Biscaya

Grace i Visitors yacht haven, Falmouth

Många gånger på vår resa så här långt har vi frångått rådet – att inte ta så mycket råd utan uppleva och lära själva. J I ”tidvattenområdet” har vi stämt av med hamnkaptenen när det, utifrån tidvatten, lokala förutsättningar etc., varit lämpligt att lämna hamnen för att gå vidare. Oftast stämmer det med vad vi läst själva i tidvattentabellerna och våra waterpilots. I Falmouth gick frågan till charmiga Harbour Mastern Emma. Lite förvånande ville hon inte ge något råd om när det var lämpligt att gå ut mot La Coruna. Hon förklarade strax anledningen – de vill inte kunna hållas ansvariga om en båt får problem under sin överfart. Emma sa dock med glimten i ögat: ”Prata med Bob på den svarta segelbåten där borta, han vet, men var förberedd på att lägga en halvtimme eller mer på samtalet”.

Roamer

Captain Bob, som han kallades, hade seglat jorden runt, rundat Cap Horn mm och skrivit en bok om sina upplevelser.  Han var mycket trevlig och hjälpsam. Rådet vi fick var att gå High Water + 3 timmar. På så sätt fick man enligt Captain Bob en riktig ”swoosh” ut på Atlanten. Det var så de lokala fiskebåtarna nyttjade strömmen. På väg tillbaka till sin stabila stålbåt sa Captain Bob lite halvt för sig själv att han gärna skulle ha en Hallberg Rassy och vara på väg till La Coruna, själv planerade han att gå till Azorerna några dagar senare.

Morgonen torsdagen den 19 juli gick vi ut från vår plats vid bryggan. Vår tur gällande vädret tycktes ha vänt! Två nätter i Falmouth, vi hade knappast kunna komma iväg tidigare! Vi hade hört att det i hamnen låg båtar som väntat upp till sex veckor på bra väder för överfart till Spanien. För att vara på den säkra sidan inför vår Biscayaöverfart hade vi planerat att fylla dieseltanken full, så vi stävade bort mot båtmacken. Där fick vi ligga och vänta i över en halvtimme (det kändes längre), då en skäggig och väderbiten ensamseglare fyllde ett oräkneligt antal dunkar med bränsle som han letade upp från varenda skrymsle på sin, för långsegling, mycket välutrustade segelbåt.  Vi ville iväg och följa ”tidvattenplanen” så tålamodet prövades. Väl nytankade satte vi god fart utmed kusten. Kanske kunde vi köra ikapp lite av tiden vi tappat? Egentligen kanske det inte spelade så stor roll då man ska vara ute i flera dygn, men att få hjälp av ström på 1-2 knop var något vi gärna ville utnyttja.

Efter en timme satte vi segel – slör, och vi gick lika snabbt, 7 knop, som vi hade gjort med motor. Underbar segling! Inga vågor att tala om de första timmarna längs kusten. Strax utanför Lizard Point, den sista udden vi lämnade bakom oss, såg vi en svart trekantig fena sticka upp ett par gånger i vattnet ca 50- 75 meter från båten. Var det en haj eller en liten val vi sett? Spännande!

Engelska kanalen är speciell: stora mängder tidvatten och vågor från Atlanten ska tryckas in genom ett smalt, och mycket uppgrundande, sund. Det och den täta fartygstrafiken gör att sjön kan bli krabb, med korta stötiga vågor. Framåt eftermiddagen blev Kristin och Ingrid sjösjuka. Ingrid, som nu är nio månader, hade fram till nu inte visat så mycket sjösjuketecken. Snart började även Anette må dåligt. Björn som satt till rors mådde OK, men kände sig lite lätt yr framåt kvällen. Farfar Anders och Rickard mådde bra. Rickard servade nu flickorna, som lagt sig att vila i akterkabinen, med frukt och vatten. Vilken liten hjälte! Framåt nattkröken serverade Anders varmt te(?) till Björn. Björn drack med välbehag och ville gärna ha en kopp te till. Anders svarade: men du fick ju bara varmt vatten? Tepåsen ligger ju på hyllan intill. -Kanske var Björn påverkad av sjön ändå...

Dryga hundra sjömil nordväst om Brest gick tankarna hos Björn och Anette parallellt: klarar vi av att gå som planerat? Hur ska det gå med Ingrid, riskerar hon att bli uttorkad? Hur snabbt blir ett lite barn det? Kristin då, när skulle hon kunna äta och framför allt dricka? Utanför Bretagnes nordvästligaste hörn kunde vi se fartygstrafiken på AIS:en vika av och gå mer nord-sydligt. Vi behövde således inte längre hålla upp så hårt mot vinden och vågorna, utan kunde också vi lägga oss på en mer sydlig kurs med fartygsleden. Nu blev Graces rörelser mycket mer behagliga. Vi närmade oss även kontinentalsockeln och vi visste att den skulle plana ut vågorna ytterligare. I den yttre delen av engelska kanalen ligger djupet på dryga hundra meter för att sedan brant gå ned till 2500-4500 meters djup. Flickorna började kvickna till. Ingrid ammade som hon skulle och Kristin drack nyponsoppa och åt vindruvor. Att fortsätta mot La Coruna kändes nu rätt igen.

Björn tog första nattvakten och Grace gjorde god fart: 6,5-7 knop. Vid fyratiden tog Anders över, nästa fyratimmarsskift.

Vi hade på förhand kommit överens om att ladda båtens batterier genom att köra motorn ett par timmar varje dygn. Vi hade nu seglat i 20 timmar och det var dags att ladda batterierna. All elektronik, lanternorna och främst autopiloten och kylen drar en hel del. Vid gryningen vrider Anders om tändningsnyckeln: ”Rrr, rr, r” – Vad nu! Startmotorn får inte tillräckligt med ström för att starta!!! Nere i båten vaknar Björn och Anette med ett ryck. Inte bra! Inte bra alls! När Björn yrvaket tittar upp till Anders säger Anders med lugn men tydlig röst. ”Startbatteriet är dött. Vi får ta fram startkablarna och ”tjuvkoppla” från förbrukarbatterierna till startbatteriet.” Batteribanken på Grace ligger under dubbelsängen i akterkabinen (där sjösjukegänget ligger). Björn halvlyfter Rickard och Kristin till sjökojen i salongen och Anette tar med sig Ingrid. Båten lutar och det gungar fortfarande en del. Björn, som sovit i 1,5 timme, tar över rodret, medan Anders kryper ner i den gungande båten och kopplar ihop startkablarna. Några minuter senare ropar Anders genom den bakre takluckan: ”Nu”. Björn vrider om tändningen och motorn startar direkt – vilken lättnad!!! Och vilken insats av Anders!  Alternativen om motorn inte gått att starta hade inte varit roliga: att handstyra 300 sjömil utan fungerande autopilot, att riskera att vara utan lanternor, AIS och VHF nattetid, samt att behöva navigera utan kartplotter; det hade krävt betydligt mer av besättningen!

Framåt fredagsförmiddagen lägger sig sjön vartefter och det slutar nästan att blåsa helt. Vi går för motor hela dagen. Solen gassar och alla mår toppen.  Två gånger ser vi stora fiskar, eller små hajar simma iväg från båten där vi kommer ångande. Vid sextiden på kvällen har vi sedan under ett par timmar delfiner som simmar alldeles intill båten; framför, bakom, ja överallt runt oss! Lyckligt hänförda njuter vi av delfinernas lek. Barnen sätter sig längst fram i fören och tittar rakt ner på delfinerna som turas om att simma så nära båten att de nästan nuddar den. En oförglömlig upplevelse!

Under lördagsdygnet provar vi farfar Anders fiskutrustning. Framåt lunch har vinden börjat blåsa igen och kommer nu från nord och senare under eftermiddagen från nordost. Vi plockar in fiskeutrustningen och kalkylerar. Med rådande vind bör vi angöra La Coruna söndag lunch/eftermiddag, efter bara 3,5 dygn!



Elinor E., 161 fot. Den enda segelbåten vi såg på Biscaia

 Vi seglar nu med god fart igen och framåt natten blåser det rätt ordentligt. Nordosten består och vi slörar i över sju knop. Anette och Ingrid slumrar hela natten i sittbrunnen. För tredje natten i rad hålls vi sällskap av en mäktig stjärnhimmel. Det är lätt att då börja tänka på de mer existentiella frågorna när man sitter där i mörkret timme efter timme. På Biscaia finns heller inga fiskeredskap att hålla reda på och skulle det flyta något annat i vattnet framför båten skulle man ändå inte se detta förrän man kört på det.



En rätt trött Anette

På morgonen blir sjön, trots slören, krabb igen och vågorna skvätter upp på fördäck, men då och då även upp i sittbrunnen, något som är mycket ovanligt när vi har vinden med oss. Ett tecken på att vi seglat över kontinentalsockeln igen antagligen. Anders hör ett plaskande ljud när han i gryningen vilar inne i båten. Vi har efter det lugna delfindygnet glömt att vrida om låsen på takluckan i förpiken över barnens sängar. Det var minst sagt mindre roligt!!!

En frukost och några timmar senare seglar vi in i den soliga hamnen i La Coruna fulla av glädje, stolthet och lättnad! Vi hade klarat av den etapp som vi på förhand hyst störst respekt för, och det på lite mindre än tre dygn, ett helt dygn snabbare än vi beräknat! Vädret stämde närmast på pricken med den prognos vi fått i gribfilen.