Algarve

 

 

Vår fantasi fick fritt spelrum när vi följde Algarves klippkust! Överallt har havet mejslat fram grottor och formationer ur dessa gulbruna klippor som då och då ger plats för en gyllengul sandstrand. På de flesta stränder står parasollerna tätt medan andra mer svåråtkomliga ligger helt öde och bara är  tillgängliga med båt. Vi är glada att vi har vår lilla gummibåt! Den går inte fort när den bär oss alla fem med sina 2,5 hk, men den tar oss på små äventyr dit vi önskar och sedan åter hem till Grace.  Fördelen med en liten gummibåt och jollemotor är förstås vikten även om vi ibland drömmer om större. Att ta sig ner i jollen med motorn i ena handen är en balansakt. Lite vågor på det, så blir det riktigt spännande…  

 

Broöppning till Lagos marina.

Under våra elva nätter på Algarvekusten blev det fyra på svaj och därtill en vecka i Lagos fina marina. Marinan ligger innanför en öppningsbar gångbro och Lagos erbjuder allt en semesterfirare behöver i form av fantastiska stränder, pooler, affärer och restauranger - och hamnavgiften var satt därefter! Många långseglare väljer att lämna eller lägga upp båten för vintern i den fina hamnmiljön och det behagliga vinterklimat som marinan i Lagos erbjuder, så även våra seglingsvänner Gunter och Monika, vilka vi nu tog avsked av.



Björns morfar gick bort när vi var på Biscaya och Björn tog därför flyget hem till Sverige under några dagar för att vara med på begravningen. Under tiden var Anette och barnen kvar på Grace. Skolorna drog i gång hemma i Sverige denna vecka och även vi drog igång med mer läsning och skola ombord. Med Björn väl tillbaka ombord lämnade vi värmen i Lagos marina och seglade någon timme till Portomao, en jättefin stad med en härlig svajplats innanför hamnpiren bredvid marinan. Vi stannade där två dagar och badade på den fina stranden och på sent på kvällen njöt vi från sittbrunnen av den jazzmusik som spelades inne på restaurangen.

Därefter seglade vi de 35 sjömilen till Cabo de Santa Maria utanför Faro. Vid Cabo de Santa Maria har naturen skapat ett naturligt grunt innanhav, ett lagunliknande träsklandskap med ett rikt fågelliv. Björn hade sett båtarna som låg och svajade därinne när han flög hem från Faros flygplats, som ligger precis innanför.

Själva inloppet till träsklagunen var lite speciellt och vi bad barnen sätta sig ordentligt ner i sittbrunnen när vi närmade oss mynningen. När tidvattnet och den utgående strömmen möter havsvågorna bildades korta vågberg och ett strömlandskap några hundra meter ut i havet. Vi kände igen fenomenet från England med ”race”. Motorn gick på högvarv, ca 2400 varv när vi koncentrerat pressade oss in mellan pirarna. Strömmen tryckte båten ömsom till vänster och till höger och vår fart var som lägst bara drygt 2 knop över grund. Motströmmen låg då uppskattningsvis på över fyra knop. Normalt kör vi motorn på 1400-1750 varv. Med överväxeln på vår Goripropeller gör vi nästan 7 knop och med lågväxeln (som är lämplig vid hård ström och eller stora vågor) ca: 6 knop. Bränsleförbrukningen är uppskattningsvis tre liter diesel i timmen. 

Faro lär vara bebott i skorstenshöjd av många storkpar, även om vi inte såg några från vår svajvik, där mest flygplanens undersidor passerade över riggen. Vi ägnade istället dagen åt båtvård. Överbyggnaden och fendrar fick sig en ordentlig behandling med polishtrasorna och så sydde vi ihop en söm på 2-3 decimeter som, utan att vi märkt när, gått upp längs blixtlåset på sprayhooden. Jollen sjösattes också så att Björn och barnen kunde dra sig runt båten och polera upp friborden till nyskick igen. Fendrarna brukar ge lite missfärgningar när de gnider sig mot båtsidorna i hamnarna, men nu glänste båten lika fint igen som vid avseglingen.

Med en stadig middag i magen vinkade barnen ett dygn senare adjö till vår brittiska kompisbåt Staffa och till träsktrollen ”Shreck och Fiona” och styrde ut mot havet igen vid 20-tiden. Vi hade bestämt oss för att nattsegla de närmare 80 sjömilen till Cadiz. När vi nu lämnade lagunen hade vi strömmen med oss och vi forsade ut i strömvirvlarna i över 8 knop. Barnen fick stanna uppe så länge de orkade i sittbrunnen. Det var fullmåne och månens sken glittrande som kvicksilver på havsytan, otroligt vackert! I horisonten skymtade vi ljusen från fiskebåtar längre ut och bakom oss lyste stadsljusen från Faro. Med ficklampa högläste vi ur boken ”Sandvargen” för barnen, vilka först vid midnatt kröp ner och somnade i aktern.

Vid halv tre kröp även Ingrid och Anette in och la sig i sjökojen, medan Björn ensam seglade vidare genom natten över Cadizbukten i 8-11 m/sek. Slören byttes till läns, sedan åter slör, halvvind, kryssbog för att efter 55 sjömil nästan helt lugna ned sig och vrida till rakt ostlig, d v s motvind. Motorn startades och den fick arbeta de sista 25 sjömilen in på morgonen mot Cadiz. Nattens segling var mestadels väldigt bekväm. Bara vi några tillfällen då en större brytande våg träffar skrovsidan dundrar det till och Grace kränger till innan hon reser sig snällt igen. Åter var vi glada över att vi har en så robust båt. Vi har nu seglat utmed hela Portugals kust och vi bytte till den spanska gästflaggan någon timme innan land. Däcket var under morgontimmarna fullt av dagg. Daggen, som varit så riklig utmed Atlantkusten, men helt försvunnit utmed Portugals sydkust, hade nu återvänt och det var också första seglingen på tre veckor då vi haft långärmat och långbyxor på. När Björn vid 11-tiden stegade in på hamnkontoret för att sedvanligt visa: pass, försäkringshandlingar, skeppspapper m.m.  så gungade det rejält i kroppen. Vi hade inte varit i land på flera dagar och en natt utan sömn gjorde väl sitt till.

 Nu har vi nått Andalusien och har inte långt kvar till Medelhavet.