Inklarering i Kroatien och Dubrovnik

Visa Södra NamnlösKroatien på en större karta

Kroatiens sydligaste kuststräcka är öppen och skärgården börjar först norr om Dubrovnik. Vi klarerade in i staden Cavtat, som är den första  inklareringshamnen när man kommer söderifrån. Hamnpromenaden var fin och full av stora lyxyachter. Anette fick en trevlig pratstund med en seglande barnfamilj från Österrike medan Björn besökte hamnkapten, tull och polis. Den österrikiska familjen skulle dock söderut, så de förhoppningar om chanser till lek för våra jämnåriga barn blev kortvarig. Vi har inte träffat många långseglande barnfamiljer sedan vi kom in i Medelhavet och när man träffas dras man lätt till varandra.



På väg mot inklarering i Cavtat.

Inklareringen gick smidigt. Den kroatiska polisen konstaterade att vi inte fanns i deras register och att vi var välkomna in i landet. Kostnaden för att färdas med båt genom  Kroatiens farvatten under en tidsperiod på max 90 dagar var drygt 2000 svenska kronor, uppdelat i en turistskatt på 1300 kuna och en vignette på 650 kuna. Trycket på inklareringsbryggan var stort. När vi kom vid lunch var tullbryggan ledig, men flera stora lyxyachter kom strax efter oss och fick cirkulerande vänta på kö.

Under eftermiddagen fortsatte vi norrut och passerade Lokrum, en liten fin skogsbeklädd ö som ligger strax utanför Dubrovnik. Rickard Lejonhjärta lär ha tagit skydd från en storm  i Lokrums kloster på hemresa från sitt tredje korståg på 1190-talet. Strax efteråt var vi framme vid Dubrovnik. Vi följde den 25 meter höga och 12 meter tjocka stadsmuren utmed vattnet efter att ha tagit en "spanarlov" in i den gamla hamnbassängen, som bara har plats för turbåtar och lokala småbåtar.



Dubrovniks stadsmur från sjösidan.

 

Fyren och öbandet in mot Dubrovnik hamn.

Två regnbågar över Dubrovnik

Efter Dubrovnik såg vi några delfiner igen. Lyckokänsan var hög och vi var alla uppe på däck för att komma nära. Den här gången stannade de inte så länge för två vattenskotrar kom farande i full fart... Vi rundade  den vackra fyren vid inloppet till Dubrovniks stora hamn, Gruz, och ankrade i viken Luka Zaton. Som vanligt ville Kristin simma in till land och snart var hon, Rickard och Björn på väg in till stranden för en promenad innan middagen.







Ingrid längtar och tittat avundsjukt på när pappa och syskonen kommer hemsimmande från stranden.



Dubrovnik huvudgata

Följande morgon styrde vi upp i den flod där Dubrovnik marina är belägen. Det skulle bli vår hittills dyraste marina, 85 euro ville de ha eftersom det var helgpris på fredagar. Till skillnad från de italienska tycks de kroatiska marinorna inte vara prutbara. Nåväl, vi ville få en dag i Dubrovnik, och när båten låg tryggt i den tilltagande vinden, hoppade vi på en buss in till Dubrovnik för att turista i den gamla staden. Dubrovnik var en vacker gammal medeltida stad, men helt inriktad på turism. Det formligen kryllade av  souvenirlystna kryssningsbåtspassagerare. Vi var inte sämre och köpte både kylskåpsmagnet och en fiskebåtsmodell. Hemma i marinan igen avslutade vi dagen med ett uppfriskande dopp i poolen. Trots att vattnet var kallt var var det svårt att locka med sig barnen hem.



Vilopaus utanför rektorspalatset.


 




Supergod fisk- och skaldjursgryta i gamla hamnen.
 










Nästföljande dag fick barnen poolbada igen hela förmiddagen medan Anette handlade och stuvade båten. Vi träffade också en trevlig tjej som jobbade som  besättningsmedlem på Dynasty, en enorm superyacht med engelsk flagg och ryskt ägarskap som låg rätt nära oss i Palma i vintras. Att jobba på en sådan båt måste vara en fantastisk upplevelse de år man har innan man får barn. Det vi dock förstått från besättningsmedlemmar  från andra superyachter vi lärt känna är att det kan vara många och långa timmar när ägarfamiljen med vänner är ombord. Köken är heller inte alltid dimensionerade för ändamålet trots att gästerna, och kraven på antalet rätter, är många.

Efter lunch tog vi oss nerför floden igen och satte segel. Vindarna var lynniga när vi gick norrut i Kolocepski kanal; ena stunden gjorde vi under två knop och Kristin och Anette tog tampen och badade bakom båten, och i nästa stund gjorde vi 6-7 knop och svischade norrut. På kvällen ankrade vi upp i en naturskön och helt öde vik på sydostspetsen av halvön Peljesak.



I tamp efter båten.