvrid under natten. Nej, inte ännu en natt med dålig nattsömn! Vi vek istället in och rundade den nordvästliga udden Punta de la Pedrera. Där låg redan ett tiotal segelbåtar förtöjda i bojar, som det visade sig vara gratis att använda. Att ankra själv var förbjudet. Mycket nöjda gjorde vi fast Grace vid en boj.

Vattnet var alldeles klart och 26 grader varmt. Anette dök i och fiskstim simmade runt henne på nära håll. Cyklop och snorkel plockades fram. Vattnet i viken var alldeles lugnt och vi kände att här skulle vi kunna sova gott!

 

Följande morgon vaknade vi utvilade och tog jollen in till Formentera. Det blev en toppentur! Kristin och Rickard utforskade de fantasieggande bergsformationerna i ett landskap som liknade månens. Det var en konst att försöka locka fram ödlorna ur sina hålor istället för att skrämma bort dem och i skrubborna byggde barnen båtar av naturmaterial och körde race.

 

 

 

 

Vi snorklade och badade och bara hungern drev oss tillbaka till Grace, där vi fortsatte snorklandet. Björn snorklade och såg på fem meters djup något som såg ut som en trumpet på botten. Björn dök ner och plockade till framförallt Rickards stora förtjusning upp en båttuta i rostfritt. Sådana små vardagsskatter gillar barnen och de polerade tutan länge och väl. Vilken grej att sätta på en lådbil eller på den lilla träbåten med arbetsnamnet ’Lilla Faran’, som Rickard och Kristin drömmer om att bygga med farfar när de kommer hem!

 

 

Vi fortsatte sedan till Espalmador. På väg dit passerade vi ett 20-tal motorbåtar på sådär 50 fot, de flesta med en eller ett par vattenskotrar på akterdäck, samt ett par superyachts på ca 100 fot som ankrat upp utanför Formentera. (Det visade sig senare att när kvällen närmade sig, så körde alla i full fart tillbaka till Ibiza stad, inte en enda låg kvar för natten). Viken, eller lagunen, vid Espalmador var verkligen superfin precis som guideboken sagt. Även här fanns det utlagda gratisbojar. Under högsäsong behöver de bokas i förväg, men så här i början av oktober fanns det flera bojar lediga när vi kom framåt eftermiddagen. Ön är privatägd, men stränderna får besökare använda, och när vi tog jollen iland hade vi ön nästan för oss själva.

Innan vi lämnade Espalmador konsulterade vi guideboken för att se vilka vikar på Ibizas ostkust vi ville besöka. Många vikar såg lockande ut, men kanske att vi ändå först ville besöka Ibiza stad. Vi hade hört att hamnavgifterna på Balearerna under sommaren kan vara runt 130 euro/natt för en båt runt 40 fot. Vi hade därför mest tänkt ligga på svaj, men kanske skulle priserna nu i oktober vara lägre. För säkerhets skull ringde vi till de tre marinorna för att höra vad nattpriset var – på Marina de Botafoch skulle vi kunna få en plats för acceptabla 36 euro/natt.

På bryggan träffade vi Marie och Mikael på segelbåten ”Synapsen”. Det blev en trevlig bekantskap och när vi nästföljande dag fikade ihop njöt våra barn av att få visa upp sina senaste pyssel och teckningar. Vi fick också fina tips om hamnarna på Mallorca. Ännu en gång visade det sig att vi hade gemensamma bekanta hemma i Sverige. – Kul!

 

Vi gjorde en ordentlig rundvandring i Ibiza stad. De gamla stadsdelarna uppe vid borgen var charmiga och utsikten däruppe var fin. För första gången såg vi en segelbåt - modell superyacht, med helröd topplanterna, alltså en sådan lanterna som radiomaster normalt har.  Den masten var hög! Båten var på 178 fot såg vi senare på AIS:en. Hamnkvarteren i Ibiza stad var lite för turistiska för vår smak och de var inte fullt så roliga för en barnfamilj.

Vi laddade ner nya väderprognoser, vilka visade på ostliga vindar. Våra planer på att svaja i vikarna på ostkusten gick därför om intet. Istället blev vi kvar tre nätter i Ibiza stad. Det är alltid roligt att titta på stora båtar och i Ibiza stad fanns de verkligen! Bara i vår marina låg nog ett hundratal motorbåtar på 50-100 fot.  Vi höll oss mest runt marinan eftersom restaurangområdet runt Marina de Botafoch och den närliggande lekplatsen var fina. Värt att nämna är den lokal supermercadon; middagsmat saknades helt och sortimentet bestod till mer än hälften av vin och champagne. Ett paket juice kostade över 4 euro. Sortimentet var naturligtvis anpassat efter vad de flesta båtarna i marinan efterfrågade, inte vad en långseglande småbarnsfamilj behövde för att fylla på förråden inför en stundande överfart och några dagars svajning på Mallorca.

Costa Blanca



Solnedgång utanför San José.

Bergen vid Cabo de Gata

De karga klipporna utmed Spaniens sydostudde, Cabo de Gata, stupar ner i vattnet. Därbakom skymtar kulle efter kulle i ett ökenliknande landskap. I dessa trakter runt Almeria lär flera spaghettiwesterfilmer ha spelats in som t.ex. ”Den onde, den gode och den fule” med Clint Eastwood. Vi hade seglat hela dagen över Almeriabukten och nådde Cabo de Gata först i skymningen. Innan solen gick ner sänkte vi ankaret i en mycket vacker vik vid San José, där ett tiotal andra segelbåtar fridfullt guppade. Vi nåddes bara av lite svall från havet och solnedgången över de vackra bergen var minnesvärd.

Nästa dag fortsatte vi färden norrut utmed kusten. Vi fick en lugn genuasegling i två dagar upp mot Cartagena. Trots att vi gjorde god fart var havet så lugnt att vi kunde ha sittbrunnsbordet uppe utan att saker gled av och Kristin och Rickard hann fler sidor än vanligt i sina matteböcker.

Under bordet badade Ingrid i sin lilla uppblåsbara minipool. Björn aktiverade sig med att ha fiskedragen ute och vi fick ännu en tonfisk. Solen strålade, så vi hängde upp ett lakan mellan sprayhooden och  styrpiedestalen för skydda barnen. Sådana här dagar hade en bimini inte varit fel! Ingrid passade också på att utnyttja den lugna sjögången till att utveckla sina klättringstalanger. Nu kommer vi behöva använda sele på henne, för nu har hon lärt sig klättra upp ur sittbrunnen alldeles själv.

En natt låg vi i Garrucha. Den påkostade hamnanläggningen var bara något år gammal. Vi fick ligga långsides vid bryggan då det bara låg några få båtar i hamnen. Hamnavgiften var hög, hamnen gungig och avsaknaden av båtar gjorde att Garrucha inte hamnade på vår topplista.   

I Cartagena fick vi plats vid stadskajen intill hamnpromenadens caféer. Vi tyckte om Cartagena på samma sätt som vi tyckt om La Coruna och Cadiz; staden känns genuin och trots att många turister besöker staden känns den inte exploaterad. Cartagena är rik på historia och som namnet antyder grundades staden av kartagerna, och det lär ha varit härifrån som Hannibal samlade sin här innan han vandrade över Alperna mot Rom. Men romarna har också satt avtryck i staden, bl.a. med en amfiteater mitt i centrum.


Kristin och Rickard i poolen.

Vi stannade i Cartagena i fyra nätter för att vänta ut lite sämre väder. Medan Kristin och Rickard lekte i marinans pool passade vi på att kontakta ett flertal marinor, där vi funderade på att stanna för vintern. Vi tog in prisuppgifter från marinor mellan Torrevieja och Valencia, men också några på Mallorca och Sardinien, och till vår lättnad så hade alla gästplatser kvar om vi önskade en.





Sista kvällen vi var kvar i staden började ”Cartagenas historiska vecka.” Spanjorerna är helt fantastiska när det gäller att hålla sin historia levande! Förutom ett historiskt skådespel nere i hamnen med facklor, suggestiv musik och dansare, vilka skildrade stadens tillkomst och framväxt under århundraden, så hade ett tusental cartagenabor, på amatörteatervis med fantastiska kostymer, klätt ut sig till de olika folkslag och stammar som befolkat trakten. De fyllde stadens gator och Kristin och Rickard stod med öppna munnar och tindrande ögon och beundrade skådespelet, när de olika folkgrupperna, vid midnatt, under högljudd och taktfast trumtakt och med facklor och standar, i parad marscherade genom centrum.

Från Cartagena tog vi sikte på Torrevieja. Vid udden Cabo de Palos tyckte framförallt Kristin att det var lite jobbigt med sjögången; en gammal dyning från nordost som vid udden gav korta, och från kusten reflekterande vågor på närmare två meter. Vi hade av den franska familjen vi lärt känna i Gibraltar blivit lite varnade för vågorna i Medelhavet, vilka är kortare jämfört med Atlantens långa vågor. Efter två timmar kunde vi runda udden och på så vis gå mer med vågorna. Vi passerade innanhavet Mar Menor, som vi med bil turistat runt ett par år tidigare. Vi hade tidigare funderat på att segla i Mar Menor några dagar, men var nu sugna på att istället komma vidare ut till Balearerna.

I Torrevieja fick vi plats vid bryggan bara ett par båtar från Kjell och Eva på S/y Augila, vars resor vi hemma läst och inspirerats av i Kryssarklubbens medelhavsskrift Odyssé. Det blev en trevlig kväll i sittbrunnen på Grace och vi upptäckte att vi hade gemensamma bekanta.  Vi fick också av Kjell tips om den utmärkta vädersiten passageweather.com, som förutom vind också visar våghöjd.

Gåträning med Ingrid i Alicante.

Följande dag tog vi en tur i staden och gick sedan vidare de 27 sjömilen upp mot Alicante. Vinden var frisk så färden gick snabbare än vi hade räknat med. I Alicante fick vi en fin plats vid regattaklubbens brygga. Vi låg kvar en extra dag för att proviantera och besöka staden .

Färden gick vidare förbi turistorten Benidorm med sina skyskrapor. Klippan norr om Benidorm var en kontrast,  oväntat vacker med små vattenfall som sköt rakt ut ifrån berget.  Därefter vek vi in mot Altea, som vi tidigare fått tips om skulle vara en trevlig och barnvänlig marina. Konstnärsstaden Altea ligger i en stor vik mellan några höga berg.






Skolarbete vid poolen i Altea.

Under vår vistelse i Altea sa väderprognoserna att ett oväder var på väg in och vi valde därför att stanna kvar för att följa hur vädret skulle utveckla sig. Som det såg ut i prognosen verkade Altea ligga på gränsen mellan två lågtryck. De första dagarna njöt Kristin och Rickard av att ha skola vid marinans pool.  Vi fick sedan ett dygn av ösregn och stark vind. Vi förstod senare att det norr om oss i Valencia, men framförallt söder om oss ner mot Alicante och Murcia, varit ett betydligt värre oväder. Det var resterna av den tropiska stormen Nadine som dragit in över Spanien.

Från Altea gick vi bara 12 sjömil upp till Moraira, för att vinna lite distans inför vår planerade överfart mot Ibiza och Formentera. Trots det korta avståndet var det en av våra mest obekväma etapper p. g. a. av gammal sjö från ovädret. Men, vilket mottagande vi fick i hamnen! Då vi la till vid ankomstbryggan hade en liten hop med människor samlats, bestående av lokala regattaseglare, engelska turister samt en trevlig spansk arkitekt som studerat på KTH. De häpnade över att vi med så små barn seglat hela vägen från Sverige, över Biscaya och passerat dödens kust i Galicien etc. När det var avklarat började lovorden hagla över Grace: hur vackra HR-båtar var och att Hallberg Rassy var det bästa och mest robusta båtmärket i världen. Överrumplade av denna smickrande mottagningskommitté stod vi mest och log och svarade på alla frågor, lite ovana vid uppmärksamheten. Morairas marina var mycket välskött och fin. Lite kuriosa är att hamnen är så attraktiv att besökare gärna stannar länge. Marinan har därför infört en regel om att besökare som ligger kvar i marinan mer än en vecka måste lösa ett (dyrt) medlemskap i båtklubben.  

På svaj utanför Moraira.



Syskonlek i sittbrunnen.

Efter en natt i Moraira gick vi ut och la oss på svaj i viken utanför hamnen. Framförallt Björn tyckte det blivit något för lite av naturhamnar den senaste perioden, så en gratisnatt i en fin vik kändes välkommen. Vi ankrade upp och la ut ett akterankare för hålla båten rak mot dyningen, som gick in i viken. Det visade sig att vi lagt ut för lite lina till akterankaret. Grace la sig då och då under natten med sidan mot vågorna, vilket gjorde att vi vid dessa tillfällen behövde ta spjärn i våra sängar för att håll oss kvar. Vi har sovit bättre och det här var inte den typ av förberedelse man önskar sig för att göra en längre överfart på öppet hav…

Fiskelycka och en udda nattsegling på Costa del sol

 



Den 12 september vid lunch stävade vi ut från La Linea, där vi trivts mycket bra. På bryggan vinkade våra franska kompisar på båten ”Elsouerte” av oss och vi önskade varandra: ”Bon voyage!” Vi hade från dem fått ett sjökortsprogram till datorn, kallat Open CPN. Programmet kändes omedelbart mycket användbart och då Björn även kunde koppla in AIS:en i datorn, samt plugga in en kontakt vid navbordet som kallas PC-interface, och då få upp GPS, logg, lod och vindmätare på skärmen, då lyste det i Björns ögon!



Det kändes dock skönt att komma ut på böljan igen efter fyra dagar i hamn. Tempraturen låg på över 30 grader på dagarna, det fläktade inte mycket i hamnen och barnen hade nattetid blivit rätt myggbitna. Vi hade också blivit kvar en extra dag i hamn för att invänta en matleverans. Sedan vi kom till La Coruna dricker vi bara flaskvatten eftersom det är osäkert vilken kvalitet och smak ”bryggvattnet” har. Det blir således en del vatten att släpa hem från affärerna, och i hamnar som La Linea, där det finns möjlighet att få maten hemkörd för några få euro, så passar vi på att storhandla.



Europa point och Gibraltarklippan.

Från La Linea tog det bara tre minuter till dess att vi passerade flygplatsen och gick in för bunkring av billig diesel. Det blev till att snabbt byta gästflagga. När vi låg vid tankbryggan gick ett plan in för landning alldeles över det vatten vi nyss passerat. Undrar hur det hade känts om vi kommit någon minut senare? När det gäller drivmedel så valde vi att göra som de flesta andra, d v s att passa på att fylla tanken i Gibraltar. Vi hade därför inte tankat någon gång i Portugal.

 

Vi rundade Gibraltarklippan och udden med fyren ”Europa point” och satte nordostlig kurs innanför alla de fartyg som låg uppankrade öster om klippan. Vi gled fram i ungefär 4 knops fart med en lätt bris i ryggen, när vi såg rörelser i vattnet; några fenor som klöv ytan med god fart.  Åter prövade vi att lägga ut våra fiskeredskap: bläckfiskimitationer i kombination med en wobbler. Förutom den fisk Kristin fick på kroken utanför Falmouth hade vi inte fått ett napp på hela resan. Ganska snart började vår rev åka slalom bakom Grace och när vi, under stor upphetsning hos alla ombord (utom möjligen Ingrid), varsamt dragit in linan, kunde vi håva upp en strålande vacker tonfisk! Även om vi aldrig sett en levande tonfisk förut gick det inte att ta miste på vilken slags fisk det var med de vackra ”taggarna” framför stjärtfenan. Efter en timme hade vi fem tonfiskar rensade och klara. Vi slutade med det vi på slutet skämtsamt kallade rovfiske eftersom vårt lilla frysfack inte skulle ha plats för fler. Tankarna gick till farfar Anders som nog gärna hade varit med och som bidragit med så eminenta drag!

Vi hade innan vi kastat loss från Gibraltar bestämt oss för att passera den spanska solkusten ganska kvickt, då vi besökt den landvägen vid tidigare tillfällen och eftersom vi misstänkte att hamnavgifterna skulle vara höga i de exklusiva marinorna. Vår plan var att segla fram till eftermiddagen dagen därpå, då vinden enligt prognosen skulle bli frisk och vi skulle få motvind. När solen dalade närmade vi oss Fuengirola och hela kuststräckan upp mot Malaga badade i städernas ljus. Vi höll oss fyra-fem sjömil från kusten och seglingen flöt på fint.

När vi tände lanternorna märkte vi att styrbordslanternan inte lyste. Det verkade vara något glapp. Björn mekade någon halvtimme i mörkret med pannlampa och fick så igång den igen. Han hade precis kommit in i båten igen, när vi hörde ett meddelande över VHF:en, vilket fångade vår uppmärksamhet: Kustbevakningen verkade vilja få kontakt med någon båt. ”This is Coastguard calling yacht going 1,1 knots at 363640N, 004060W” Meddelandet upprepas flera gånger, så Björn försökte skriva ned positionen som angavs. (Inte så lätt då det inte direkt var radiotystnad ombord! Barnen småsjöng, Anette var i telefon med sin bror därhemma och Ingrid var ledsen…) ”Men! Det är ju vår position?!? Är det oss de ropar på???” Björn svarade på VHF:en: ”This is swedish sailing yacht Grace på positionen. Försökte ni kontakta oss?!?” En kort stund var förvirringen total hos oss, men som det verkade, även hos kustbevakningen som svarade! Det visade sig att det var den algeriska(!) kustbevakningen och att de sökte båten på 363640N, 000406W. Vi hade tagit fel på en siffra! Hur som helst redde situationen ganska snabbt upp sig. Uppenbarligen har Algeriets kustbevakning bra räckvidd eftersom det var 130 sjömil till den algeriska gränsen och ca 245 sjömil till den efterfrågade positionen.  

Vid midnatt tog Anette över rodret i sällskap med Ingrid som sov gott på durken i sittbrunnen och Björn gick och la sig. Efter en halvtimme skymtades sökande strålkastarljus i vattnet ett par sjömil framför Grace, men inga lanternor. Anette satte på radarn för att försöka lokalisera vad som låg framför oss och vad det var de sökte efter. Ungefär samtidigt började någon gnägga som en häst på VHF:en. Gnäggningarna återkom med ojämna mellanrum mellan andra VHF-meddelanden och samtidigt sökte sig ljuskäglorna från strålkastarna mot vår båt. – Vad pågår där ute i mörkret???  Anettes fantasi skenade iväg och började tänka på drog- och människosmuggling. Och varför lyser de mot oss? Och varför hade båten inga lanternor? Bäst att väcka Björn. Björn kunde då lugna Anette med att gnäggningarna säkert bara var missbruk av VHF:en från någon störd person. Andra seglare hade berättat om sådant. Varför de sökte med strålkastarna mot oss var mer oklart, men snart hade vi seglat förbi och Anette kände sig bättre till mods. Anette stängde till slut av VHF:en, dels för att den väckte Ingrid, dels för att gnäggen gav en rätt obehaglig känsla på natten på ett mörkt hav. Det är verkligen trist att ett så bra hjälpmedel missbrukas, vilket i slutänden påverkar säkerheten till sjöss! (Vi läste någon vecka senare att strålkastarljus kan locka till sig fisk. Det var nog helt enkelt bara en liten båt (utan lanternor!)som var ute och nattfiskade.)

Vid halvfyratiden på morgonen tog Björn över rodret igen. Rätt snart kom ett AIS-meddelande upp på plottern. Ett ekivokt nonsensmeddelande från ett fartyg på den nordafrikanska kusten. Det här är rejält störande då denna typ av meddelande lägger sig främst på plottern och inte försvinner av sig själv. Man måste trycka på knapparna flera gånger för att få bort meddelandet. Skulle man t.ex. vara mitt uppe i en navigationssituation som kräver ens fulla uppmärksamhet så det här inte alls bra! Det här är andra tillfället vi ser tekniken missbrukas med nonsensmeddelanden. I Portugal däremot var det en segelbåt som också skickade meddelande på detta sätt. De skrev dock vilka de var, var de låg och att de bad tusen gånger om ursäkt för eventuella obehag. De skev att de hade tänkt kunna använda tekniken vid en eventuell nödsituation. I Portugal skickade även en segelklubb ett meddelande på detta sätt där de meddelade tidpunkt och koordinaterna för en kommande regatta. Innan vi fått dessa meddelanden hade vi ingen aning om att AIS-tekniken kunde utnyttjas på detta sätt. Som liknelse skulle man kunna använda en mobiltelefon som ohämmat och gratis skickar ett mass-SMS till alla mobiltelefoner inom en viss radie och så vill ju ingen ha det! Här kommer det på sikt krävas någon form av reglering!

-Jaa, det blev verkligen en udda natt till sjöss!

Bläckfiskspaning i Marina del Este.

Seglingen framåt morgonen blev jättefin och vinden gick upp till 8-11m/s. Vid halv elva hade Anette tagit vid igen. 45 minuter senare rullade Anette i genuan något, då vindmätaren mer stadigt började ligga på 12m/sek. Vinden ökade sedan på bara några minuter upp till 15-16m/s och hade vridit rätt in i fören. Så vi beslöt att inte gå vidare mot Almerimar utan vände tvärt in mot Marina del Este, utanför Nerja. På väg in i hamn fick vi sällskap av en engelsk båt som också överaskats av vinden där de låg ankrade i närheten. Marina del Este var en trevlig överraskning. Hamnen, som var en utbyggd naturhamn, hade skydd mot havet från ett rejält klippblock på 30x30meter, beväxt och vackert upplyst på natten. Hamnen var således fin men lite gungig på natten. Här stektes ett par av tonfiskarna lätt och serverades med potatis, citron, aioli samt en väl kyld vit Rioja -Mums!!!

Fler förslag på tillagning av tonfisk efterfrågas!  Vi hoppas på ny fiskelycka.

Vattnet i Medelhavet är klarare än de vatten vi hittills seglat i. Det beror antagligen främst på avsaknaden av tidvattnet.  I Marina del Estes hamn såg Kristin en bläckfisk som vi alla förvånades av hur stor den var: huvudet var nästan stort som en handboll, ögonen stora som människoögon och armarna såg ut att var halvmeterlånga. Den rörde sig då och då med förbluffande hastighet längs botten.  På väg till den lokala stranden såg vi en sportfiskare just fiska upp en något mindre bläckfisk; fascinerande företeelser för oss nordbor.  På stranden byggde Kristin och Rickard i sedvanlig ordning sandslott med fördämningar och Ingrid som tycks vara nästan orädd för vatten njöt av att krypa runt i strandbrinken och skrattade högt när vågorna bröt över hennes ben.



Följande dag gjorde vi i ett nytt försök till fiske utan att få ett napp. Vi hade ställt in oss på att gå till Motril bara 10 sjömil bort och låg därför kvar i hamnen och hade skola ombord och båtfix hela förmiddagen. Vädret var underbart med ca 30 grader i luften och det var mycket lätta vindar. När vi vid femtiden gick in i hamnen i Motril och ropade upp marinan på VHF:en möttes vi för första gången på vår resa av beskedet att hamnen var full!  Ingen vilja fanns att hjälpa oss. I andra överfulla marinor har man alltid hittat lösningar och packat hur många lager av båtar på varandra som helst. Humöret på Björn var inte på topp när vi med gasen i botten gick ut ur hamnen.  Vi var ovana vid motgångar, hungriga, lite soltrötta och lilla Ingrid hade under dagen blivit förkyld och fått feber. Det var bara att bita i det sura äpplet och göra de 35 sjömilen till närmaste hamn österut som hette Almerimar. Att gå tillbaka till förra hamnen kändes inte som ett alternativ. Vi ringde för säkerhets skull marinan i Almerimar och försäkrade oss om att de hade plats för oss och sa att vi skulle komma in framåt midnatt. Svaret från marinan var mycket positivt, de hade platser och bemanning dygnet runt. Humöret steg vartefter ombord, havet låg platt, det var vindstilla och vi hade någon knops medström. När vi strax före elva på kvällen gled in i Almerimars läckra marina var humöret åter på topp igen. Vi njöt av att komma in i hamnen som delvis var upplyst av intilliggande restauranger varifrån det kom ett muntert sorl.  Almerimar är en hamn där många övervintrar och där klimatet är behagligt året runt. Vi stannade två nätter och lät barnen bada och leka länge på den fina stranden. Sedan satte vi kurs för att runda Cabo de Gata och komma upp till Costa Blanca.



Rickard ritar på sin favoritplats - på ruffluckan under sprayhooden.