Danmark - västanvind var bästanvind

Intressant bogsering passerade på väg in mot Kielkanalen

Vi njöt av solglitter på vattnet och sällskap när vi lämnade Kiel en förmiddag i mitten av juli. Det var lördag och hundratals segelbåtar var ute på vågorna. I Kielbukten glesnade seglen, men några följde med upp mot Danmark.

 

Under eftermiddagen ökade vinden och när vi närmade oss vår tänkta natthamn, Bagenkop på Langeland, började vindmätaren visa kulingstyrka. Ingrid hade haft ont i magen under överfarten och för hennes skull längtade vi iland. Skulle vi få plats, undrade vi när vi gled in mellan hamnpirarna? Jo, än fanns det några lugna platser längst in, men i de yttre hamnbassängerna var det tjockt med både dubbla- och trippla förtöjningar. Som vanligt kände vi med alla de båtar som senare under kvällen, nu i hårdare vindar, sökte sig in till hamn bara för att finna den full. Flera båtar hade fått lägga sig på utsidan pirarna, men de hade behövt ge sig av eller förtöja om under natten då vågorna och vinden ökade - ingen önskvärd situation för någon.

 

Björn och Ingrid på promenad i Bagenkop.

Vi tycker om Bagenkop. Det är välordnat, vackert och lagom stort - den stora marinan och fiskehamnen, stranden, en kiosk, en restaurang, ett bageri, ett minimuseum och en mataffär När vi kom hit förra året hade Rickard precis klämt sönder sin tumme, och storseglet hade skadats av en plötslig hagel - och stormåskby. Då stannade vi två extradagar för att vi behövde det. Även denna gång stannade vi en extradag för att vinden skulle mattas något och för att det är en fin plats. Barnen fick leka, Anette tvättade, vi hade Internetuppkoppling och lekplatsen och stranden helt nära. Dessutom var det Bagenkopdagar, med dansk popmusik på hög volym om man vandrade bort till fiskehamnen.

 

Till sjöss. Stora Bält

Efter två nätter gav vi oss vidare mot det danska Smålandsfarvattnen. Vi rundade Langeland, följde och korsade stora Bält och kunde under tidig kväll lägga till på den lilla danska ön Vejrö. Vi har förr om åren varit i närheten i hamnar på Omö, Femö och Fejö. Men denna gång låg den lilla ön Vejrö bättre till och eftersom vi bara ville sova och sedan fortsätta tidigt dagen därpå, så lät ön enligt guiden perfekt: "Liten skyddad hamn, inga faciliteter." Vad vi i själva verket kom in till var en lyxmarina. Tydligen hade öns ägare två år tidigare satsat stort på båtturisterna. Marinan blev en av resans dyraste, så vi fick tänka om - fria lånecyklar i alla storlekar, en gigantisk lekplats, tennis- och fotbollsplaner, minizoo med levande djur, lyxduschar med spakänsla och grillplatser i solnedgången med fri tillgång på briketter och ved. Ja, vad gör man? Björn och jag skakade av oss den värsta tröttheten, tog del av allt som fanns att tillgå och letade fram lite grillmat i kyl o frys. Barnen njöt och först framåt midnatt hade elden falnat och barnen burits ombord. Det var jättefint på Vejrö.

Hönan Agda?

Kristin matar kaninerna

Vejrö båtbrygga

Den hårda och för oss gynnsamma västvinden bestod och vi gjorde god fart även följande dag, då vi fortsatte österut och framåt kvällen kunde förtöja i tredje led, utanför en tysk och en holländsk båt i hamnen Klintholm på Mön. Följande dag var Björn och jag uppe vid 5-tiden och gjorde loss förtöjningarna. Vi hoppades att barnen skulle kunna ligga kvar och sova några timmar till. När solens första strålar började lysa upp de vita klipporna på Mön hade vi satt segel med kurs mot Simrishamn. Det hade blivit dags att återvända hem till Sverige.















Ett filmklipp med delfiner från vår Biscayaöverfart 2012

Lastbilstransport över Alperna

 

Sista seglingsbadet i Medelhavet

Vår sista Medelhavsetapp gick från Novigrad i Kroatien utmed Sloveniens kust till marinan i Koper. I lätta vindar gled vi norrut utmed Sloveniens kust och städerna Piran och Izola medan åskan mullrade över land. Kristin och Rickard låg länge, länge och svalkade sig i tamparna bakom båten. Lite njöt men var också lite vemodiga över att det nu bara var några dagar till vi skulle lämna Medelhavet.

 

Även i Slovenien la vi till statskajen och klarerade in, trots att Slovenien är ett EU-land. Proceduren gick emellertid rätt smidigt och vi skulle inte behöva klarera ut när "Grace" några dagar senare skulle lämna landet. Hamnkaptenen var liksom i Kroatien och Montenegro nogrann och då han gick igenom våra dokument. Han konstaterade att vårt försäkringsbevis inte var ett orginal utan en mailkopia. "Årets orginal" hade några veckor tidigare kommit med posten hemma i  Sverige. Han lät sig nöja med detta. Vi förtöjde därefter i Kopers lilla marina och fann till allas glädje två roliga överraskningar - till barnens stora förtjusning  låg marinan granne med ett stort och välbesökt bad- och lekland. Därtill visade det sig att grannbåten på vår brygga var den svenska båten Arrandir, som vi träffat på Sicilien och som vi gjort sällskap med genom Messinasundet. Det var ett trevligt återseende!

Bad -och lekplats mitt i Koper

 

Vi hade telefonledes gjort upp med Koper Marina om avmastning på fredagen, dagen efter att vi anlände till Koper. Det visade sig att riggfirman beslöt att göra arbetet efter helgen istället, då lastningen skulle ske först på måndagen. Först blev vi lite irriterade över att ha lämnat badlivet i de kroatiska vikarna för tidigt, men bortsett från marinans kostnader, så var det jättefint även i Koper. Vi fick således några dagar i land som vi använde till att färdigställa båten för hemtransport, packa och till att gå med barnen till det fina bad- och leklandet. Under lördagen anlände lastbilen som skulle transportera Grace och den kördes av den mycket sympatiske chauffören Frank. 

 

Grace avmastning.

  På måndagen var vi uppe tidigt och efter frukosten körde vi över Grace till mastkranskajen och packade ur vårt bagage. Vi gjorde upp räkenskaperna med marinan och varvet och tittade därefter på avmastningen. Lastningen hann vi inte stanna kvar för att titta på, men Frank gav oss senare alla detaljer och de bilder han tagit.

 

 

Grace lastas på transporten.

Grace lastad

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Resklara barn sista dagen i Koper

 

Grace i Alperna.

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi hoppade istället in i en taxi som körde oss över gränsen till Trieste. Där tog vi tåget till Venedig, där vi stannade i två dagar.

 

 

Rickards första besök i Venedig

 

 

De venetianska maskerna fascinerade K och R.

 

 

 

 

 

 

 

Paus vid Marcusplatsen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I Hamburg med morfar

 

 

 

Vi flög sedan från Venedig till Hamburg. När vi tagit oss in till centralstationen dök mormor och morfar upp - ett kärt återseende. De var på Tysklandsresa med husbilen och tänkte passa på att träffa oss några dagar. Vi fick således en dag på stan, och mormor och morfar lotsade barnbarnen till några av sina favoritplatser i Hamburg.
 

Miniatur Wunderlands fängslande tågutställning

 

 



Franks bild av Graces sjösättning i Laboe.

Följande dag hoppade vi på tåget till Kiel, där vi slutligen tog färjan upp till Laboe. Där, på skeppsvarvet, låg vår fina Grace och väntade, riggad och klar. Transporten var avklarad utan ett endaste missöde

Här låg Grace när vi återsåg henne i Laboe.

 

 Laboe var en fin liten semesterort. Utöver stora marinor bjöd Laboe på en lång strand och en restaurangkantad strandpromenad med  ljuvligt doftande rosenplanteringar. Björn ägnade två dagar  åt att färdigställa Grace. Sprayhooden, däcksutrustning och seglen återmonterades, vattentanken rengjordes, motorn fick sin översyn mm. Under tiden ordnade Anette och barnen med proviantering och uppackning av bagaget, men tillbringade mesta tiden på land. Mormor och morfar hade kommit upp till Laboe med husbilen och vi passade på att träffa dem så mycket vi kunde.

 



I Laboe hos mormor och morfar

K och R på väg från båten till och mormor o morfar

 

 

Summering av båttransporten från Medelhavet till Östersjön:

Eftersom Grace har ett djupgående på 190cm, vilket är för djupt för att gå genom Europas kanaler, så valde vi istället att transportera henne med lastbil. Med vår tidsram på 14 månader ( två somrar) skulle vi hinna se mer av Medelhavet, än om vi skulle gått samma väg tillbaka.

Många transportbolag finns att tillgå. Tar man båten hela vägen via färjor eller broar tillbaka till Sverige så kan ett svenskt bolag vara bra. Vi fann de holländska och tyska transportföretagen mer prisvärda, och ville gärna själva segla Grace så fort hon nått Östersjön. Vi tog kontakt med transportföretagen ca 6 månader före planerad transport. Vi hade sedan under våren löpande kontakt med tre stycken om pris och möjliga datum, innan vi skrev kontrakt med ett av dem, Glogau, ungefär sex veckor före hemtransporten.

Prismässigt ligger transportkostnaderna för en båt som Grace på 37 fot, för transport mellan Medelhavet och Östersjön, från dryga 5000 euro + moms och uppåt. Därtill kommer varvens och marinornas kostnaderna för på- och avmastning, lyft och sjösättning, avspolning och andra eventella göromål som man vill passa på att utföra när båten ändå är på land. Gör man av- och påmastningen själv kan man spara några tusenlappar, men för oss med tre barn ombord fanns inte den möjligheten. Prisbilden för lyft av/påmastning är en annan en den vi är vana vid i Sverige.




 

Lastfartyg på väg ut i Kielbukten. Följande morgon kastade vi loss igen. Nu väntade några sista seglingsveckor hem till hemmahamnen i Öregrund.

 

Nordligaste Kroatien

 

Ankarviken i Novigrad - vår Medelhavsresas sista vik.



Till havs igen

Baddags, tycker jag

Kroatiens nordligaste del heter Istrien. De dryga 50 sjömilen upp mot den slovenska gränsen är en vacker kust med flera nationalparker och till skillnad från landet söderut saknas här skärgård. Vår första natthamn blev den stora skyddade naturhamnen Veruda. Vi hade strax innan fyllt upp dieseltanken och var nöjda över dieselpriset. Vi tankade över 200 liter. De sista dagarna hade vårt lod på båten börjat strejka. Ibland fick vi djupangivelser, ibland inte. Att inte ha en korrekt djupangivelse kändes inget vidare och vi fick i stället lita desto mer på sjökort och kartplotter. Vi gick med stor försiktighet in i ankringsviken och när vi väl var ankrade arbetade vi en stund med felsökning. Låg felet i givaren, kablarna eller vid displayen?  Någon timme senare hade vi fortfarande inte hittat felet. Sannolikt är det glapp vid givaren, eller också har givaren helt enkelt gått sönder. Vi hoppade istället i och badade med barnen. Vi får klara oss utan lod och försöka lösa det när båten är på något varv.

Kvällstur till stranden i Veruda

Resans andra 40-åring

Under kvällen ville barnen lite hemlighetsfullt ta en jolletur med pappa. Mamma kunde få en ledig kväll och läsa, tyckte barnen. Sagt och gjort, Anette kröp nöjd till sängs med sin bok, och barnen gled iväg till stranden i skymningsljuset med Björn. När Anette vaknade nästa morgon satt en förväntansfull liten skara på sängkanten med frukost, egentillverkade hals- och armband, nyplockade blombuketter och sång. Vilket ljuvligt sätt att vakna en födelsedag! Under dagen seglade vi någon timme upp till staden Pula, där vi sedan stannade tre nätter i ACI Marinan mitt i staden. Den starka värmen hade avtagit och det var nästan svalt i den tilltagande vinden, när vi strosade runt i Pula och avslutade Anettes 40-årsdag med middag på en liten restaurang i de gamla gränderna.



Pula från sjösidan

Pulas amfiteater

Vi trivdes rätt bra i Pula. Dess romerska amfiteater är rent fantastisk, den mest välbevarade i hela världen! En eftermiddag, när vi just gått runt amfiteatern, var vi med om en incident som gjorde oss illa berörda. När vi kom och strosade i gränderna så gick strax framför oss en ung mamma och samtalade med en väninna. Vid deras fötter pallrade en liten kille på drygt två år. Av någon anledning blev mamman vansinnigt arg på den lille killen och gav honom några örfilar på kinden och rejäla dask över rumpan. Vi tittade storögt på där vi strosade några steg bakom och höll våra barn i handen. Strax senare hade väninnan lyft upp pojken som nu grät hejdlöst och vi kunde se mamman ta några steg bort för att därefter nästan utan förvarning vända tillbaka och ge pojken en rejäl smäll med sin öppna handflata… Då vi passerade gjorde Anette något som Björn beundrade henne för: Anette stannade upp och började med att berömma mamman för vilken fin liten pojke hon hade. När hon märkte att mamman mjuknade sa Anette att det aldrig blir bättre av att slå. I värsta fall ger det motsatt effekt.  Svaret kom kärvt: ”He is very bad!” Anette svarade: ”He’s not bad. He’s a lovely boy”. Under tiden hade pojken kommit fram till barnvagnen, och det verkade som att det enda han velat göra var att få köra sin egen vagn. Med glada steg pinnade han nu fram längs trottoaren, mamman och väninnan kunde fortsätta sitt samtal och mamman verkade nu ha lugnat sig. Vi hade alla lite ont i magen över vad vi hade fått se och kände ett obehag över vad en del barn behöver gå igenom. Är det så här på öppen gata hur är det då bakom hemmets stängda dörrar? Inte minst Kristin, såg vi, funderade över det inträffade, men hade svårt att prata om det till en början.

Middag i Rovinj



Hamnen i Rovinj

När vi lämnade Pula efter tre dagar seglade vi några timmar norrut. Vindarna hade varit starka några dagar och havet var ännu lite upprört i sunden och i inloppet in mot staden Rovinj. Det var lördagskväll när vi kom fram. Vi hade ringt några gånger för att höra om det fanns plats. ”Jo, det gjorde det ännu, men det börjar bli fullt. Några reservationer för samma dag var inte möjlig”. I hamnen Vsar några sjömil norrut skulle det finnas plats, men vi ville hellre stanna i Rovinj som vi läst skulle vara en pärla. Vi hade tur ännu en gång och fick en av de sista platserna, långt in dessutom, vilket gjorde att sjöhävningen var obefintlig. Glada i hågen strosade vi runt utmed hamnbassängen och i de medeltida gränderna, och när vi såg den otroligt inbjudande strandpromenaden utmed vikarna bestämde vi oss för att stanna två nätter. Rovinj var en stad, dit vi kände att vi gärna skulle kunna åka landvägen på semester.

Båtgunga i Novigrad

Utklarering från Kroatien

Vår sista etapp utmed kusten gick till staden Novigrad, där vi förtöjde i en mooringboj. Vi kunde inte fått en bättre avslutning på vår kroatiska resa. Havet låg platt. Innanför båten låg stadskajen med hopptorn och badbrygga, där bakom strandrestaurangen som varje kväll bjöd på livemusik och så en stor lekplats runt hörnet. Flertalet av våra grannbåtar var, (som i hela Kroatien) österrikare, men nu även till stor del italienare. Vi hade tidigare hyst tankar om att korsa Adriatiska viken och segla över till Venedig, innan vi avslutade vår Medelhavsresa i Slovenien, men viken i Novigrad var så fin att vi bestämde oss för att stanna kvar och gå direkt till Slovenien. Så vi badade och badade och rodde in till stranden när barnen behövde springa av sig och Ingrid behövde ”lite gung-gung” (hennes eget namn för att gunga). När vi klarerade ut ur Kroatien i Novigrad den 4 juli gjorde vi det ur ännu ett EU-land. Kroatien hade gått med i EU den första juli, och EU-skylten satt nu skinande blank på tullbryggan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Öarna i norra Kroatien

På kryss med storen revad

Härligt långbad vid ön Murter

Hårda nystan vid bogpropellern

Vår färd norrut från Sibenik gick upp mot ön Murter, där vi la oss på svaj bland ett trettital andra båtar i en djup och mycket vacker vik och inne på stranden låg en camping. Vattnet var så klart att vi kunde skymta botten trots att ankaret låg på tio meters djup. Vi badade länge och kunde i det varma vattnet passa på att skrubba vattenlinjen. Vi kunde också med cyklop konstatera att propellern fått rejält med havstulpaner och beväxtning på sig. Med bara snorkel och cyklop gick det inget vidare att rengöra denna. Vi tog också en titt på bogpropellern som varit lite klen den sista månaden. Det berodde sannolikt på  att våra batterier snart gjort sitt. När vi dock tog oss en titt på bogpropellern visade det sig att något litet djur byggt hårda koralliknande  nystan vid bogpropellerns hålrum. Det är svårt att tänka sig en mer ogästvänlig boendemiljö. Med diskborste och naglar lyckades vi befria bogpropellern från klumparna och faktiskt piggnade bogpropellern med detta till sig en aning. När vi avsvalkade kom upp på däck igen och lyfte blicken märkte vi att vi hamnat i en nudistvik. Människorna på campingens stränder och de flesta av besättningarna på båtarna omkring oss gick omkring spritt språngande.  

Nästföljande dag styrde vi ut mot Kornatiöarna. De ska vara fantastiskt fina. Halvkala, obebyggda  vikar med ett kristallklart vatten - ett riktigt seglarparadis. Öarna ligger i en nationalpark och för att få vistas där måste man betala några hundra kronor per dygn. Vi sparade alla småöar utanför den stora ön Kornati, som vi istället följde norrut hela dagen och fick en fantastiskt fin seglingsdag med jämna, starka vindar. Under eftermiddagen kom vi upp till nästa stora långsmala ö, Dugi Otok. Halvvägs utmed den hittade vi en fin nattvik vid den mindre grannön Rava. I vår guidebok från 2009, där viken var beskriven som öde med vackra olivträdsodlingar, kunde vi se samma etableringar som på andra håll. Naturupplevelserna har blivit affärsverksamhet. Många av de vikar som 2009 ännu var gratis att svaja i har nu fått fasta bojar och kostar runt 200 kronor/natt att låna. Fördelen är att slitaget på de bottenlevande växterna minskar, nackdelen är att det kostar pengar. Vi mindes med nostalgi hur vikarna på Balerarerna också erbjudit fasta bojar, men att de varit gratis att låna. Vi paddlade med barnen längs viken under kvällen och badade innan middagen, då en man kom med en liten båt för att samla in avgiften. En god service var att han samlade in soporna från de gästande båtarna i viken.

Midsommarmiddag på ön Ist.

 

 

Våra midsommarflickor

Vi fortsatte vår färd norrut med härlig segling till den lilla ön Ist. Där hade befolkningen inte flakmoppar som hemma i skärgården. Istället gick var och varannan omkring med en skottkärra och när färjan kom på kvällen var det ett myller av skottkärror i hamnen som fick bära hem sommargästernas packning. Hemma i Sverige firades midsommar denna kväll. Vi kände lite saknad och ringde hem till syskon och föräldrar. Barnen fick chokladpudding och vi föräldrar tog fram sillburken vi köpt på IKEA i Palma och tog oss en akvavit dagen till ära. Sedan avslutade vi midsommarafton med middag på den lilla restaurangen ovanför hamnen. Ingrid var mycket nöjd över katten som låg vid bordet hela middagen

Broöppning på ön Losinj.

 





Nästa dag då vi seglade mot Losinj blev en tuffare etapp i hård kryss. Men som vanligt framåt kvällen så mojnade vinden. Två gånger om dagen (9.00 och 18.00) öppnas bron över en liten kanal på 6 meters bredd, så att båtar kan ta sig i ost-västlig riktning in till staden Mali Losinj. Vi nådde fram i god tid och fick ligga och glida runt en halvtimme innan bron öppnade Vi styrde sedan upp i en stor svajik vid byn Artatore en sjömil norrut. Där kom vi att bli kvar i två nätter med många bad och utflykter till stranden och pensionatet Ana för en kopp kaffe och någon timmes internetuppkoppling.

 

Fiskmatning

Vi hade tänkt stanna i tre nätter, men väcktes den andra morgonen av ett mäktigt åskväder. Eftersom vi behövde fylla på matförråden bestämde vi oss för att gå in och lägga oss den sista natten i den näraliggande staden. I blixt, dunder och ett varmt skyfall drog vi upp ankaret och förtöjde en kvart senare vid stadsbryggan i Mali Losinj. Kristin, Ingrid och Anette trotsade regnet och var snart tillbaka med rykande färskt bröd och varma croissanter. Björn, som under tiden skulle fixa landström, halkade på den regnhala bryggan och fick resans största blåmärke. Hela förmiddagen regnade det och åskade, men vi satt torra under presenningarna och mumsade konditoribullar, löste korsord och räknade blixtar och blåmärken - och kallt var det inte!

Under eftermiddagen sken solen igen. Nästa wifi- plats blev, för barnens skull, ett glasskafé. Nedräkningen för vår Medelhavsresa hade börjat. Med fjorton dagar kvar var det mycket praktiska frågor att ta hand om - hemtransportens alla delar, alla varvskontakter och därtill transport och boende för familjen - så barnen fick resans största glassar. Mali Losinj var en charmig stad och vi fick en fin kväll. Nästa morgon lämnade vi den kroatiska skärgården och kastade loss för att gå upp till nordligaste Kroatien och kustsegling utmed Istrien.

 

"Klar för avfärd!" Barnen skötte förtamparna.

Boran och naturupplevelser i Dalmatien

Boran är en nord - nordostlig katabatisk vind i Adriatiska havet, Bosnien och Herzegovina, Kroatien Montenegro, Italien, Grekland, Slovenien och Turkiet. Med katabatisk menas att den blåser nedåt längs bergssidorna. Vinden blåser i byar och är mest vanlig vintertid. Sommartid når vindstyrkan upp till stormstyrka medan den på vintern kan nå upp till orkanstyrka; speciellt i Velebitski kanal i norra Kroatien, vilket fått till följd att ön Rab väster om kanalen är alldeles kal på ostsidan, där de höga bergen innanför skickar ner vindbyarna. Inte ut mot havssidan alltså, så som berg och skär är hemma i våra ytterskärgårdar.

 

Då vi lagt ut ifrån Sucuraj rullade vi bara ut halva storseglet. Den byiga vinden pendlade mellan 8 och 16 m/s. Vi gjorde ingen vidare fart så vi provade att stödköra med motorn. Då byarna ökad i intensitet beslutade vi att rulla in storen helt. Beslutet var riktigt. En stund senare dundrade det ned vindbyar på runt 22 m/s och det ven rejält i riggen. När vi stack huvudet över sprayhoodkanten i byarna kändes det närmast som att tappa andan. Båten lutade trots att vi inte hade segel uppe och vattnet lyfte från vågtopparna. Återigen var vi var mycket tacksamma över vår vindruta, som höll sittrbunnen vind- och vattenfri. Vi kände oss hela tiden trygga, det känns att Grace är dimensionerad för förhållanden som dessa. I sakta mak, i 3-4 knop gick vi längs fastlandskusten. Att gå över mot ön Brac var inte längre aktuellt. Nu styrde vi istället mot närmaste hamn, Makarska, och hoppades att den inte skulle vara full. 

 

De nära tusenmeter mäktiga bergen som skapar den katabatiska Boran

Då vi fick kontakt med hamnkaptenen förklarde han först att det var slut på platser med mooringlina. Vi kunde lägga oss med eget ankare förtöjda i kajen.. Detta hade varit okej men inte idealiskt med tanke på vinden. Strax ordnade sig saken. Superyachten Dynasty, som vi skrivit om tidigare, la ut ifrån kajen och vi fick, efter lite om och men, ta deras plats. Förvirringen var rätt stor hos hamnkaptenen, som först  inte visste riktigt hur han skulle göra. Dynasty hade betalat för platsen i fyra dygn och bara stannat i tre. Vi fick  i alla fall resans hittills grövsta mooringlina ( hade den varit aningen grövre hade våra knapar varit för små) och hamnens kanske bästa plats. En stund efter oss lyckades också en grannbåt från minihamnen i Sucuraj klämma sig in bredvid oss. Som vanligt när man delat en adrenalinhöjande upplevelse därute kommer man lätt i samspråk och snart var vi inbjudna på bubbel hos våra båtgrannar, ett australiensiskt och ett nya zeeländskt par.  Vi pratade om segling  förstås, men också om Julian Assange, och annan omvärldspolitik. Återigen fick vi uppleva ett fantastiskt kväll medan vi med spänning följde vindmätaren, som emellanåt var över 25m/s - den högsta vind vi uppmätt på vår resa.  På natten krängde båten från sida till sida trots att vinden kom rakt akterifrån och vi sov inget vidare.

 

Under förmiddagen dagen därpå hade vinden mojnat och vi kunde lägga ut och få en kanonsegling upp emot Split. Resterna av Boran, nu på 10-12 m/s gav oss härlig fart.  Vinden la sig ytterligare under eftermiddagen och vi fick starta motorn vid halvön utanför Trogir. Vi hade fått tips att Trogir skulle vara en mycket fin stad, men vi var märkligt nog lite trötta på charmiga medeltidsstäder. Det vi ville åt nu var avslappnat bad och solliv! Antagligen missade vi en hel del, men både Split och Trogir seglade vi bara förbi.
 

 

Den fina viken Vinisce motsvarade våra förväntningarna. Där låg 20-30 båtar på svaj när vi kom in på kvällen. Det var lugnt och idylliskt. Vi blev kvar två nätter. Vi badade mycket, snorklade längs stränderna, åt  pizza på strandrestaurangen, plockade stenar och snäckor... Semester!

 



Badliv i Vinisce.

Ett litet praktiskt problem hade börjat dyka upp. På vår display, som visar antalet volt i batterierna, hade nivån börjat sjunka under 12 volt trots laddning med solceller och lite stödladdning av motorn. Vi snålade med elen och tände inte ens ankarlanternan på nätterna utan använde istället en portabel, batteridriven ankarlanterna. Det är många andra som också använder en mindre lampa i bomhöjd istället för som regelmässigt tända ankarlanternan i mastoppen.  

 

När vi tidig den andra morgon lyfte ankaret i den alldeles stilla viken var stämningen pastoral. Ska man norrut i Adriatiska viken med segelbåt är det vanligt och stundtals lämpligt att nyttja morgontimmarna. Under normala väderförhållanden är det stilla och lugnt under förmiddagarna, men framåt lunch blåser det en stadig nordvästan på 3-4 Beaufort (dvs rak motvind för norrgående båtar) och den håller i sig fram till kvällen då havet och vinden sedan lägger sig helt igen under natten.



Morgon söder om Primosten.

Vi gick för motor norrut och fick lite utomskärsresa innan vinden kom när vi var utanför Primosten och vi kunde segla upp mot Sibenik. Vid förskansningen i kanal Sv. Ante, som leder in till det sjösystem som börjar vid Sibenik och passerar Zaton upp till staden Skradin, ankrade vi upp för lunch och svalkande bad.


Ett svalkande dopp.



Till ankars för lunch och bad, Kanal Sv. Ante.



Mussel- och ostronodling med försäljning



Ingrid på väg mot Skradin

På svaj med jolletur








Under eftermiddagen genuaseglade vi långsamt fram i den snirklarna upp mot Skradin. Utmed kanterna låg mussel- och ostronodlingar, där vi fritidsbåtar kunde stanna och handla. Vi gick inte hela vägen fram till Skradin den kvällen, utan la oss på svaj i en vik full med svanar. Det såg ut som vi hamnat i en liten insjö i Småland. Vi sjösatte jollen och rodde runt längs stränderna. Kristin och Rickard blev eld och lågor när de plötsligt hörde svenska röster från en charterbåt med jämnåriga barn ombord. Efter middagen fick de låna jollen och ro över själva för en pratstund. De bestämde att de skulle ta ett kvällsbad tillsammans. Snart var de tillbaka, badkläderna på och så simmade de över till den andra båten. Anette fick simma över och "hämta hem" hem barnen en stund senare efter en trevlig pratstund på djupt vatten med barnens föräldrar och morföräldrar och lite tips om morgondagens stundande begivenhet - nationalparken runt vattenfallen i Krka.

Skradins marina



Några hundra meter upp i fallen.

Nationalparken Krka



Med båtbuss upp mot Krka nationalpark.

 







Avsvalkad






Följande dag gick vi in till Skradins marina och betalade 47 euro för en bryggplats. Därefter hoppade vi på båtbussen upp till Krkas nationalpark där vi blev kvar hela dagen. Vi följde den uppbyggda leden runt de 800 meter långa vattenfallen, badade i det svala vattnet nedanför det sista fallet, följde vattenmassornas banor runt det gamla kvarnområdet där vi också unnade oss en god lunch, och fick se många fiskar, grodor och sköldpaddor. Vid 17 tog vi båtbussen hem igen, men det var fortfarande så varmt, att vi stannade två timmar till och badade vid stadskajen tillsammans med Skradins alla barn i 5-10-årsåldern.

 När vi lämnade Skradin nästa morgon gick vi bara några sjömil tvärs över sjön. Rickard hade uttryck önskemål om att få ligga still på sin födelsedag då han skulle fylla sju och bara bada och ta det lugnt och nu var det dagen innan. Det var en fantastisk liten vik med civilisation i form av en liten by på ena sidan och en naturupplevelse i form av en skog på den andra. Nu fick vi bada i varmt sötvatten och vi badade hela tiden. Termometern på båten angav 28 grader i vattnet. Kristin, Rickard och Björn tog sin vanliga simtur till stranden och gick på upptäcksfärd. Vi passade också på att klippa håret och att skura båten mellan doppen.

 

Grattis Rickard!

Rickard firades med självvald och egentillverkad pannkakstårta, några från under toften undangömda presenter, ett över timslångt vattenkrig där till och med lilla Ingrid deltog kringflytande i en uppblåsbar pingvinbåt och med att hela kvällen få åka surfingbräda efter jollen runt i viken. Vi blev kvar tre dygn och hade kunnat stanna mycket längre om tiden tillåtit. Men nu var det tid att lämna fastlandskroatien och segla ut i sjösystemet. Vi åkte in för en sista provianteringstur till byn och mötte två fina dalmatinhundar, vilka fick Anette att minnas sin barndomsdalmatin, Riff. Dalmatien har givit namn åt denna hundenras.

 



Sista solnedgången i viken.