Den portugisiska atlantkusten

Ett tiotal delfiner simmade med oss någon timme innan den portugisiska gränsen.

Vi lämnade Baiona efter frukost, rundade några grundmärken och mötte sedan Atlanten utan vind i dimdis. Vi puttrade motor utmed kusten och såg från havet de spanska byarna klättra utmed bergssidorna. Havet var lugnt och snart kom de som Kristin och Rickard ständigt spanar efter - delfinerna. De lekte länge tafatt under båten och barnen hängde över relingen för att se dem och gärna få sig ett blött stänk av dem. Det finns inget som botar Kristins sjösjuka lika bra som delfinbesök.
-Underbara djur!

När delfinerna lämnat oss bytte vi till den portugisiska gästflaggan. Snart lättade dimdiset. Vi fick vind och kunde sätta segel med slör ner mot Portos hamn, Lexiones, dit vi ankom vid 20-tiden. 

Inkoppet till Portos hamn, Lexiones.

Följande dag tog vi pendeltåget in till Porto. Staden är vacker, mycket kuperad och med många förfallna hus vägg i vägg med andra superfina. Fasaderna minner om svunna, goda tider  från La belle epoque och vi gick och önskade att fler hus kunde renoveras. Men kanske är det en del av stadens charm, själva blandningen av misär och lyx, det känns som man är i både ett i-land och u-land samtidigt.

Kajen i Porto.

Utmed Portugal ner mot Lissabon behöver man segla ganska långa etapper varje dag, då det finns få hamnar utmed atlantkusten. Efter Lexiones seglade vi ner till Figuera da Foz, följande dag ner till Nazaré, där vi stannade två nätter innan vi fortsatte mot Peniche, Cascais och Lissabon.

Atlanten mellan Porto och Figuera da Foz.

På vägen såg vi ett tjugotal segelskutor som detta polska i ett tall-ship-race utanför Aveiro.

Morgon i Nazaré. Kristin på hemväg med frukostfrallor.

Hela kusten är full med fiskeredskap, så vi håller god utkik.

Sittbrunnsliv - Kristin utkik, Rickard läser.

Utanför Peniche stack ön Ilha da Berlenga upp ur Atlanten. En portugisisk "Blå Jungfrun".

I soldis och i 7 knop med slör rundar vi Cabo da Roca, den europeiska kontinentens västligaste punkt.

Cascais - fiskebåtar och nöjesbåtar uppankrade i viken.

Vi fick några mycket fina seglingsdagar utmed den portugisiska Atlantkusten. Normalt blåser vinden från norr så här års och så var fallet även för oss. Vi har haft lätta vindar eller ingen vind alls under natten och morgontimmarna, men sedan har det blåst upp under förmiddagarna med fina slörvindar på 8-14 m/sek framåt eftermiddagen.

Günther på Hugin, en Hutting 45 byggd i Holland 

Efter Baiona har vi också haft en del seglingskompisar. De flesta såg vi redan uppe i La Coruna, men sedan "försvann" de i de galiciska vikarna. Eftersom det är glest mellan hamnarna här i Portugal så har det blivit så att vi har ungefär samma rytm söderut som ett tiotal andra båtar: några fransmän, några engelsmän, två norska och en tysk båt. Och när man setts några gånger så blir det roligt att ses igen och höra om deras etapper och framtida planer. För oss har det fallit sig så att vi sedan Porto Novo nästan valt helt samma rutter som Monica och Günther i den mycket vackra, tyska båten Hugin, så nu har vi haft några trevliga kvällar i varandras sittbrunnar. Vi är också glada att vi träffat Jo och Maria från Oslo och deras tre barn. De är på väg ut på en 3-4-årig långsegling med sikte på Kanarieöarna och sedan Brasilien/Västindien. Kristin och Rickard var glada att få leka med deras äldsta kille, Birk, en kväll i Nazaré.

När vi ankom Cascais kändes vindarna varmare än tidigare och vi tror nu att vi äntligen vågar packa undan våra sjöställ och tjocktröjor ett tag. Nu stannar vi här för att besöka Lissabon och bada och sola någon vecka innan vi fortsätter ner mot Algarvekusten.

Svalkande lek i sittbrunnen.