Cadizbukten

Levanten, en stark ostlig vind från Balearerna och ner genom Gibraltarsundet, blåste med kraft, medan vi såg oss omkring i Cadizbuktens tre städer: Cadiz, Sherry och Rota. Cadiz är Spaniens äldsta stad. Här landsteg fenicierna för 3000 år sedan, följda många århundraden senare av romarna. Gamla murrester finns kvar, men flertalet av stadens nuvarande byggnader uppfördes efter 1600-talet. Det var även härifrån som Columbus på 1400-talet avseglade på sin andra samt fjärde expedition till Västindien.




Plaza de Mina

Det var varmt i Cadiz första helgen i september. En bit över 30 grader i skuggan och ingen strand nära marinan. Första dagen i hamn gjorde vi ett försök att turista i staden, men det var för varmt. Vi hade även tänkt oss ta tåget till Sevilla när vi nu var så nära, men slog bort planerna då det var ännu varmare där. Istället tillbringade vi förmiddagarna och siestan i båten med skola ombord och båtvård. När temperaturen dalade framåt kvällen tog vi oss in till den charmiga staden och ett fantastiskt mysigt torg, Plaza de Mina. Rickard tyckte mycket om att stanna till utmed hamnbassängerna och titta på i- och urlastningarna från lastfartygen utmed kajerna. Det kändes lite konstigt att komma hem till båten efter midnatt varje kväll med tanke på barnens sovrytm, men torg och gator kryllar av spanska små barn sent på kvällarna, så vi antar att vi bara tar seden dit vi kommer.

Barnens kreativitet flödade



Winchservice













Den fjärde natten gick vi över viken till Puerto Sherry, härifrån skeppades all sherry förr i tiden. Vi la oss på svaj. Innan vi hoppade i och badade från båten tittade vi hur varmt det var i vattnet, 26 grader! Kunde det stämma?! Vi tog oss ett härligt bad och vattnet var verkligen skönt! Jollen tog oss in till stranden för bad och lek. Skola ombord fortsatt varje förmiddag/middag när det var som varmast. Efter två nätters svajande seglade vi med bara genuan de fem sjömilen till Rota i norra änden av bukten. Rota är en populär semesterort för spanjorerna. Den har en jättelång och fin strand som sträcker sig utmed den charmiga, gamla stadskärnan. Värmen fortsatte och vi förstår varför spanjorerna håller fast vid sin siesta. På kvällarna ljussatte de sina torg och fasader. Under vår sista kväll i Rota bjöds vi strosande nattflanörer på livemusik av olika slag på stadens olika torg: mäktiga flamencotoner från en ensam akustisk gitarr med sångare, smäktande kärlekssånger om ”el corazon” eller mer rockiga tongångar.

Efter en vecka släppte Levanten sitt grepp och vinden vred nu från ost till väst – det var det vi väntat på för vår fortsatta resa österut och in i Medelhavet eftersom Levanten i kombination med strömmen in i det smala sundet kan ge otrevliga vågor. Vi kastade loss samtidigt som ett gigantiska amerikanskt krigsfartyg från marinbasen i Rota strax bortanför marinan. Vi trodde ett tag att de skulle passera utanför oss och gå mot Medelhavet, men de tog istället en västligare kurs.

Vi seglade med halvvind söderut och kunde några timmar senare passera den historiska platsen vid Cap Trafalgar, där Nelson och hans skepp Victory (det vi besökt i Portsmouth) besegrade den spanskfranska flottan 1805 under Napoleonkriget. Vi pratade om hur denna vår resa utmed Europas kuststäder fört oss till många platser där sjöfarare så modigt satt avtryck i historieböckerna.
 

Cabo de Trafalgar

Cabo de Trafalgar är ännu en udde med en ståtlig fyr där vattnet utanför utsätts för ”race” när vind och strömmar möts och man då behöver hålla ut flera sjömil från land. När vi passerade var havet lugnt och vi kunde gå ganska nära land. Efter 35 sjömil styrde vi in i till den sista hamnen innan Gibraltar, Barbate för en god natts sömn. Barbate är en hamn där de allra flesta stannar och sover en natt, men det finns inget att se i land och många lämnar nog inte ens bryggan.
 

Dagen efter skulle vi lämna Barbate vid 7-tiden, 3 timmar före HW i Gibraltar för att få strömmen med oss. Då låg dock hela hamnen inbäddad i dimma så vi fick skjuta upp avfärden tre timmar tills dimman lättade. Vi hade ändå lite medström kvar när vi rundade udden vid Tarifa, fastlandseuropas sydligaste punkt, där det i guideboken står att det blåser över 15 m/sek 300 dagar om året. Så var inte fallet för oss. Vi hade en underbar segling med 8-10 m/sek. Tanger i Marocko var nära, bara 8 sjömil bort! (Björn tänkte direkt på städerna i spelet ”Den försvunna diamanten”). Gibraltar sund är intressant av en anledning som vi inte kände till tidigare: det strömmar i princip alltid in vatten i Medelhavet från Atlanten p.g.a. av Medelhavets avdunstning. Färjorna for i skytteltrafik mellan Europa och Afrika och lastfartygen låg i tät följd genom sundet. Vi hoppades att vi skulle få se en val på lagom avstånd. (I Nazaré i Portugal hade vi tidigare träffat engelska ensamseglaren Lorence som med sin 30 fots segelbåt en morgon råkat köra på en val på Biscaya! Båtens motoraxel hade böjs så motorn inte hade gått att köra. Lorence var mest glad att båten inte gått till botten!) På sjökortet står det att man måste hålla god utkik för att undvika kollision med valar i sundet och att man därför inte ska köra över 13 knop. Vi såg ett plask och något vit-svart, men fick annars nöja oss med de delfiner och flygfisk vi passerade -Nu låter vi lite bortskämda…J

De svarta trekanterna är fartyg på AIS:en i bukten utanför Gibraltar

Så dök Gibraltarklippan upp framför oss och med den ett tjugotal lastfartyg uppankrade i viken (de flesta under maltesisk flagg från Valletta). Vi var av vår kompisbåt, ”Staffa”, förvarnade om att det kan vara svårt att angöra Gibraltar nattetid p.g.a. att där är så mycket ljus överallt. Om man inte varit där förut och vet vad som ligger var, så flyter ljusen från båtar och fyrar lätt ihop med alla andra ljus från land, vilket gör navigeringen mycket utmanade. Vi kan inte annat än instämma med Staffa när vi såg alla snabbfärjor och lastfartyg som kom och la ut mellan alla uppankrade fartyg och vi var glada att vi kom dit dagtid. I Gibraltar finns det tre marinor, men precis norr om gränsen till Spanien ligger också en ganska ny, stor marina med lägre avgifter, La Linea, vilken ägs av Alcaidesas golfbana (en jättefin golfbana utmed havet där Björn spelat golf några gånger). Dit styrde vi och fick en fin hamnplats med otroligt läcker utsikt över Gibraltarklippan mellan en norsk och en fransk båt. Ganska snart stod en liten fransk flicka på 7 år på bryggan och ville leka med Kristin och Rickard.

Gibraltar i sikte!

Den franska grannbåten seglade precis som vi med tre barn ombord, i ungefär samma åldrar som våra barn. De hade sålt av allt och skulle nu antingen segla tills de hittade en plats där de ville bosätta sig eller så skulle de segla jorden runt och hem igen. Vi och barnen fick några trevliga dagar tillsammans med dem på bryggan och de tyckte, som alla andra seglande barnfamiljer vi hittills mött, att vi borde segla västerut till Västindien istället för in i Medelhavet. Björn, som nog gärna hade gjort det också, log när Gael och Delfin radade upp fördelarna för Anette. Kunde man ana ett övervägande av Atlantöverfart hos Anette? Ja, kanske vore det härligt, men det får i så fall bli en annan resa… Faktum är att vi sedan Cascais haft en del mer eller mindre heta diskussioner om vägval ombord - höger eller vänster efter Portugal? Västindien har lockat med bra klimat under vintern, spännande Atlantöverfart, en obruten seglingsupplevelse och en seglargemenskap som vi förstått många får där. Medelhavets lockelser är alla de spännande kulturer som där finns att ta del av samt närheten hem om det skulle hända något. Då Grace inte är riktigt färdigutrustad för Västindien och Anette inte känner sig riktigt bekväm med en Atlantöverfart tur och retur med barnen ombord, så blev valet till slut enkelt.

När vi räknade efter i loggboken såg vi att det tagit oss 111 dagar att segla till Medelhavet.