Nordligaste Kroatien

 

Ankarviken i Novigrad - vår Medelhavsresas sista vik.



Till havs igen

Baddags, tycker jag

Kroatiens nordligaste del heter Istrien. De dryga 50 sjömilen upp mot den slovenska gränsen är en vacker kust med flera nationalparker och till skillnad från landet söderut saknas här skärgård. Vår första natthamn blev den stora skyddade naturhamnen Veruda. Vi hade strax innan fyllt upp dieseltanken och var nöjda över dieselpriset. Vi tankade över 200 liter. De sista dagarna hade vårt lod på båten börjat strejka. Ibland fick vi djupangivelser, ibland inte. Att inte ha en korrekt djupangivelse kändes inget vidare och vi fick i stället lita desto mer på sjökort och kartplotter. Vi gick med stor försiktighet in i ankringsviken och när vi väl var ankrade arbetade vi en stund med felsökning. Låg felet i givaren, kablarna eller vid displayen?  Någon timme senare hade vi fortfarande inte hittat felet. Sannolikt är det glapp vid givaren, eller också har givaren helt enkelt gått sönder. Vi hoppade istället i och badade med barnen. Vi får klara oss utan lod och försöka lösa det när båten är på något varv.

Kvällstur till stranden i Veruda

Resans andra 40-åring

Under kvällen ville barnen lite hemlighetsfullt ta en jolletur med pappa. Mamma kunde få en ledig kväll och läsa, tyckte barnen. Sagt och gjort, Anette kröp nöjd till sängs med sin bok, och barnen gled iväg till stranden i skymningsljuset med Björn. När Anette vaknade nästa morgon satt en förväntansfull liten skara på sängkanten med frukost, egentillverkade hals- och armband, nyplockade blombuketter och sång. Vilket ljuvligt sätt att vakna en födelsedag! Under dagen seglade vi någon timme upp till staden Pula, där vi sedan stannade tre nätter i ACI Marinan mitt i staden. Den starka värmen hade avtagit och det var nästan svalt i den tilltagande vinden, när vi strosade runt i Pula och avslutade Anettes 40-årsdag med middag på en liten restaurang i de gamla gränderna.



Pula från sjösidan

Pulas amfiteater

Vi trivdes rätt bra i Pula. Dess romerska amfiteater är rent fantastisk, den mest välbevarade i hela världen! En eftermiddag, när vi just gått runt amfiteatern, var vi med om en incident som gjorde oss illa berörda. När vi kom och strosade i gränderna så gick strax framför oss en ung mamma och samtalade med en väninna. Vid deras fötter pallrade en liten kille på drygt två år. Av någon anledning blev mamman vansinnigt arg på den lille killen och gav honom några örfilar på kinden och rejäla dask över rumpan. Vi tittade storögt på där vi strosade några steg bakom och höll våra barn i handen. Strax senare hade väninnan lyft upp pojken som nu grät hejdlöst och vi kunde se mamman ta några steg bort för att därefter nästan utan förvarning vända tillbaka och ge pojken en rejäl smäll med sin öppna handflata… Då vi passerade gjorde Anette något som Björn beundrade henne för: Anette stannade upp och började med att berömma mamman för vilken fin liten pojke hon hade. När hon märkte att mamman mjuknade sa Anette att det aldrig blir bättre av att slå. I värsta fall ger det motsatt effekt.  Svaret kom kärvt: ”He is very bad!” Anette svarade: ”He’s not bad. He’s a lovely boy”. Under tiden hade pojken kommit fram till barnvagnen, och det verkade som att det enda han velat göra var att få köra sin egen vagn. Med glada steg pinnade han nu fram längs trottoaren, mamman och väninnan kunde fortsätta sitt samtal och mamman verkade nu ha lugnat sig. Vi hade alla lite ont i magen över vad vi hade fått se och kände ett obehag över vad en del barn behöver gå igenom. Är det så här på öppen gata hur är det då bakom hemmets stängda dörrar? Inte minst Kristin, såg vi, funderade över det inträffade, men hade svårt att prata om det till en början.

Middag i Rovinj



Hamnen i Rovinj

När vi lämnade Pula efter tre dagar seglade vi några timmar norrut. Vindarna hade varit starka några dagar och havet var ännu lite upprört i sunden och i inloppet in mot staden Rovinj. Det var lördagskväll när vi kom fram. Vi hade ringt några gånger för att höra om det fanns plats. ”Jo, det gjorde det ännu, men det börjar bli fullt. Några reservationer för samma dag var inte möjlig”. I hamnen Vsar några sjömil norrut skulle det finnas plats, men vi ville hellre stanna i Rovinj som vi läst skulle vara en pärla. Vi hade tur ännu en gång och fick en av de sista platserna, långt in dessutom, vilket gjorde att sjöhävningen var obefintlig. Glada i hågen strosade vi runt utmed hamnbassängen och i de medeltida gränderna, och när vi såg den otroligt inbjudande strandpromenaden utmed vikarna bestämde vi oss för att stanna två nätter. Rovinj var en stad, dit vi kände att vi gärna skulle kunna åka landvägen på semester.

Båtgunga i Novigrad

Utklarering från Kroatien

Vår sista etapp utmed kusten gick till staden Novigrad, där vi förtöjde i en mooringboj. Vi kunde inte fått en bättre avslutning på vår kroatiska resa. Havet låg platt. Innanför båten låg stadskajen med hopptorn och badbrygga, där bakom strandrestaurangen som varje kväll bjöd på livemusik och så en stor lekplats runt hörnet. Flertalet av våra grannbåtar var, (som i hela Kroatien) österrikare, men nu även till stor del italienare. Vi hade tidigare hyst tankar om att korsa Adriatiska viken och segla över till Venedig, innan vi avslutade vår Medelhavsresa i Slovenien, men viken i Novigrad var så fin att vi bestämde oss för att stanna kvar och gå direkt till Slovenien. Så vi badade och badade och rodde in till stranden när barnen behövde springa av sig och Ingrid behövde ”lite gung-gung” (hennes eget namn för att gunga). När vi klarerade ut ur Kroatien i Novigrad den 4 juli gjorde vi det ur ännu ett EU-land. Kroatien hade gått med i EU den första juli, och EU-skylten satt nu skinande blank på tullbryggan.