Vad är det som låter i Sines?

 

När vi lämnade Cascais hade vi sett på grib-filerna att ett lågtryck med hårda vindar och riklig nederbörd nått in mot norra Portugal och Spanien dagen innan och sedan rört sig vidare norrut över Biscaya och upp mot Irland. Vi var glada att vi inte befann oss där längre utan kommit längre söderut.

 



Solnedgång i Sessimbra.

Även om vi hade fint väder hela tiden antog vi att ovädret norröver kunde ha byggt upp vågor och mycket riktigt fick vi segla i västlig dyning på 2-3 meter under dagen ner till Sessimbra. Det var vår hittills största sjögång och det sög lite i magen. När vi rundade de vackra klipporna vid udden började Kristin se blek ut så vi ökade farten genom att motorsegla den sista timmen in i hamn. I hamninloppet möttes vi av vacker körsång och vi såg ett tjugotal båtar som körde längs med klipp- och strandlinjen - vi fick senare på restaurangen veta att det varit en procession, där en helgonfigur sänkts i havet för att skydda stadens fiskare.

 

 

Följande morgon fortsatte vi utmed kusten ner till Sines. Vågorna hade lagt sig och vi fick köra motor de första två timmarna. Plötsligt blev vi lite uppspelta då vi såg en liten val vara uppe i ytan 100 meter bort. Vi slog av på farten och under några minuter satt vi och spanade efter valen som dök upp några gånger till innan den försvann. Vi såg även flera småhajar på under metern och några mindre klumpfiskar. Efter lunch fick vi sedan god slörvind och en underbar, solglittrande segeldag ner till Sines.

Sines är känt för två saker: det var i dess borg vid hamnen som Vasco da Gama föddes och växte upp och att ett av Portugals största oljeraffinaderier ligger där. I en av våra guideböcker står det lite komiskt att staden är så ful att den bör undvikas, men vi tyckte om Sines. I den hästskoformade, inre hamnen hade vi fin utsikt med Vasco da Gamas borg och den barnvänliga stranden precis vid marinan. I skeppshandeln köpte vi en gul flytboj att ha vid kommande svajningar, en s.k. "tripline". I bojen fäster man en tamp på ca 8-10 meter, vilken i andra änden fästs längst fram på ankaret. "Triplinen" fyller flera funktioner: dels att bojen markerar var vårt ankare ligger (så inte andra båtar lägger sitt ankare över vårt), dels kan man lättare få loss ankaret om det fastnat ordentligt (t.ex. i en kabel, under en sten eller liknande).

 

Grace i Sines.

  

När kvällen kom, efter sagoläsningen, fick barnen krypa till sängs medan vi satte oss i sittbrunnen för att njuta av den svala kvällsbrisen en stund. Då ropade barnen att det lät som det droppade vid deras sängar. Björn gick ner och mycket riktigt, det var ett tydligt dripp-sprakande ljud nere i båten. Snart var sökandet i full gång. Vi lyfte på luckorna i golvet, vi tittade igenom genomföringarna i främre delen av båten, men allt verkade torrt och normalt. Vi kröp till sängs och försökte somna. Vi fick söka vidare när det blivit ljust. Men Björn hade svårt att sova den natten, kanske var det något ändå. Fram med båtpärmarna, hade vi missat att kolla någon genomföring? Nej, det var torrt i hela båten och allt i motorrummet såg bra ut. Men dripp-dropp-sprak-ljudet fortsatte. Upp på däck med ficklampan. Vad är det som låter? Mysteriet förblev olöst. Vi återvände till sängs, men vi var båda uppe och kontrollerade kölsvinet under natten - inget vatten. Först nästa förmiddag, när engelsmännen på grannbåten dök upp och vi frågade om de också hade konstiga ljud i sin båt, fick vi förklaringen. Jodå, de hade också sökt igenom sin båt några dagar tidigare för att söka svar på de märkliga skrovljuden. Förklaringen var att det var fiskarna som ljudligt åt alger på skrovbotten! För oss ett nytt fenomen.

 



En sömn-marodör!

De ljudliga fiskarna i Sines.

 

 

Sines borg och staden gick fort att besöka, det fanns inte mycket att se, men stranden var jättefin. Barnen njöt i fulla drag av bad och sandslottsbygge! Vi stannade två dagar innan vi planerade för den sista etappen ner till Algarve tidigt nästföljande morgon.  Förberedelserna inför morgondagens segling fick göras framåt nattkröken, då vi fick ett trevligt brittiskt par som båtgrannar, vilka vi tillbringade hela kvällen med istället för att stuva och sova. De var i 45-årsåldern och hade sagt upp sig från flygvapnet efter drygt 20 år, där de arbetat med radar och kommunikation. Nu planerade de att segla runt i Medelhavet under två år och fundera ut vad de ville göra därefter. De hade bl.a. ägnat dagen åt att skarva sin ankarkätting med en ny länk, eftersom deras ankarkättingen hade brustit i den hårda vind de råkat ut för när de svajat utanför Peniche. De berättade hur obehagligt nära det varit att de drivit på grund, men att de tack och lov fått igång motorn medan de fortfarande hade vatten under kölen  Tack vare sin "tripline" hade de dagen efter kunnat återvända och faktiskt funnit och kunnat få upp sitt ankare.

 

När vi någon timme efter midnatt kröp till sängs hade viken fyllts med tät dimma. Sikten var ca 20 meter och i sådan dimma kastar vi inte loss. Inte ens våra brittiska radarexperter sa att de skulle ge sig av i så tät dimma. Återstod att se hur det skulle gå med morgonens planerade avfärd.

 

Skön eftermiddagsslummer.

Vid 5.30 var vi uppe, men dimman låg alltjämt tät. Vi ställde fram klockan två timmar och kröp till kojs igen. När vi åter tittade upp höll dimman på att lätta och strax före 8 lämnade vi hamnen med radar och lanternor påslagna. Mer och mer av kusten skymtades under förmiddagen men först efter lunch kom det vind att segla i. Vi hade hela dagen god hjälp av den ström på nästan en knop som löper söderut utmed Portugals atlantkust.





Klockan sju på kvällen kunde vi ankra upp med vår nya "tripline" i en vik framför stranden  och de höga klipporna i Sagres. Det var påtagligt varmare i luften, mer av ett medelhavsklimat, efter det att vi några sjömil tidigare rundat  Portugals sydvästliga hörn. Vi hade nu nått Algarvekusten och då vi gick och la oss tittade vi ut genom fönstret och konstaterade att vår utsikt var rätt skaplig - rakt akteröver låg havet öppet ända ner till Kanarieöarna.



Sista udden innan Algarvekusten.

 

Cascais och Lissabon

 

Fyrtornet vid marinan i Cascais



Vi blev kvar nästan en vecka i semesterbadorten Cascais. Dels var det vackert och dels väntade vi på att få tillbaka vår svenska gasolflaska, som kunde fyllas i Lissabon. Vi provade flera olika stränder i staden och strosade runt i gränderna. Fransmännen är i majoritet bland turisterna i Portugal, men de flesta europeiska språk hördes på stränderna och restaurangerna i Cascais. Marinan var påkostad och precis bakom låg en vacker park. De öppna ytorna däremellan besöktes av skateboardåkare och var till barnens förtjusning perfekta även för sparkcykling.

 



Tidvattengrottor

 

Långa dagar på stranden




Lilla ministranden vid marinan i Cascais

Spårvagnstur i den gamla stadsdelen Alfana.

Det gick ett förträffligt pendeltåg mellan Cascais och Lissabon. Tåget gick utmed kusten genom Estoril med sitt casino och ett tiotal andra badförorter och sedan utmed Tejos inlopp förbi stadsdelen Belém och vidare in till centrala Lissabon. Resan tog 40 minuter och kostade drygt 100kr t/r för en hel familj.

 

Vi tyckte mycket om Lissabon! Hade vi inte haft så många trötta, men tappert kämpande, barnsben hade vi gärna tillbringat fler dagar där. För oss passade det bra att köpa en 48-timmars biljett (450kr/familj) och på så vis åka runt och se staden med spårvagn och turistbussar.

 

Sista kvällen gick vi på restaurang i marinan och kom i samspråk med en av servitörerna. Han berättade att de haft färre besökande båtar i år och att det framför allt var färre spanska och engelska båtar än det brukade vara. Lite orolig var han nu inför vintern och sin tonårsdotters framtid, och berättade att han liksom många andra portugiser sparade allt de kunde.

 

 

 

Lunchpaus på Praca do Comercio.

Jeronimos kloster i Belém.

Belémtornet - uppfördes för att fira att Vasco da Gama funnit sjövägen till Indien.

 

Den portugisiska atlantkusten

Ett tiotal delfiner simmade med oss någon timme innan den portugisiska gränsen.

Vi lämnade Baiona efter frukost, rundade några grundmärken och mötte sedan Atlanten utan vind i dimdis. Vi puttrade motor utmed kusten och såg från havet de spanska byarna klättra utmed bergssidorna. Havet var lugnt och snart kom de som Kristin och Rickard ständigt spanar efter - delfinerna. De lekte länge tafatt under båten och barnen hängde över relingen för att se dem och gärna få sig ett blött stänk av dem. Det finns inget som botar Kristins sjösjuka lika bra som delfinbesök.
-Underbara djur!

När delfinerna lämnat oss bytte vi till den portugisiska gästflaggan. Snart lättade dimdiset. Vi fick vind och kunde sätta segel med slör ner mot Portos hamn, Lexiones, dit vi ankom vid 20-tiden. 

Inkoppet till Portos hamn, Lexiones.

Följande dag tog vi pendeltåget in till Porto. Staden är vacker, mycket kuperad och med många förfallna hus vägg i vägg med andra superfina. Fasaderna minner om svunna, goda tider  från La belle epoque och vi gick och önskade att fler hus kunde renoveras. Men kanske är det en del av stadens charm, själva blandningen av misär och lyx, det känns som man är i både ett i-land och u-land samtidigt.

Kajen i Porto.

Utmed Portugal ner mot Lissabon behöver man segla ganska långa etapper varje dag, då det finns få hamnar utmed atlantkusten. Efter Lexiones seglade vi ner till Figuera da Foz, följande dag ner till Nazaré, där vi stannade två nätter innan vi fortsatte mot Peniche, Cascais och Lissabon.

Atlanten mellan Porto och Figuera da Foz.

På vägen såg vi ett tjugotal segelskutor som detta polska i ett tall-ship-race utanför Aveiro.

Morgon i Nazaré. Kristin på hemväg med frukostfrallor.

Hela kusten är full med fiskeredskap, så vi håller god utkik.

Sittbrunnsliv - Kristin utkik, Rickard läser.

Utanför Peniche stack ön Ilha da Berlenga upp ur Atlanten. En portugisisk "Blå Jungfrun".

I soldis och i 7 knop med slör rundar vi Cabo da Roca, den europeiska kontinentens västligaste punkt.

Cascais - fiskebåtar och nöjesbåtar uppankrade i viken.

Vi fick några mycket fina seglingsdagar utmed den portugisiska Atlantkusten. Normalt blåser vinden från norr så här års och så var fallet även för oss. Vi har haft lätta vindar eller ingen vind alls under natten och morgontimmarna, men sedan har det blåst upp under förmiddagarna med fina slörvindar på 8-14 m/sek framåt eftermiddagen.

Günther på Hugin, en Hutting 45 byggd i Holland 

Efter Baiona har vi också haft en del seglingskompisar. De flesta såg vi redan uppe i La Coruna, men sedan "försvann" de i de galiciska vikarna. Eftersom det är glest mellan hamnarna här i Portugal så har det blivit så att vi har ungefär samma rytm söderut som ett tiotal andra båtar: några fransmän, några engelsmän, två norska och en tysk båt. Och när man setts några gånger så blir det roligt att ses igen och höra om deras etapper och framtida planer. För oss har det fallit sig så att vi sedan Porto Novo nästan valt helt samma rutter som Monica och Günther i den mycket vackra, tyska båten Hugin, så nu har vi haft några trevliga kvällar i varandras sittbrunnar. Vi är också glada att vi träffat Jo och Maria från Oslo och deras tre barn. De är på väg ut på en 3-4-årig långsegling med sikte på Kanarieöarna och sedan Brasilien/Västindien. Kristin och Rickard var glada att få leka med deras äldsta kille, Birk, en kväll i Nazaré.

När vi ankom Cascais kändes vindarna varmare än tidigare och vi tror nu att vi äntligen vågar packa undan våra sjöställ och tjocktröjor ett tag. Nu stannar vi här för att besöka Lissabon och bada och sola någon vecka innan vi fortsätter ner mot Algarvekusten.

Svalkande lek i sittbrunnen.

La Coruna

I Coruna fick vi ta avsked till farfar Anders, som nu återvände hem till Sverige. Vi var glada för att han hade velat segla med oss i drygt två veckor och för att han ville dela vakterna med oss över Biscaya! Innan han flög hem, så gladde han barnbarnen lite extra genom att pumpa upp gummijollen med dem och ta dem på en lång jolletur i hela hamnen.

Vi blev kvar sex dygn i la Coruna och det fina vädret och värmen kändes som en belöning! Första dygnen handlade om att sätta båten i gott skick igen – förpiken behövde tömmas på dynor, segelsäckar och sängkläder, vilka kom ut på tvätt och torkning. Medan vi torkade segel byte vi tillbaka till genuan som fått vila sedan Öland - vi kunde konstatera att vår tanke byta till ett mindre segel över Nordsjön, engelska kanalen och Biscaya varit bra. Nu hoppas vi verkligen på lite medvind i lagom mängd!

En annan dag gick åt till att mäta, beställa, hämta ut och installera ett nytt startbatteri. Det gick nästan två dagar till gasolen. Björn la nästan en dag på att försöka få vår svenska gasolflaska påfylld, vilket trots gasolbolagets idoga försök misslyckades. Gasbolaget hade ett 20-tal kopplingar, men ingen visade sig passa den svenska modellen. Som ”plåster på såren” fick Björn skjuts tillbaka till marinan i José Ignatios, ägaren till gasbolagets, cabriolet. José var mycket sympatisk och Björn och José hann samtala om europeisk skuldkris och olika smultronställen i Medelhavet medan han visade var klädkedjan Zara’s ägare bodde, samt inflikade att en av Sydamerikas mest förmögna personer (genom läkemedel) hade fyra stora segelbåtar i Spanien, varav den i La Coruna hade en masthöjd på 45 meter. Den stack verkligen upp över de andra i hamnen. . När det nu inte gick att fylla vår tomma flaska vandrade Björn åter på en gasutflykt och kom denna dag tillbaka med två nya campinggazflaskor. (Campingaz är en gasolflaska med butan, som kan köpas/bytas i de flesta europeiska länder. Man behöver komplettera med en annan regulator än den vi har i Sverige, campinggazflaskorna har ingen egen på-/avstängningsventil).

Vi hade egentligen inga förväntningar på La Coruna som stad, men den visade sig vara riktigt fin! Det visade sig vara medeltidsvecka i staden, vilken firades runt den heliga dagen den 25 juli, till minne av Spaniens skyddshelgon, Santiago. Gränderna i den gamla stadsdelen var kantade av en medeltida marknad med hundratals flaggor och standar. I stånden såldes smycken, slöjdalster, kläder och mat. Ett fullkomligt myller av folk rörde sig utmed gränderna där gatumusikanter och utklädda fåraherdar, knektar, spåkärringar, gycklare och morer också fanns i gatubilden. Kristin och Rickard var helt uppslukade av allt stoj och aktiviteter och ville använda sina sparpengar till att köpa en blomsterkrans respektive en träpistol som man kunde skjuta prick med. De ville bestämt gå dit i kvällarna tre, vilka vi vuxna gärna tillät. Vi unnade oss att vara uppe lika länge som spanjorerna själva och avslutade kvällarna med besök på olika tapasrestauranger.

Därtill hade marinan de här dagarna extra aktiviteter med segeltävling, triathlon- och simtävlingar i marinan och barnen kunde roa sig lite extra i den uppblåsta hoppborgen m.m. Marinans stora torgliknande ytor var också utmärkta för sparkcykel, så Kristin och Rickard fick sparka runt så mycket de orkade.

Vi ville inte heller missa ett besök i Santiago de Compostela när vi var så nära. Många vandrar, men vi tog buss och tåg. Katedralen är mäktig. Santiago (Jakob) var en av Jesu 12 lärjungar. Han led martyrdöden när han 44 e.Kr. avrättades av Herodes Agrippa i Jerusalem och hans kvarlevor fördes sedan till Spanien. Vi köade oss, som alla andra, genom altaret och kryptan för att se relikerna och den guldprydda skulpturen av Santiago och så pratade vi byggnadsteknik med barnen; det är alltid lika imponerande att tänka på hur dessa fantastiska katedraler uppfördes. På väg tillbaka till tåget kunde vi konstatera att Santiago de Compostela, förutom alla pilgrimer, också är en modern och sekulariserad stad, full med frisörer, klädbutiker, möbelaffärer, snabbmatkedjor osv.

I Coruna Marina träffade vi även Roland och Vicki på HR 43:an Bella Luna. De hade startat från Västkusten ett par veckor före vår avfärd, men tvingats till två ofrivilliga veckor i Plymouth pga motortrubbel. Det blev en trevlig kväll i Bella Lunas sittbrunn. Både Roland och Vicki har arbetat på Hallberg Rassy, så vi lyssnade och lärde en hel del.

De Biscayaseglare som kom in till La Coruna dessa dagar hade nästan samtliga fått gå för motor största delen av resan 300-400 sjömil. Vi träffade också ägaren till en irländsk båt som lidit mastbrott på Biscaya två veckor innan vi kom in. Vad vi förstod var vi en av de första båtarna som kommit över från Falmouth efter honom. Vi hade verkligen hittat början på en väderlucka och haft tur med att få vind under överfarten.

Sista dagen laddade vi för kommande resa utmed dödens kust – La costa del muerta. Vi fyllde vatten, stuvade, städade och skrubbade båten invändigt och utvändigt. Vi hoppas på lagom vindar ner mot de olika ”rias”(vikar/bukter) som vi planerar att tillbringa någon vecka eller två i för sol och bad med barnen innan vi styr mot Portugal.