Gibraltar



Vi firar att vi kommit in i Medelhavet!

Gibraltar är som bekant en brittisk del av sydligaste fastlandspanien, och har varit så i drygt 300 år. Relationen mellan Gibraltar och Spanien är lite ansträngd. Somliga spanjorer tycker Gibraltar borde vara spanskt! Som seglare var vi noga med att byta gästflagga när vi passerade gränserna runt udden. De britter vi träffat och gibraltarborna själva är klara i sin uppfattning att Gibraltar ska fortsätta vara brittiskt eller möjligen helt självständigt. När det kommer till kritan har kanske inte heller spanjorerna så starka argument med tanke på de två spanska enklaverna på andra sidan sundet i Marocko: Ceuta och Melilla.

 

När vi promenade över till Gibraltar verkade passkontrollen mest vara för syns skull. Vi kunde nog ha visat upp 5 stycken oxblodsfärgade papper av vilket slag som helst, eftersom tulltjänstemännen inte öppnade passen utan bara vinkade förbi oss på flera meters avstånd. Nu ser vi kanske inte så suspekta ut med tre små lintottar. Efter passkontrollen vandrar man över Gibraltars eget flygfält. Nu landar och lyfter bara tre plan om dagen, så det är inte så dramatiskt som det låter.

Väl inne i staden slogs vi av att samtliga butiker var stängda! Vi som hoppats kunna köpa lite gott engelskt thé L. Vi insåg efter några kvarter och hundratals gibraltarflaggor, som hängde ut från var och vartannat fönster, att vi kommit till Gibraltar på själva nationaldagen! :)  Gibraltarborna hade gått man ur huse, alla klädda i rött och vitt och stämningen var hög på gator och torg.

Vi gjorde som de flesta turister och tog linbanan upp på Gibraltar Rock. Den är av schweiziskt fabrikat och har varit i drift sedan 1966. Vi hänfördes av utsikten och hissnade över hur brant det är ner från toppstationen. Just när vi steg av linbanan möttes vi av en av de välkända aporna.  Aporna, som är en inplanterad nordafrikansk sort, lever fritt på gibraltarklippan. De sköter sig själva men tar gärna närkontakt med turister för att se om de har något ätbart med sig. En apa undersökte om vi hade något ätbart i Ingrids sulky och en apunge kände även efter om Kristins långa hår satt fast eller om det var något man kunde ta och leka med! J

På vägen ned från berget var vi nästan ensamma i kabinen och hade vi ett sådant där trevligt och intressant samtal med ”linbaneföraren”. Han berättade bl.a. stolt att Gibraltar ekonomiskt helt sköter sig själva och inte tar emot något bidrag från England. Om en britt vill flytta ner så behöver han/hon först ha både jobb och bostad. Nästan 12 000 spanjorer passerar gränsen varje dag för att jobba på halvön eftersom arbetslösheten i den intilliggande delen av Spanien är uppemot 25%. Han berättade att Gibraltar ekonomiskt går mycket bra och att inkomsterna i hög grad kommer från olje- och bränsleförsäljningen i hamnen samt från turismen. De allra flesta som turistar här köper också billiga alkohol- och tobaksvaror. Innan linbanan nådde basstationen berättade han också att den nuvarande spanska regeringen mer kraftfullt än den förra nu vill pådyvla Gibraltar diverse direktiv, vilket han ogillade.

När vi på kvällen slagit oss ned på en uteservering kom våra skottska vänner Hayley och Sandy från ”Staffa” förbi på gågatan. De slog sig ner och vi fick ännu en trevlig kväll tillsammans. De höll som vi på att ta in prisuppgifter från möjliga vinterhamnar och vi kunde på så vis dela med oss av och jämföra våra olika hamnofferter. De kunde också berätta att nationaldagen skulle avslutas med ett stort fyrverkeri ut över havet. De kunde stanna ute några timmar till i den varma, mörka natten, medan vi och barnen styrde stegen hemåt. Halvvägs hem kunde vi njuta av ett imponerande nationaldagsfyrverkeri som pågick i över 20 minuter. Barnen var helt hänförda över skådespelet och den sista kilometern hem pratade vi om att det var en rolig start på vår insegling i Medelhavet!

 

 

Cadizbukten

Levanten, en stark ostlig vind från Balearerna och ner genom Gibraltarsundet, blåste med kraft, medan vi såg oss omkring i Cadizbuktens tre städer: Cadiz, Sherry och Rota. Cadiz är Spaniens äldsta stad. Här landsteg fenicierna för 3000 år sedan, följda många århundraden senare av romarna. Gamla murrester finns kvar, men flertalet av stadens nuvarande byggnader uppfördes efter 1600-talet. Det var även härifrån som Columbus på 1400-talet avseglade på sin andra samt fjärde expedition till Västindien.




Plaza de Mina

Det var varmt i Cadiz första helgen i september. En bit över 30 grader i skuggan och ingen strand nära marinan. Första dagen i hamn gjorde vi ett försök att turista i staden, men det var för varmt. Vi hade även tänkt oss ta tåget till Sevilla när vi nu var så nära, men slog bort planerna då det var ännu varmare där. Istället tillbringade vi förmiddagarna och siestan i båten med skola ombord och båtvård. När temperaturen dalade framåt kvällen tog vi oss in till den charmiga staden och ett fantastiskt mysigt torg, Plaza de Mina. Rickard tyckte mycket om att stanna till utmed hamnbassängerna och titta på i- och urlastningarna från lastfartygen utmed kajerna. Det kändes lite konstigt att komma hem till båten efter midnatt varje kväll med tanke på barnens sovrytm, men torg och gator kryllar av spanska små barn sent på kvällarna, så vi antar att vi bara tar seden dit vi kommer.

Barnens kreativitet flödade



Winchservice













Den fjärde natten gick vi över viken till Puerto Sherry, härifrån skeppades all sherry förr i tiden. Vi la oss på svaj. Innan vi hoppade i och badade från båten tittade vi hur varmt det var i vattnet, 26 grader! Kunde det stämma?! Vi tog oss ett härligt bad och vattnet var verkligen skönt! Jollen tog oss in till stranden för bad och lek. Skola ombord fortsatt varje förmiddag/middag när det var som varmast. Efter två nätters svajande seglade vi med bara genuan de fem sjömilen till Rota i norra änden av bukten. Rota är en populär semesterort för spanjorerna. Den har en jättelång och fin strand som sträcker sig utmed den charmiga, gamla stadskärnan. Värmen fortsatte och vi förstår varför spanjorerna håller fast vid sin siesta. På kvällarna ljussatte de sina torg och fasader. Under vår sista kväll i Rota bjöds vi strosande nattflanörer på livemusik av olika slag på stadens olika torg: mäktiga flamencotoner från en ensam akustisk gitarr med sångare, smäktande kärlekssånger om ”el corazon” eller mer rockiga tongångar.

Efter en vecka släppte Levanten sitt grepp och vinden vred nu från ost till väst – det var det vi väntat på för vår fortsatta resa österut och in i Medelhavet eftersom Levanten i kombination med strömmen in i det smala sundet kan ge otrevliga vågor. Vi kastade loss samtidigt som ett gigantiska amerikanskt krigsfartyg från marinbasen i Rota strax bortanför marinan. Vi trodde ett tag att de skulle passera utanför oss och gå mot Medelhavet, men de tog istället en västligare kurs.

Vi seglade med halvvind söderut och kunde några timmar senare passera den historiska platsen vid Cap Trafalgar, där Nelson och hans skepp Victory (det vi besökt i Portsmouth) besegrade den spanskfranska flottan 1805 under Napoleonkriget. Vi pratade om hur denna vår resa utmed Europas kuststäder fört oss till många platser där sjöfarare så modigt satt avtryck i historieböckerna.
 

Cabo de Trafalgar

Cabo de Trafalgar är ännu en udde med en ståtlig fyr där vattnet utanför utsätts för ”race” när vind och strömmar möts och man då behöver hålla ut flera sjömil från land. När vi passerade var havet lugnt och vi kunde gå ganska nära land. Efter 35 sjömil styrde vi in i till den sista hamnen innan Gibraltar, Barbate för en god natts sömn. Barbate är en hamn där de allra flesta stannar och sover en natt, men det finns inget att se i land och många lämnar nog inte ens bryggan.
 

Dagen efter skulle vi lämna Barbate vid 7-tiden, 3 timmar före HW i Gibraltar för att få strömmen med oss. Då låg dock hela hamnen inbäddad i dimma så vi fick skjuta upp avfärden tre timmar tills dimman lättade. Vi hade ändå lite medström kvar när vi rundade udden vid Tarifa, fastlandseuropas sydligaste punkt, där det i guideboken står att det blåser över 15 m/sek 300 dagar om året. Så var inte fallet för oss. Vi hade en underbar segling med 8-10 m/sek. Tanger i Marocko var nära, bara 8 sjömil bort! (Björn tänkte direkt på städerna i spelet ”Den försvunna diamanten”). Gibraltar sund är intressant av en anledning som vi inte kände till tidigare: det strömmar i princip alltid in vatten i Medelhavet från Atlanten p.g.a. av Medelhavets avdunstning. Färjorna for i skytteltrafik mellan Europa och Afrika och lastfartygen låg i tät följd genom sundet. Vi hoppades att vi skulle få se en val på lagom avstånd. (I Nazaré i Portugal hade vi tidigare träffat engelska ensamseglaren Lorence som med sin 30 fots segelbåt en morgon råkat köra på en val på Biscaya! Båtens motoraxel hade böjs så motorn inte hade gått att köra. Lorence var mest glad att båten inte gått till botten!) På sjökortet står det att man måste hålla god utkik för att undvika kollision med valar i sundet och att man därför inte ska köra över 13 knop. Vi såg ett plask och något vit-svart, men fick annars nöja oss med de delfiner och flygfisk vi passerade -Nu låter vi lite bortskämda…J

De svarta trekanterna är fartyg på AIS:en i bukten utanför Gibraltar

Så dök Gibraltarklippan upp framför oss och med den ett tjugotal lastfartyg uppankrade i viken (de flesta under maltesisk flagg från Valletta). Vi var av vår kompisbåt, ”Staffa”, förvarnade om att det kan vara svårt att angöra Gibraltar nattetid p.g.a. att där är så mycket ljus överallt. Om man inte varit där förut och vet vad som ligger var, så flyter ljusen från båtar och fyrar lätt ihop med alla andra ljus från land, vilket gör navigeringen mycket utmanade. Vi kan inte annat än instämma med Staffa när vi såg alla snabbfärjor och lastfartyg som kom och la ut mellan alla uppankrade fartyg och vi var glada att vi kom dit dagtid. I Gibraltar finns det tre marinor, men precis norr om gränsen till Spanien ligger också en ganska ny, stor marina med lägre avgifter, La Linea, vilken ägs av Alcaidesas golfbana (en jättefin golfbana utmed havet där Björn spelat golf några gånger). Dit styrde vi och fick en fin hamnplats med otroligt läcker utsikt över Gibraltarklippan mellan en norsk och en fransk båt. Ganska snart stod en liten fransk flicka på 7 år på bryggan och ville leka med Kristin och Rickard.

Gibraltar i sikte!

Den franska grannbåten seglade precis som vi med tre barn ombord, i ungefär samma åldrar som våra barn. De hade sålt av allt och skulle nu antingen segla tills de hittade en plats där de ville bosätta sig eller så skulle de segla jorden runt och hem igen. Vi och barnen fick några trevliga dagar tillsammans med dem på bryggan och de tyckte, som alla andra seglande barnfamiljer vi hittills mött, att vi borde segla västerut till Västindien istället för in i Medelhavet. Björn, som nog gärna hade gjort det också, log när Gael och Delfin radade upp fördelarna för Anette. Kunde man ana ett övervägande av Atlantöverfart hos Anette? Ja, kanske vore det härligt, men det får i så fall bli en annan resa… Faktum är att vi sedan Cascais haft en del mer eller mindre heta diskussioner om vägval ombord - höger eller vänster efter Portugal? Västindien har lockat med bra klimat under vintern, spännande Atlantöverfart, en obruten seglingsupplevelse och en seglargemenskap som vi förstått många får där. Medelhavets lockelser är alla de spännande kulturer som där finns att ta del av samt närheten hem om det skulle hända något. Då Grace inte är riktigt färdigutrustad för Västindien och Anette inte känner sig riktigt bekväm med en Atlantöverfart tur och retur med barnen ombord, så blev valet till slut enkelt.

När vi räknade efter i loggboken såg vi att det tagit oss 111 dagar att segla till Medelhavet.

111 dagar till Medelhavet

Levanten, en stark ostlig vind från Balearerna och ner genom Gibraltarsundet, blåste med kraft, medan vi såg oss omkring i Cadizbuktens tre städer: Cadiz, Sherry och Rota. Cadiz är Spaniens äldsta stad. Här landsteg fenicierna för 3000 år sedan, följda många århundraden senare av romarna. Gamla murrester finns kvar, men flertalet av stadens nuvarande byggnader uppfördes efter 1600-talet. Det var även härifrån som Columbus på 1400-talet avseglade på sin andra samt fjärde expedition till Västindien.

Det var varmt i Cadiz första helgen i september. En bit över 30 grader i skuggan och ingen strand nära marinan. Första dagen i hamn gjorde vi ett försök att turista i staden, men det var för varmt. Vi hade även tänkt oss ta tåget till Sevilla när vi nu var så nära, men slog bort planerna då det var ännu varmare där. Istället tillbringade vi förmiddagarna och siestan i båten med skola ombord. När temperaturen dalade framåt kvällen tog vi oss in till den charmiga staden och ett fantastiskt mysigt torg, Plaza de Mina. Rickard tyckte mycket om att stanna till utmed hamnbassängerna och titta på i- och urlastningarna från lastfartygen utmed kajerna. Det kändes lite konstigt att komma hem till båten efter midnatt varje kväll med tanke på barnens sovrytm, men torg och gator kryllar av spanska små barn sent på kvällarna, så vi antar att vi bara tar seden dit vi kommer.

Den fjärde natten gick vi över viken till Puerto Sherry, härifrån skeppades all sherry förr i tiden. Vi la oss på svaj. Innan vi hoppade i och badade från båten tittade vi hur varmt det var i vattnet, 26 grader! Kunde det stämma?! Vi tog oss ett härligt bad och vattnet var verkligen skönt!  Jollen tog oss in till stranden för bad och lek. Skola ombord fortsatt varje förmiddag/middag när det var som varmast. Efter två nätters svajande seglade vi med bara genuan de fem sjömilen till Rota i norra änden av bukten. Rota är en populär semesterort för spanjorerna. Den har en jättelång och fin strand som sträcker sig utmed den charmiga, gamla stadskärnan. Värmen fortsatte och vi förstår varför spanjorerna håller fast vid sin siesta. På kvällarna ljussatte de sina torg och fasader. Under vår sista kväll i Rota bjöds vi strosande nattflanörer på livemusik av olika slag på stadens olika torg: mäktiga flamencotoner från en ensam akustisk gitarr med sångare, smäktande kärlekssånger om ”el corazon” eller mer rockiga tongångar.

Efter en vecka släppte Levanten sitt grepp och vinden vred nu från ost till väst – det var det vi väntat på för vår fortsatta resa österut och in i Medelhavet eftersom Levanten i kombination med strömmen in i det smala sundet kan ge otrevliga vågor.  Vi kastade loss samtidigt som ett gigantiska amerikanskt krigsfartyg från marinbasen i Rota strax bortanför marinan. Vi trodde ett tag att de skulle passera utanför oss och gå mot Medelhavet, men de tog istället en västligare kurs.

Vi seglade med halvvind söderut och kunde några timmar senare passera den historiska platsen vid Cap Trafalgar, där Nelson och hans skepp Victory (det vi besökt i Portsmouth) besegrade den spanskfranska flottan 1805 under Napoleonkriget. Vi pratade om hur denna vår resa utmed Europas kuststäder fört oss till många platser där sjöfarare så modigt satt avtryck i historieböckerna.

Cabo de Trafalgar är ännu en udde med en ståtlig fyr där vattnet utanför utsätts för ”race” när vind och strömmar möts och man då behöver hålla ut flera sjömil från land. När vi passerade var havet lugnt och vi kunde gå ganska nära land. Efter 35 sjömil styrde vi in i till den sista hamnen innan Gibraltar, Barbate för en god natts sömn. Barbate är en hamn där de allra flesta stannar och sover en natt, men det finns inget att se i land och många lämnar nog inte ens bryggan.

Dagen efter skulle vi lämna Barbate vid 7-tiden, 3 timmar före HW i Gibraltar för att få strömmen med oss. Då låg dock hela hamnen inbäddad i dimma så vi fick skjuta upp avfärden tre timmar tills dimman lättade. Vi hade ändå lite medström kvar när vi rundade udden vid Tarifa, fastlandseuropas sydligaste punkt, där det i guideboken står att det blåser över 15 m/sek 300 dagar om året. Så var inte fallet för oss. Vi hade en underbar segling med 8-10 m/sek. Tanger i Marocko var nära, bara 8 sjömil bort! (Björn tänkte direkt på städerna i spelet ”Den försvunna diamanten”). Gibraltar sund är intressant av en anledning som vi inte kände till tidigare: det strömmar i princip alltid in vatten i Medelhavet från Atlanten p.g.a. av Medelhavets avdunstning. Färjorna for i skytteltrafik mellan Europa och Afrika och lastfartygen låg i tät följd genom sundet. Vi hoppades att vi skulle få se en val på lagom avstånd. (I Nazaré i Portugal hade vi tidigare träffat engelska ensamseglaren Lorence som med sin 30 fots segelbåt en morgon råkat köra på en val på Biscaya!  Båtens motoraxel hade böjs så motorn inte hade gått att köra. Lorence var mest glad att båten inte gått till botten!) På sjökortet står det att man måste hålla god utkik för att undvika kollision med valar i sundet och att man därför inte ska köra över 13 knop. Vi såg ett plask och något vit-svart, men fick annars nöja oss med de delfiner och flygfisk vi passerade -Nu låter vi lite bortskämda…J

Så dök Gibraltarklippan upp framför oss och med den ett tjugotal lastfartyg uppankrade i viken (de flesta under maltesisk flagg från Valletta). Vi var av vår kompisbåt, ”Staffa”, förvarnade om att det kan vara svårt att angöra Gibraltar nattetid p.g.a. att där är så mycket ljus överallt. Om man inte varit där förut och vet vad som ligger var, så flyter ljusen från båtar och fyrar lätt ihop med alla andra ljus från land, vilket gör navigeringen mycket utmanade. Vi kan inte annat än instämma med Staffa när vi såg alla snabbfärjor och lastfartyg som kom och la ut mellan alla uppankrade fartyg och vi var glada att vi kom dit dagtid.  I Gibraltar finns det tre marinor, men precis norr om gränsen till Spanien ligger också en ganska ny, stor marina med lägre avgifter, La Linea, vilken ägs av Alcaidesas golfbana (en jättefin golfbana utmed havet där Björn spelat golf några gånger). Dit styrde vi och fick en fin hamnplats med otroligt läcker utsikt över Gibraltarklippan mellan en norsk och en fransk båt. Ganska snart stod en liten fransk flicka på 7 år på bryggan och ville leka med Kristin och Rickard.

Den franska grannbåten seglade precis som vi med tre barn ombord, i ungefär samma åldrar som våra barn. De hade sålt av allt och skulle nu antingen segla tills de hittade en plats där de ville bosätta sig eller så skulle de segla jorden runt och hem igen. Vi och barnen fick några trevliga dagar tillsammans med dem på bryggan och de tyckte, som alla andra seglande barnfamiljer vi hittills mött, att vi borde segla västerut till Västindien istället för in i Medelhavet. Björn, som nog gärna hade gjort det också, log när Gael och Delfin radade upp fördelarna för Anette. Kunde man ana ett övervägande av Atlantöverfart hos Anette? Ja, kanske vore det härligt, men det får i så fall bli en annan resa… Faktum är att vi sedan Cascais haft en del mer eller mindre heta diskussioner om vägval ombord - höger eller vänster efter Portugal? Västindien har lockat med bra klimat under vintern, spännande Atlantöverfart, en obruten seglingsupplevelse och en seglargemenskap som vi förstått många får där.  Medelhavets lockelser är alla de spännande kulturer som där finns att ta del av samt närheten hem om det skulle hända något. Då Grace inte är riktigt färdigutrustad för Västindien och Anette inte känner sig riktigt bekväm med en Atlantöverfart tur och retur med barnen ombord, så blev valet till slut enkelt.

När vi räknade efter i loggboken såg vi att det tagit oss 111 dagar att segla till Medelhavet.

Fat and skinny cats in Cadiz

I Cadiz hamn bor hundratals vilda katter. Katterna sträcker ut sig på katters vis i skuggan när det är som varmast eller tar lä bakom en sten när det blåser friskt framåt kvällen. Somliga föredrar att nattetid ligga på de stora, lite halvt försummade, motorbåtars ”sun deck”, där det fläktar bra och de har god uppsikt. Katterna är svarta, vita eller spräckliga men med en gemensam nämnare: de är magra. Äter de möss på stadskattsvis eller har de anpassat sig till miljön och även börjat äta det som finns att tillgå i strandkanten?

Cadiz gästhamn, Puerto America, ligger längst ut på en kilometerlång pir. Piren är hög och rätt vacker, kantad med palmer och Aloe Vera plantor ut mot havet. Innanför piren mellan gästhamnen och Cadiz gamla och charmiga stadskärna ligger stadens industrihamn, där containerfartyg lossar sin last dygnets alla timmar.  I Puerto America träffade vi på det holländska paret Pieter och Sabien och deras tre små barn på HR 46:an Ostrea samt holländaren Jorgis på HR 38:an Cedo Nulli.

Vi stämde senare på kvällen träff på Plaza de Mina, ett torg och en liten park, eller snarare en oas, som vi gjort till ”vårt” efter att ha varit där flera kvällar i rad.  De stora träden är av samma slag som vi har som krukväxter hemma i vardagsrummet. Parken och uteserveringarna på torget fylls av barn och vuxna framåt kvällen då tempraturen gått ned till 24-25 grader och aktiviten klingar inte av förrän framåt småtimmarna. Spanskan sorlar hemtrevligt från borden och parkens träd och buskar är nattetid belysta med ett varm gult ljus. 

Samtalet med våra nya holländska seglarvänner handlade förutom sedvanligt långseglarsnack om utrustning: som t.ex. storleken på den extra generatorn, hur mycket ampere en vindgenerator verkligen ger etc. också om erfarenheter. Som när Pieter och Sabien några dagar tidigare såg en 12-meters segelbåt gå på grund och sedan snabbt gå till botten(!) (inte en sedvanlig händelse!) och att de också var närmsta båt och därmed också fick plocka upp besättningen från deras livflotte.  http://www.logboekostrea.nl/logboek/Logboek/Artikelen/2012/9/2_Ostrea_to_the_Rescue.html

Vi samtalade om välfärdssystemen i väst. Dagen innan hade Spanien höjt sin moms från 18 till 21 procent. I Sverige har vi t.ex. en föräldraersättning från Försäkringskassan på mer än ett år att fördela mellan mamman och pappan samt 10 pappadagar vid barnets födelse.  I Holland får pappan vid ett barns födelse ledigt två(!) dagar och mamman föräldraersättning under tre månader. Har vi det för bra i Sverige eller är det för snålt i Holland? När vi satt där i den spanska natten var vi helt överens om att vi är lyckliga som fått möjlighet att under ett år få uppleva nya platser tillsammans med våra barn.

Sedan gled samtalet in på storföretag och den europeiska arbetsmarknaden. Hur påverkas våra europeiska storföretag långsiktigt av rådande nedgång i ekonomin?  Hur väl rustade är de för ett fullt möjligt scenario utan tillväxt de närmaste 10 åren? Har outsourcing gått för långt? Har styrelser och företagsledningar i tillräckligt hög grad tagit strategiska beslut när världens ekonomiska maktcentrum förskjuts till Kina och Indien? Under 90- och 00-talen var Kunskapssamhället ett modeord.  Men, hur överlever ett samhälle långsiktigt när fokus ligger på att bygga ut tjänstesektorn snarare än på produktion?  Vi pratade om den ”drive” som finns i Indien, Kina och Brasilien där den nya, delvis i väst utbildade, medelklassen nu, genom hårt arbete, förverkligar sina konsumtionsdrömmar med bilar, läsplattor, etc.  Har vi i väst blivit ”Fat cats”, så nöjda med det vi har, att vi tappat framåtandan, hungern? Samtalet stannade upp en kort stund: Kanske var vi långseglare i 40 årsåldern de värsta syndarna som lämnade karriär och ansvar bakom oss för ett år av ”självförverkligande” ?! Vi tittade upp på varandra med ett leende och kom snabbt i samförstånd fram till att så inte var fallet: vi var snarare beslutsamma, ansvarsfulla individer som hade förmågan och modet att följa våra drömmar och att vi med detta år av nya erfarenheter skulle växa som människor och komma tillbaka än mer värdefulla i samhället och näringslivet. Vi var inte bara ”Fat cats”. På promenaden hem till båten tänkte Björn även förnöjt på det faktum att han också gått ned nära 5 kilo sedan vår avresa från Sverige.

-Mjau!!!

Algarve

 

 

Vår fantasi fick fritt spelrum när vi följde Algarves klippkust! Överallt har havet mejslat fram grottor och formationer ur dessa gulbruna klippor som då och då ger plats för en gyllengul sandstrand. På de flesta stränder står parasollerna tätt medan andra mer svåråtkomliga ligger helt öde och bara är  tillgängliga med båt. Vi är glada att vi har vår lilla gummibåt! Den går inte fort när den bär oss alla fem med sina 2,5 hk, men den tar oss på små äventyr dit vi önskar och sedan åter hem till Grace.  Fördelen med en liten gummibåt och jollemotor är förstås vikten även om vi ibland drömmer om större. Att ta sig ner i jollen med motorn i ena handen är en balansakt. Lite vågor på det, så blir det riktigt spännande…  

 

Broöppning till Lagos marina.

Under våra elva nätter på Algarvekusten blev det fyra på svaj och därtill en vecka i Lagos fina marina. Marinan ligger innanför en öppningsbar gångbro och Lagos erbjuder allt en semesterfirare behöver i form av fantastiska stränder, pooler, affärer och restauranger - och hamnavgiften var satt därefter! Många långseglare väljer att lämna eller lägga upp båten för vintern i den fina hamnmiljön och det behagliga vinterklimat som marinan i Lagos erbjuder, så även våra seglingsvänner Gunter och Monika, vilka vi nu tog avsked av.



Björns morfar gick bort när vi var på Biscaya och Björn tog därför flyget hem till Sverige under några dagar för att vara med på begravningen. Under tiden var Anette och barnen kvar på Grace. Skolorna drog i gång hemma i Sverige denna vecka och även vi drog igång med mer läsning och skola ombord. Med Björn väl tillbaka ombord lämnade vi värmen i Lagos marina och seglade någon timme till Portomao, en jättefin stad med en härlig svajplats innanför hamnpiren bredvid marinan. Vi stannade där två dagar och badade på den fina stranden och på sent på kvällen njöt vi från sittbrunnen av den jazzmusik som spelades inne på restaurangen.

Därefter seglade vi de 35 sjömilen till Cabo de Santa Maria utanför Faro. Vid Cabo de Santa Maria har naturen skapat ett naturligt grunt innanhav, ett lagunliknande träsklandskap med ett rikt fågelliv. Björn hade sett båtarna som låg och svajade därinne när han flög hem från Faros flygplats, som ligger precis innanför.

Själva inloppet till träsklagunen var lite speciellt och vi bad barnen sätta sig ordentligt ner i sittbrunnen när vi närmade oss mynningen. När tidvattnet och den utgående strömmen möter havsvågorna bildades korta vågberg och ett strömlandskap några hundra meter ut i havet. Vi kände igen fenomenet från England med ”race”. Motorn gick på högvarv, ca 2400 varv när vi koncentrerat pressade oss in mellan pirarna. Strömmen tryckte båten ömsom till vänster och till höger och vår fart var som lägst bara drygt 2 knop över grund. Motströmmen låg då uppskattningsvis på över fyra knop. Normalt kör vi motorn på 1400-1750 varv. Med överväxeln på vår Goripropeller gör vi nästan 7 knop och med lågväxeln (som är lämplig vid hård ström och eller stora vågor) ca: 6 knop. Bränsleförbrukningen är uppskattningsvis tre liter diesel i timmen. 

Faro lär vara bebott i skorstenshöjd av många storkpar, även om vi inte såg några från vår svajvik, där mest flygplanens undersidor passerade över riggen. Vi ägnade istället dagen åt båtvård. Överbyggnaden och fendrar fick sig en ordentlig behandling med polishtrasorna och så sydde vi ihop en söm på 2-3 decimeter som, utan att vi märkt när, gått upp längs blixtlåset på sprayhooden. Jollen sjösattes också så att Björn och barnen kunde dra sig runt båten och polera upp friborden till nyskick igen. Fendrarna brukar ge lite missfärgningar när de gnider sig mot båtsidorna i hamnarna, men nu glänste båten lika fint igen som vid avseglingen.

Med en stadig middag i magen vinkade barnen ett dygn senare adjö till vår brittiska kompisbåt Staffa och till träsktrollen ”Shreck och Fiona” och styrde ut mot havet igen vid 20-tiden. Vi hade bestämt oss för att nattsegla de närmare 80 sjömilen till Cadiz. När vi nu lämnade lagunen hade vi strömmen med oss och vi forsade ut i strömvirvlarna i över 8 knop. Barnen fick stanna uppe så länge de orkade i sittbrunnen. Det var fullmåne och månens sken glittrande som kvicksilver på havsytan, otroligt vackert! I horisonten skymtade vi ljusen från fiskebåtar längre ut och bakom oss lyste stadsljusen från Faro. Med ficklampa högläste vi ur boken ”Sandvargen” för barnen, vilka först vid midnatt kröp ner och somnade i aktern.

Vid halv tre kröp även Ingrid och Anette in och la sig i sjökojen, medan Björn ensam seglade vidare genom natten över Cadizbukten i 8-11 m/sek. Slören byttes till läns, sedan åter slör, halvvind, kryssbog för att efter 55 sjömil nästan helt lugna ned sig och vrida till rakt ostlig, d v s motvind. Motorn startades och den fick arbeta de sista 25 sjömilen in på morgonen mot Cadiz. Nattens segling var mestadels väldigt bekväm. Bara vi några tillfällen då en större brytande våg träffar skrovsidan dundrar det till och Grace kränger till innan hon reser sig snällt igen. Åter var vi glada över att vi har en så robust båt. Vi har nu seglat utmed hela Portugals kust och vi bytte till den spanska gästflaggan någon timme innan land. Däcket var under morgontimmarna fullt av dagg. Daggen, som varit så riklig utmed Atlantkusten, men helt försvunnit utmed Portugals sydkust, hade nu återvänt och det var också första seglingen på tre veckor då vi haft långärmat och långbyxor på. När Björn vid 11-tiden stegade in på hamnkontoret för att sedvanligt visa: pass, försäkringshandlingar, skeppspapper m.m.  så gungade det rejält i kroppen. Vi hade inte varit i land på flera dagar och en natt utan sömn gjorde väl sitt till.

 Nu har vi nått Andalusien och har inte långt kvar till Medelhavet.