Costa Blanca



Solnedgång utanför San José.

Bergen vid Cabo de Gata

De karga klipporna utmed Spaniens sydostudde, Cabo de Gata, stupar ner i vattnet. Därbakom skymtar kulle efter kulle i ett ökenliknande landskap. I dessa trakter runt Almeria lär flera spaghettiwesterfilmer ha spelats in som t.ex. ”Den onde, den gode och den fule” med Clint Eastwood. Vi hade seglat hela dagen över Almeriabukten och nådde Cabo de Gata först i skymningen. Innan solen gick ner sänkte vi ankaret i en mycket vacker vik vid San José, där ett tiotal andra segelbåtar fridfullt guppade. Vi nåddes bara av lite svall från havet och solnedgången över de vackra bergen var minnesvärd.

Nästa dag fortsatte vi färden norrut utmed kusten. Vi fick en lugn genuasegling i två dagar upp mot Cartagena. Trots att vi gjorde god fart var havet så lugnt att vi kunde ha sittbrunnsbordet uppe utan att saker gled av och Kristin och Rickard hann fler sidor än vanligt i sina matteböcker.

Under bordet badade Ingrid i sin lilla uppblåsbara minipool. Björn aktiverade sig med att ha fiskedragen ute och vi fick ännu en tonfisk. Solen strålade, så vi hängde upp ett lakan mellan sprayhooden och  styrpiedestalen för skydda barnen. Sådana här dagar hade en bimini inte varit fel! Ingrid passade också på att utnyttja den lugna sjögången till att utveckla sina klättringstalanger. Nu kommer vi behöva använda sele på henne, för nu har hon lärt sig klättra upp ur sittbrunnen alldeles själv.

En natt låg vi i Garrucha. Den påkostade hamnanläggningen var bara något år gammal. Vi fick ligga långsides vid bryggan då det bara låg några få båtar i hamnen. Hamnavgiften var hög, hamnen gungig och avsaknaden av båtar gjorde att Garrucha inte hamnade på vår topplista.   

I Cartagena fick vi plats vid stadskajen intill hamnpromenadens caféer. Vi tyckte om Cartagena på samma sätt som vi tyckt om La Coruna och Cadiz; staden känns genuin och trots att många turister besöker staden känns den inte exploaterad. Cartagena är rik på historia och som namnet antyder grundades staden av kartagerna, och det lär ha varit härifrån som Hannibal samlade sin här innan han vandrade över Alperna mot Rom. Men romarna har också satt avtryck i staden, bl.a. med en amfiteater mitt i centrum.


Kristin och Rickard i poolen.

Vi stannade i Cartagena i fyra nätter för att vänta ut lite sämre väder. Medan Kristin och Rickard lekte i marinans pool passade vi på att kontakta ett flertal marinor, där vi funderade på att stanna för vintern. Vi tog in prisuppgifter från marinor mellan Torrevieja och Valencia, men också några på Mallorca och Sardinien, och till vår lättnad så hade alla gästplatser kvar om vi önskade en.





Sista kvällen vi var kvar i staden började ”Cartagenas historiska vecka.” Spanjorerna är helt fantastiska när det gäller att hålla sin historia levande! Förutom ett historiskt skådespel nere i hamnen med facklor, suggestiv musik och dansare, vilka skildrade stadens tillkomst och framväxt under århundraden, så hade ett tusental cartagenabor, på amatörteatervis med fantastiska kostymer, klätt ut sig till de olika folkslag och stammar som befolkat trakten. De fyllde stadens gator och Kristin och Rickard stod med öppna munnar och tindrande ögon och beundrade skådespelet, när de olika folkgrupperna, vid midnatt, under högljudd och taktfast trumtakt och med facklor och standar, i parad marscherade genom centrum.

Från Cartagena tog vi sikte på Torrevieja. Vid udden Cabo de Palos tyckte framförallt Kristin att det var lite jobbigt med sjögången; en gammal dyning från nordost som vid udden gav korta, och från kusten reflekterande vågor på närmare två meter. Vi hade av den franska familjen vi lärt känna i Gibraltar blivit lite varnade för vågorna i Medelhavet, vilka är kortare jämfört med Atlantens långa vågor. Efter två timmar kunde vi runda udden och på så vis gå mer med vågorna. Vi passerade innanhavet Mar Menor, som vi med bil turistat runt ett par år tidigare. Vi hade tidigare funderat på att segla i Mar Menor några dagar, men var nu sugna på att istället komma vidare ut till Balearerna.

I Torrevieja fick vi plats vid bryggan bara ett par båtar från Kjell och Eva på S/y Augila, vars resor vi hemma läst och inspirerats av i Kryssarklubbens medelhavsskrift Odyssé. Det blev en trevlig kväll i sittbrunnen på Grace och vi upptäckte att vi hade gemensamma bekanta.  Vi fick också av Kjell tips om den utmärkta vädersiten passageweather.com, som förutom vind också visar våghöjd.

Gåträning med Ingrid i Alicante.

Följande dag tog vi en tur i staden och gick sedan vidare de 27 sjömilen upp mot Alicante. Vinden var frisk så färden gick snabbare än vi hade räknat med. I Alicante fick vi en fin plats vid regattaklubbens brygga. Vi låg kvar en extra dag för att proviantera och besöka staden .

Färden gick vidare förbi turistorten Benidorm med sina skyskrapor. Klippan norr om Benidorm var en kontrast,  oväntat vacker med små vattenfall som sköt rakt ut ifrån berget.  Därefter vek vi in mot Altea, som vi tidigare fått tips om skulle vara en trevlig och barnvänlig marina. Konstnärsstaden Altea ligger i en stor vik mellan några höga berg.






Skolarbete vid poolen i Altea.

Under vår vistelse i Altea sa väderprognoserna att ett oväder var på väg in och vi valde därför att stanna kvar för att följa hur vädret skulle utveckla sig. Som det såg ut i prognosen verkade Altea ligga på gränsen mellan två lågtryck. De första dagarna njöt Kristin och Rickard av att ha skola vid marinans pool.  Vi fick sedan ett dygn av ösregn och stark vind. Vi förstod senare att det norr om oss i Valencia, men framförallt söder om oss ner mot Alicante och Murcia, varit ett betydligt värre oväder. Det var resterna av den tropiska stormen Nadine som dragit in över Spanien.

Från Altea gick vi bara 12 sjömil upp till Moraira, för att vinna lite distans inför vår planerade överfart mot Ibiza och Formentera. Trots det korta avståndet var det en av våra mest obekväma etapper p. g. a. av gammal sjö från ovädret. Men, vilket mottagande vi fick i hamnen! Då vi la till vid ankomstbryggan hade en liten hop med människor samlats, bestående av lokala regattaseglare, engelska turister samt en trevlig spansk arkitekt som studerat på KTH. De häpnade över att vi med så små barn seglat hela vägen från Sverige, över Biscaya och passerat dödens kust i Galicien etc. När det var avklarat började lovorden hagla över Grace: hur vackra HR-båtar var och att Hallberg Rassy var det bästa och mest robusta båtmärket i världen. Överrumplade av denna smickrande mottagningskommitté stod vi mest och log och svarade på alla frågor, lite ovana vid uppmärksamheten. Morairas marina var mycket välskött och fin. Lite kuriosa är att hamnen är så attraktiv att besökare gärna stannar länge. Marinan har därför infört en regel om att besökare som ligger kvar i marinan mer än en vecka måste lösa ett (dyrt) medlemskap i båtklubben.  

På svaj utanför Moraira.



Syskonlek i sittbrunnen.

Efter en natt i Moraira gick vi ut och la oss på svaj i viken utanför hamnen. Framförallt Björn tyckte det blivit något för lite av naturhamnar den senaste perioden, så en gratisnatt i en fin vik kändes välkommen. Vi ankrade upp och la ut ett akterankare för hålla båten rak mot dyningen, som gick in i viken. Det visade sig att vi lagt ut för lite lina till akterankaret. Grace la sig då och då under natten med sidan mot vågorna, vilket gjorde att vi vid dessa tillfällen behövde ta spjärn i våra sängar för att håll oss kvar. Vi har sovit bättre och det här var inte den typ av förberedelse man önskar sig för att göra en längre överfart på öppet hav…