Fiskelycka och en udda nattsegling på Costa del sol

 



Den 12 september vid lunch stävade vi ut från La Linea, där vi trivts mycket bra. På bryggan vinkade våra franska kompisar på båten ”Elsouerte” av oss och vi önskade varandra: ”Bon voyage!” Vi hade från dem fått ett sjökortsprogram till datorn, kallat Open CPN. Programmet kändes omedelbart mycket användbart och då Björn även kunde koppla in AIS:en i datorn, samt plugga in en kontakt vid navbordet som kallas PC-interface, och då få upp GPS, logg, lod och vindmätare på skärmen, då lyste det i Björns ögon!



Det kändes dock skönt att komma ut på böljan igen efter fyra dagar i hamn. Tempraturen låg på över 30 grader på dagarna, det fläktade inte mycket i hamnen och barnen hade nattetid blivit rätt myggbitna. Vi hade också blivit kvar en extra dag i hamn för att invänta en matleverans. Sedan vi kom till La Coruna dricker vi bara flaskvatten eftersom det är osäkert vilken kvalitet och smak ”bryggvattnet” har. Det blir således en del vatten att släpa hem från affärerna, och i hamnar som La Linea, där det finns möjlighet att få maten hemkörd för några få euro, så passar vi på att storhandla.



Europa point och Gibraltarklippan.

Från La Linea tog det bara tre minuter till dess att vi passerade flygplatsen och gick in för bunkring av billig diesel. Det blev till att snabbt byta gästflagga. När vi låg vid tankbryggan gick ett plan in för landning alldeles över det vatten vi nyss passerat. Undrar hur det hade känts om vi kommit någon minut senare? När det gäller drivmedel så valde vi att göra som de flesta andra, d v s att passa på att fylla tanken i Gibraltar. Vi hade därför inte tankat någon gång i Portugal.

 

Vi rundade Gibraltarklippan och udden med fyren ”Europa point” och satte nordostlig kurs innanför alla de fartyg som låg uppankrade öster om klippan. Vi gled fram i ungefär 4 knops fart med en lätt bris i ryggen, när vi såg rörelser i vattnet; några fenor som klöv ytan med god fart.  Åter prövade vi att lägga ut våra fiskeredskap: bläckfiskimitationer i kombination med en wobbler. Förutom den fisk Kristin fick på kroken utanför Falmouth hade vi inte fått ett napp på hela resan. Ganska snart började vår rev åka slalom bakom Grace och när vi, under stor upphetsning hos alla ombord (utom möjligen Ingrid), varsamt dragit in linan, kunde vi håva upp en strålande vacker tonfisk! Även om vi aldrig sett en levande tonfisk förut gick det inte att ta miste på vilken slags fisk det var med de vackra ”taggarna” framför stjärtfenan. Efter en timme hade vi fem tonfiskar rensade och klara. Vi slutade med det vi på slutet skämtsamt kallade rovfiske eftersom vårt lilla frysfack inte skulle ha plats för fler. Tankarna gick till farfar Anders som nog gärna hade varit med och som bidragit med så eminenta drag!

Vi hade innan vi kastat loss från Gibraltar bestämt oss för att passera den spanska solkusten ganska kvickt, då vi besökt den landvägen vid tidigare tillfällen och eftersom vi misstänkte att hamnavgifterna skulle vara höga i de exklusiva marinorna. Vår plan var att segla fram till eftermiddagen dagen därpå, då vinden enligt prognosen skulle bli frisk och vi skulle få motvind. När solen dalade närmade vi oss Fuengirola och hela kuststräckan upp mot Malaga badade i städernas ljus. Vi höll oss fyra-fem sjömil från kusten och seglingen flöt på fint.

När vi tände lanternorna märkte vi att styrbordslanternan inte lyste. Det verkade vara något glapp. Björn mekade någon halvtimme i mörkret med pannlampa och fick så igång den igen. Han hade precis kommit in i båten igen, när vi hörde ett meddelande över VHF:en, vilket fångade vår uppmärksamhet: Kustbevakningen verkade vilja få kontakt med någon båt. ”This is Coastguard calling yacht going 1,1 knots at 363640N, 004060W” Meddelandet upprepas flera gånger, så Björn försökte skriva ned positionen som angavs. (Inte så lätt då det inte direkt var radiotystnad ombord! Barnen småsjöng, Anette var i telefon med sin bror därhemma och Ingrid var ledsen…) ”Men! Det är ju vår position?!? Är det oss de ropar på???” Björn svarade på VHF:en: ”This is swedish sailing yacht Grace på positionen. Försökte ni kontakta oss?!?” En kort stund var förvirringen total hos oss, men som det verkade, även hos kustbevakningen som svarade! Det visade sig att det var den algeriska(!) kustbevakningen och att de sökte båten på 363640N, 000406W. Vi hade tagit fel på en siffra! Hur som helst redde situationen ganska snabbt upp sig. Uppenbarligen har Algeriets kustbevakning bra räckvidd eftersom det var 130 sjömil till den algeriska gränsen och ca 245 sjömil till den efterfrågade positionen.  

Vid midnatt tog Anette över rodret i sällskap med Ingrid som sov gott på durken i sittbrunnen och Björn gick och la sig. Efter en halvtimme skymtades sökande strålkastarljus i vattnet ett par sjömil framför Grace, men inga lanternor. Anette satte på radarn för att försöka lokalisera vad som låg framför oss och vad det var de sökte efter. Ungefär samtidigt började någon gnägga som en häst på VHF:en. Gnäggningarna återkom med ojämna mellanrum mellan andra VHF-meddelanden och samtidigt sökte sig ljuskäglorna från strålkastarna mot vår båt. – Vad pågår där ute i mörkret???  Anettes fantasi skenade iväg och började tänka på drog- och människosmuggling. Och varför lyser de mot oss? Och varför hade båten inga lanternor? Bäst att väcka Björn. Björn kunde då lugna Anette med att gnäggningarna säkert bara var missbruk av VHF:en från någon störd person. Andra seglare hade berättat om sådant. Varför de sökte med strålkastarna mot oss var mer oklart, men snart hade vi seglat förbi och Anette kände sig bättre till mods. Anette stängde till slut av VHF:en, dels för att den väckte Ingrid, dels för att gnäggen gav en rätt obehaglig känsla på natten på ett mörkt hav. Det är verkligen trist att ett så bra hjälpmedel missbrukas, vilket i slutänden påverkar säkerheten till sjöss! (Vi läste någon vecka senare att strålkastarljus kan locka till sig fisk. Det var nog helt enkelt bara en liten båt (utan lanternor!)som var ute och nattfiskade.)

Vid halvfyratiden på morgonen tog Björn över rodret igen. Rätt snart kom ett AIS-meddelande upp på plottern. Ett ekivokt nonsensmeddelande från ett fartyg på den nordafrikanska kusten. Det här är rejält störande då denna typ av meddelande lägger sig främst på plottern och inte försvinner av sig själv. Man måste trycka på knapparna flera gånger för att få bort meddelandet. Skulle man t.ex. vara mitt uppe i en navigationssituation som kräver ens fulla uppmärksamhet så det här inte alls bra! Det här är andra tillfället vi ser tekniken missbrukas med nonsensmeddelanden. I Portugal däremot var det en segelbåt som också skickade meddelande på detta sätt. De skrev dock vilka de var, var de låg och att de bad tusen gånger om ursäkt för eventuella obehag. De skev att de hade tänkt kunna använda tekniken vid en eventuell nödsituation. I Portugal skickade även en segelklubb ett meddelande på detta sätt där de meddelade tidpunkt och koordinaterna för en kommande regatta. Innan vi fått dessa meddelanden hade vi ingen aning om att AIS-tekniken kunde utnyttjas på detta sätt. Som liknelse skulle man kunna använda en mobiltelefon som ohämmat och gratis skickar ett mass-SMS till alla mobiltelefoner inom en viss radie och så vill ju ingen ha det! Här kommer det på sikt krävas någon form av reglering!

-Jaa, det blev verkligen en udda natt till sjöss!

Bläckfiskspaning i Marina del Este.

Seglingen framåt morgonen blev jättefin och vinden gick upp till 8-11m/s. Vid halv elva hade Anette tagit vid igen. 45 minuter senare rullade Anette i genuan något, då vindmätaren mer stadigt började ligga på 12m/sek. Vinden ökade sedan på bara några minuter upp till 15-16m/s och hade vridit rätt in i fören. Så vi beslöt att inte gå vidare mot Almerimar utan vände tvärt in mot Marina del Este, utanför Nerja. På väg in i hamn fick vi sällskap av en engelsk båt som också överaskats av vinden där de låg ankrade i närheten. Marina del Este var en trevlig överraskning. Hamnen, som var en utbyggd naturhamn, hade skydd mot havet från ett rejält klippblock på 30x30meter, beväxt och vackert upplyst på natten. Hamnen var således fin men lite gungig på natten. Här stektes ett par av tonfiskarna lätt och serverades med potatis, citron, aioli samt en väl kyld vit Rioja -Mums!!!

Fler förslag på tillagning av tonfisk efterfrågas!  Vi hoppas på ny fiskelycka.

Vattnet i Medelhavet är klarare än de vatten vi hittills seglat i. Det beror antagligen främst på avsaknaden av tidvattnet.  I Marina del Estes hamn såg Kristin en bläckfisk som vi alla förvånades av hur stor den var: huvudet var nästan stort som en handboll, ögonen stora som människoögon och armarna såg ut att var halvmeterlånga. Den rörde sig då och då med förbluffande hastighet längs botten.  På väg till den lokala stranden såg vi en sportfiskare just fiska upp en något mindre bläckfisk; fascinerande företeelser för oss nordbor.  På stranden byggde Kristin och Rickard i sedvanlig ordning sandslott med fördämningar och Ingrid som tycks vara nästan orädd för vatten njöt av att krypa runt i strandbrinken och skrattade högt när vågorna bröt över hennes ben.



Följande dag gjorde vi i ett nytt försök till fiske utan att få ett napp. Vi hade ställt in oss på att gå till Motril bara 10 sjömil bort och låg därför kvar i hamnen och hade skola ombord och båtfix hela förmiddagen. Vädret var underbart med ca 30 grader i luften och det var mycket lätta vindar. När vi vid femtiden gick in i hamnen i Motril och ropade upp marinan på VHF:en möttes vi för första gången på vår resa av beskedet att hamnen var full!  Ingen vilja fanns att hjälpa oss. I andra överfulla marinor har man alltid hittat lösningar och packat hur många lager av båtar på varandra som helst. Humöret på Björn var inte på topp när vi med gasen i botten gick ut ur hamnen.  Vi var ovana vid motgångar, hungriga, lite soltrötta och lilla Ingrid hade under dagen blivit förkyld och fått feber. Det var bara att bita i det sura äpplet och göra de 35 sjömilen till närmaste hamn österut som hette Almerimar. Att gå tillbaka till förra hamnen kändes inte som ett alternativ. Vi ringde för säkerhets skull marinan i Almerimar och försäkrade oss om att de hade plats för oss och sa att vi skulle komma in framåt midnatt. Svaret från marinan var mycket positivt, de hade platser och bemanning dygnet runt. Humöret steg vartefter ombord, havet låg platt, det var vindstilla och vi hade någon knops medström. När vi strax före elva på kvällen gled in i Almerimars läckra marina var humöret åter på topp igen. Vi njöt av att komma in i hamnen som delvis var upplyst av intilliggande restauranger varifrån det kom ett muntert sorl.  Almerimar är en hamn där många övervintrar och där klimatet är behagligt året runt. Vi stannade två nätter och lät barnen bada och leka länge på den fina stranden. Sedan satte vi kurs för att runda Cabo de Gata och komma upp till Costa Blanca.



Rickard ritar på sin favoritplats - på ruffluckan under sprayhooden.