Montenegro

 

Staden Kotor och  innersta delen av innanhaven i Boka Kotorska.

 

Lunchstopp vid Sv. Stefan

Montenegros kuststräcka är inte längre än att den kan göras på en dag. När vi väl klarerat in i Bar och satte kurs norrut gick vi för motor utmed kusten förbi små badvikar, spännande bergsformationer och gigantiska hotellkomplex under uppbyggnad. Vi ankrade upp utanför Sveti Stefan för ett lunchstopp med bad. Sveti Stefan är en rund liten ö som är förbunden med land genom en landtunga av sand. Byn byggdes under 1400-talet efter att lokalbefolkningen plundrat ett piratskepp på dess skatter. Byborna omgav sin ö med en ringmur för att själva slippa piratangrepp. På 1950-talet tvingades byns invånare därifrån då hela ön gjordes om till ett lyxhotell. Bilder av den pittoreska ön lär ha funnits i varenda reklambroschyr från f.d. Jugoslavien.

Under eftermiddagen fortsatte vi upp mot en liten vik, Bigova, som vi spanat in på sjökortet.Väl där hade vi att välja på att ankra i viken eller lägga oss långsides utmed den sidan av stenpiren som vette mot havet. Vi chansade på att även natten skulle bli lugn, fendrade av ordentligt och förtöjdelångsides utmed stenpiren, bredvid en segelbåt från Ukraina. En sympatisk kille ombord på grannbåten tog emot våra tampar. Att förtöja vid bryggan var gratis, men den tillhörde en fiskerestaurang. Vi var lite möra efter ett och ett halvt dygn till sjöss och restaurangen såg så trevlig och lockande ut att vi
bestämde oss för att unna oss en utemiddag. Fiskerestaurangen var till barnens förtjusning fylld med bilder från decenniers fiskefångster. Bilderna studerades storögt,  liksom de skelett av svärdfiskar, hajar, langustrar och klumpfiskar m.m. som prydde restaurangens tak. Under tiden valde vi ut de fiskar vi ville äta från en bricka, vilka sedan tillreddes över grillen. Det smakade ljuvligt! För oss föräldrar var det extra roligt att se Kristin och Rickard bena ur och rensa varsin hel fisk och sedan äta dem med välbehag. Notan landade på lika mycket som en plats i en marina, men nog är det bra mycket trevligare att äta än att sova upp pengarna. Innan vi gick tillbaka till båten tog vi en långpromenad i byn. På hemvägen var det mörkt och ute i viken såg vi ett par lokala fiskare i sina ekor. De stod upp längst fram i båtarna och paddlade ytterst försiktigt, i aktion med att locka fiskar till sig med stora gaslampor alldeles ovanför vattenytan. Vi följde deras arbete en god stund, fascinerande!
 

Den mysiga fiskerestaurangen i Bigova.



Perast

Kotor uppifrån berget och "Grace" nere vid bryggan

Det blev en lugn natt och nästföljande dag styrde vi in i sjösystemet Boka Kotorska, där vi började med att tanka i staden Herceg Novi i en kraftig, men skönt svalkande, regnskur. Det klarnade sedan upp och vilket sceneri som bjöds när vi, tillsammans med flera lyxkryssare och turistbåtar, puttrade in mot städerna Perast och Kotor! Perast var i flera hundra år ett venetianskt maritimt lärocentra med ett 50-tal små, vackra palats från 1600- och 1700-talet. Peter den store lär ha skickat dit de ryska unga adelsmän som sedemera skulle komma att bygga upp den ryska flottan.



Framåt eftermiddagen fick vi en bryggplats i staden Kotor och kunde någon timme senare påbörja den 45-minutiga vandringen upp till fortruinen Sv. Ivan på klippan över Kotor stad. Vi räknade till över 2100 steg under vår vandring upp på bergsklippan och vi var glada att dagen började svalna. Kotor är en av UNESCO:s världsarvsstäder och vi förstod varför. De smala gränderna, trapporna, torgen och fasaderna hade stor charm och utsikten över staden, bergen och det fjordliknande landskapet var bedårande.

Halvvägs uppe i berget.

Äntligen uppe!

 

Följande morgon klarerade vi ut ur Montenegro och fick sedan ännu en gång njuta av de fantastiska vyerna i Boka Kotorska. I den innersta "sjön" är bergen, som stupar ner i havet, nästan 1000 meter höga. Några timmar senare var vi åter ute i havet och passerade gränsen till Kroatien.

Kryssningsfartygen låg på rad in mot Kotor.

Fästningen på Kroatiens sydligaste udde.