Boran och naturupplevelser i Dalmatien

Boran är en nord - nordostlig katabatisk vind i Adriatiska havet, Bosnien och Herzegovina, Kroatien Montenegro, Italien, Grekland, Slovenien och Turkiet. Med katabatisk menas att den blåser nedåt längs bergssidorna. Vinden blåser i byar och är mest vanlig vintertid. Sommartid når vindstyrkan upp till stormstyrka medan den på vintern kan nå upp till orkanstyrka; speciellt i Velebitski kanal i norra Kroatien, vilket fått till följd att ön Rab väster om kanalen är alldeles kal på ostsidan, där de höga bergen innanför skickar ner vindbyarna. Inte ut mot havssidan alltså, så som berg och skär är hemma i våra ytterskärgårdar.

 

Då vi lagt ut ifrån Sucuraj rullade vi bara ut halva storseglet. Den byiga vinden pendlade mellan 8 och 16 m/s. Vi gjorde ingen vidare fart så vi provade att stödköra med motorn. Då byarna ökad i intensitet beslutade vi att rulla in storen helt. Beslutet var riktigt. En stund senare dundrade det ned vindbyar på runt 22 m/s och det ven rejält i riggen. När vi stack huvudet över sprayhoodkanten i byarna kändes det närmast som att tappa andan. Båten lutade trots att vi inte hade segel uppe och vattnet lyfte från vågtopparna. Återigen var vi var mycket tacksamma över vår vindruta, som höll sittrbunnen vind- och vattenfri. Vi kände oss hela tiden trygga, det känns att Grace är dimensionerad för förhållanden som dessa. I sakta mak, i 3-4 knop gick vi längs fastlandskusten. Att gå över mot ön Brac var inte längre aktuellt. Nu styrde vi istället mot närmaste hamn, Makarska, och hoppades att den inte skulle vara full. 

 

De nära tusenmeter mäktiga bergen som skapar den katabatiska Boran

Då vi fick kontakt med hamnkaptenen förklarde han först att det var slut på platser med mooringlina. Vi kunde lägga oss med eget ankare förtöjda i kajen.. Detta hade varit okej men inte idealiskt med tanke på vinden. Strax ordnade sig saken. Superyachten Dynasty, som vi skrivit om tidigare, la ut ifrån kajen och vi fick, efter lite om och men, ta deras plats. Förvirringen var rätt stor hos hamnkaptenen, som först  inte visste riktigt hur han skulle göra. Dynasty hade betalat för platsen i fyra dygn och bara stannat i tre. Vi fick  i alla fall resans hittills grövsta mooringlina ( hade den varit aningen grövre hade våra knapar varit för små) och hamnens kanske bästa plats. En stund efter oss lyckades också en grannbåt från minihamnen i Sucuraj klämma sig in bredvid oss. Som vanligt när man delat en adrenalinhöjande upplevelse därute kommer man lätt i samspråk och snart var vi inbjudna på bubbel hos våra båtgrannar, ett australiensiskt och ett nya zeeländskt par.  Vi pratade om segling  förstås, men också om Julian Assange, och annan omvärldspolitik. Återigen fick vi uppleva ett fantastiskt kväll medan vi med spänning följde vindmätaren, som emellanåt var över 25m/s - den högsta vind vi uppmätt på vår resa.  På natten krängde båten från sida till sida trots att vinden kom rakt akterifrån och vi sov inget vidare.

 

Under förmiddagen dagen därpå hade vinden mojnat och vi kunde lägga ut och få en kanonsegling upp emot Split. Resterna av Boran, nu på 10-12 m/s gav oss härlig fart.  Vinden la sig ytterligare under eftermiddagen och vi fick starta motorn vid halvön utanför Trogir. Vi hade fått tips att Trogir skulle vara en mycket fin stad, men vi var märkligt nog lite trötta på charmiga medeltidsstäder. Det vi ville åt nu var avslappnat bad och solliv! Antagligen missade vi en hel del, men både Split och Trogir seglade vi bara förbi.
 

 

Den fina viken Vinisce motsvarade våra förväntningarna. Där låg 20-30 båtar på svaj när vi kom in på kvällen. Det var lugnt och idylliskt. Vi blev kvar två nätter. Vi badade mycket, snorklade längs stränderna, åt  pizza på strandrestaurangen, plockade stenar och snäckor... Semester!

 



Badliv i Vinisce.

Ett litet praktiskt problem hade börjat dyka upp. På vår display, som visar antalet volt i batterierna, hade nivån börjat sjunka under 12 volt trots laddning med solceller och lite stödladdning av motorn. Vi snålade med elen och tände inte ens ankarlanternan på nätterna utan använde istället en portabel, batteridriven ankarlanterna. Det är många andra som också använder en mindre lampa i bomhöjd istället för som regelmässigt tända ankarlanternan i mastoppen.  

 

När vi tidig den andra morgon lyfte ankaret i den alldeles stilla viken var stämningen pastoral. Ska man norrut i Adriatiska viken med segelbåt är det vanligt och stundtals lämpligt att nyttja morgontimmarna. Under normala väderförhållanden är det stilla och lugnt under förmiddagarna, men framåt lunch blåser det en stadig nordvästan på 3-4 Beaufort (dvs rak motvind för norrgående båtar) och den håller i sig fram till kvällen då havet och vinden sedan lägger sig helt igen under natten.



Morgon söder om Primosten.

Vi gick för motor norrut och fick lite utomskärsresa innan vinden kom när vi var utanför Primosten och vi kunde segla upp mot Sibenik. Vid förskansningen i kanal Sv. Ante, som leder in till det sjösystem som börjar vid Sibenik och passerar Zaton upp till staden Skradin, ankrade vi upp för lunch och svalkande bad.


Ett svalkande dopp.



Till ankars för lunch och bad, Kanal Sv. Ante.



Mussel- och ostronodling med försäljning



Ingrid på väg mot Skradin

På svaj med jolletur








Under eftermiddagen genuaseglade vi långsamt fram i den snirklarna upp mot Skradin. Utmed kanterna låg mussel- och ostronodlingar, där vi fritidsbåtar kunde stanna och handla. Vi gick inte hela vägen fram till Skradin den kvällen, utan la oss på svaj i en vik full med svanar. Det såg ut som vi hamnat i en liten insjö i Småland. Vi sjösatte jollen och rodde runt längs stränderna. Kristin och Rickard blev eld och lågor när de plötsligt hörde svenska röster från en charterbåt med jämnåriga barn ombord. Efter middagen fick de låna jollen och ro över själva för en pratstund. De bestämde att de skulle ta ett kvällsbad tillsammans. Snart var de tillbaka, badkläderna på och så simmade de över till den andra båten. Anette fick simma över och "hämta hem" hem barnen en stund senare efter en trevlig pratstund på djupt vatten med barnens föräldrar och morföräldrar och lite tips om morgondagens stundande begivenhet - nationalparken runt vattenfallen i Krka.

Skradins marina



Några hundra meter upp i fallen.

Nationalparken Krka



Med båtbuss upp mot Krka nationalpark.

 







Avsvalkad






Följande dag gick vi in till Skradins marina och betalade 47 euro för en bryggplats. Därefter hoppade vi på båtbussen upp till Krkas nationalpark där vi blev kvar hela dagen. Vi följde den uppbyggda leden runt de 800 meter långa vattenfallen, badade i det svala vattnet nedanför det sista fallet, följde vattenmassornas banor runt det gamla kvarnområdet där vi också unnade oss en god lunch, och fick se många fiskar, grodor och sköldpaddor. Vid 17 tog vi båtbussen hem igen, men det var fortfarande så varmt, att vi stannade två timmar till och badade vid stadskajen tillsammans med Skradins alla barn i 5-10-årsåldern.

 När vi lämnade Skradin nästa morgon gick vi bara några sjömil tvärs över sjön. Rickard hade uttryck önskemål om att få ligga still på sin födelsedag då han skulle fylla sju och bara bada och ta det lugnt och nu var det dagen innan. Det var en fantastisk liten vik med civilisation i form av en liten by på ena sidan och en naturupplevelse i form av en skog på den andra. Nu fick vi bada i varmt sötvatten och vi badade hela tiden. Termometern på båten angav 28 grader i vattnet. Kristin, Rickard och Björn tog sin vanliga simtur till stranden och gick på upptäcksfärd. Vi passade också på att klippa håret och att skura båten mellan doppen.

 

Grattis Rickard!

Rickard firades med självvald och egentillverkad pannkakstårta, några från under toften undangömda presenter, ett över timslångt vattenkrig där till och med lilla Ingrid deltog kringflytande i en uppblåsbar pingvinbåt och med att hela kvällen få åka surfingbräda efter jollen runt i viken. Vi blev kvar tre dygn och hade kunnat stanna mycket längre om tiden tillåtit. Men nu var det tid att lämna fastlandskroatien och segla ut i sjösystemet. Vi åkte in för en sista provianteringstur till byn och mötte två fina dalmatinhundar, vilka fick Anette att minnas sin barndomsdalmatin, Riff. Dalmatien har givit namn åt denna hundenras.

 



Sista solnedgången i viken.