fredag 26 oktober 2012

Baby Biscaya till Balearerna


På eftermiddagen, då vi låg på svaj i Moraira, kom den engelska segelbåten ”Start Again” upp och pratade med oss. ”Start Again” var båten som, liksom oss, överaskats av starka vindar två veckor tidigare vid Marina del Este. Det trevliga paret i 50-årsåldern, som vi då bara småpratat med, hade fascinerats av att vi med små barn och en baby(!) seglat över Biscaya. De hade följaktligen internt döpt Ingrid till ”Baby Biscay”. De ville höra att allt var väl ombord med barnen och då särskilt Baby Biscay efter ovädret några dagar tidigare. Det visade sig att de också planerade att gå över mot Ibiza och Formentera dagen därpå.

Lätt stönande klev vi ur sängarna när klockan ringde vid halv sju på morgonen. För oss vuxna hade det nog inte blivit mer än ett par timmars sömn p.g.a. allt rullande från vågorna under natten. Vinden hade vi helt legat i lä för, men inte den gamla dyningen. Vi åt varsin stadig portion havregrynsgröt och plockade ner det sista i matsäckspåsen. Vi brukar inför längre etapper försöka vara väl förberedda med att ha både fika, frukt och mat tillgängligt uppe i sittbrunnen.

 
När vi lyfte ankaret vid halvåttatiden hade solen ännu inte gått upp, så vi tände lanternorna och tog på oss regnställ eftersom sittbrunnen var blöt av dagg. Vinden var lätt och det visade sig att vågorna var mindre än vi befarat när vi kom ut på havet. Efter en halvtimme stängde vi av motorn och rullade ut seglen. Vi gjorde god fart, alla mådde fint och vi mötte en strålande vacker soluppgång.  
Under förmiddagen mojnade vinden. Vid sådana tillfällen uppstår ibland en diskussion ombord – vid vilken hastighet det är OK att motorsegla? Generellt tycker Anette, att om vi gör under 4 knop under våra långetapper så går det för långsamt (”Vi måste ju komma någon vart”) medan Björns gräns är en knop lägre (”Vi måste ju få njuta av seglingen”). Denna gång startade vi motorn och körde så under tre timmar, men med storseglet uppe, tills vi åter fick god vind.

På förmiddagen hördes över VHF-radion en glasklar, brittisk accent: ”Swedish sailingyacht Grace, Swedish sailingyacht Grace, Swedish sailingyacht Grace! This is Start Again” osv. Under överfarten  hade vi radiokontakt flera gånger och vi imponerades över hur proffsigt våra engelska seglarvänner använde VHF:en. På detta sätt fick vi sällskap över till Formentera, en låg och i jämförelse med Ibiza, en mindre exploaterad ö.

Mitt på dagen fick vi åter kärt besök – delfiner! För att vara medelhavsdelfiner, så var de med oss rätt länge och Kristin och Rickard gick som vanligt fram i fören och tittade rakt ned på dem. Vi har noterat att jämfört med delfinerna i Atlanten, så verkar delfinerna här i Medelhavet vara mindre sociala. Trots att vi sett delfiner flera gånger på nära håll sedan Gibraltar var detta första gången de simmade med båten några minuter. Just när de försvunnit och Kristin ännu stod i fören och spanade efter dem, såg Björn något i vattenytan 50-60 meter snett framför båten. – En sköldpadda!?! Stor som en kudde och med ett ljusgrönt huvud låg den och guppade i ytan. Vi blev både häpna och nyfikna och vände båten tvärt så att även Kristin skulle få se sköldpaddan, men den hade tyvärr hunnit dyka ner och försvinna.

Vi utlyste sedan en tävling ombord om vem som först såg land. Redan 35 sjömil från Ibiza ropade Kristin: ”Land O’hoy!” Öns höga toppar skymtade i horisonten från ett avstånd som vi inte upplevt hemifrån. Hemma i skärgården upplever vi att 20 sjömils sikt är långt.


På väg in mot Formentera, som ligger ca 10 sjömil söder om Ibiza, hade vi en hel del funderingar på vilken vik vi skulle ankra i. Vi var lockade av att lägga oss vid Formenteras norra udde vid den lilla ön Espalmador, som enligt vår guidebok skulle vara otroligt vacker. Samtidigt såg det ut som att dyningen skulle kunna leta sig in där, speciellt som GRIB-filen visade på ett västligt vindvrid under natten. Nej, inte ännu en natt med dålig nattsömn! Vi vek istället in och rundade den nordvästliga udden Punta de la Pedrera. Där låg redan ett tiotal segelbåtar förtöjda i bojar, som det visade sig vara gratis att använda. Att ankra själv var förbjudet. Mycket nöjda gjorde vi fast Grace vid en boj.
Vattnet var alldeles klart och 26 grader varmt. Anette dök i och fiskstim simmade runt henne på nära håll. Cyklop och snorkel plockades fram. Vattnet i viken var alldeles lugnt och vi kände att här skulle vi kunna sova gott!







 
Följande morgon vaknade vi utvilade och tog jollen in till Formentera. Det blev en toppentur! Kristin och Rickard utforskade de fantasieggande bergsformationerna i ett landskap som liknade månens. Det var en konst att försöka locka fram ödlorna ur sina hålor istället för att skrämma bort dem och i skrubborna byggde barnen båtar av naturmaterial och körde race.
 
 
 
 
Vi snorklade och badade och bara hungern drev oss tillbaka till Grace, där vi fortsatte snorklandet. Björn snorklade och såg på fem meters djup något som såg ut som en trumpet på botten. Björn dök ner och plockade till framförallt Rickards stora förtjusning upp en båttuta i rostfritt. Sådana små vardagsskatter gillar barnen och de polerade tutan länge och väl. Vilken grej att sätta på en lådbil eller på den lilla träbåten med arbetsnamnet ’Lilla Faran’, som Rickard och Kristin drömmer om att bygga med farfar när de kommer hem!


 
 
Vi fortsatte sedan till Espalmador. På väg dit passerade vi ett 20-tal motorbåtar på sådär 50 fot, de flesta med en eller ett par vattenskotrar på akterdäck, samt ett par superyachts på ca 100 fot som ankrat upp utanför Formentera. (Det visade sig senare att när kvällen närmade sig, så körde alla i full fart tillbaka till Ibiza stad, inte en enda låg kvar för natten). Viken, eller lagunen, vid Espalmador var verkligen superfin precis som guideboken sagt. Även här fanns det utlagda gratisbojar. Under högsäsong behöver de bokas i förväg, men så här i början av oktober fanns det flera bojar lediga när vi kom framåt eftermiddagen. Ön är privatägd, men stränderna får besökare använda, och när vi tog jollen iland hade vi ön nästan för oss själva.

Innan vi lämnade Espalmador konsulterade vi guideboken för att se vilka vikar på Ibizas ostkust vi ville besöka. Många vikar såg lockande ut, men kanske att vi ändå först ville besöka Ibiza stad. Vi hade hört att hamnavgifterna på Balearerna under sommaren kan vara runt 130 euro/natt för en båt runt 40 fot. Vi hade därför mest tänkt ligga på svaj, men kanske skulle priserna nu i oktober vara lägre. För säkerhets skull ringde vi till de tre marinorna för att höra vad nattpriset var – på Marina de Botafoch skulle vi kunna få en plats för acceptabla 36 euro/natt.

På bryggan träffade vi Marie och Mikael på segelbåten ”Synapsen”. Det blev en trevlig bekantskap och när vi nästföljande dag fikade ihop njöt våra barn av att få visa upp sina senaste pyssel och teckningar. Vi fick också fina tips om hamnarna på Mallorca. Ännu en gång visade det sig att vi hade gemensamma bekanta hemma i Sverige. – Kul!

 
Vi gjorde en ordentlig rundvandring i Ibiza stad. De gamla stadsdelarna uppe vid borgen var charmiga och utsikten däruppe var fin. För första gången såg vi en segelbåt - modell superyacht, med helröd topplanterna, alltså en sådan lanterna som radiomaster normalt har.  Den masten var hög! Båten var på 178 fot såg vi senare på AIS:en. Hamnkvarteren i Ibiza stad var lite för turistiska för vår smak och de var inte fullt så roliga för en barnfamilj.

Vi laddade ner nya väderprognoser, vilka visade på ostliga vindar. Våra planer på att svaja i vikarna på ostkusten gick därför om intet. Istället blev vi kvar tre nätter i Ibiza stad. Det är alltid roligt att titta på stora båtar och i Ibiza stad fanns de verkligen! Bara i vår marina låg nog ett hundratal motorbåtar på 50-100 fot.  Vi höll oss mest runt marinan eftersom restaurangområdet runt Marina de Botafoch och den närliggande lekplatsen var fina. Värt att nämna är den lokal supermercadon; middagsmat saknades helt och sortimentet bestod till mer än hälften av vin och champagne. Ett paket juice kostade över 4 euro. Sortimentet var naturligtvis anpassat efter vad de flesta båtarna i marinan efterfrågade, inte vad en långseglande småbarnsfamilj behövde för att fylla på förråden inför en stundande överfart och några dagars svajning på Mallorca.

4 kommentarer:

  1. Hi, hi! Tänk att ankan fick följa med. Är den jagad av katten också?
    /Kerstin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Kerstin,
      Ingrid är mycket förtjust i den lilla ankan! Katten fick stanna hemma.
      Det verkar hända mycket spännande på skolan, med datorer etc.
      Hoppas ni alla har det bra!
      Anette

      Radera
  2. Härligt att läsa om ett annat liv när båten står på land, det omväxlande är regnigt eller frostigt och snö /Bosse

    SvaraRadera
  3. Alltid lika spännande läsa om era äventyr och se alla härliga bilder! Kram f

    SvaraRadera