Race i Regnland... England hette det visst.

Yarmouth marina, Isle of Wight

Under vår vistelse på Isle of Wight fattade vi beslut om den fortsatta färden. Vår initiala plan, till vilken vi också förberett oss med papperssjökort, var att åter gå över engelska kanalen ner till Cherbourg, sedan besöka kanalöarna och slutligen följa Bretagnes kust ner till Brest. Men de friska sydvästvindarna och det ständiga regnandet gjorde oss tveksamma. Vi beslöt att följa den engelska kusten en bit till för att se om vi kunde få bättre väderutsikter för överfarten längre västerut.

Muntra miner

Vi fick en fin segling från ”The Needles” och solen var framme hela morgonen J. Vid 10-tiden såg himlen dock lika gråsvart ut som vanligt och 6 x regnställ kläddes på besättningen. Vi kryssade så hela dagen i vätan, men seglen stod fint och det var en behaglig resa för barnen. På avstånd hördes tungt artelleri dundra över eller mellan uddarna söder om Swanage och sjökortet visade att vi var i ”submarine and firing practice area”. Någon timme senare såg vi  en av den engelska marinens fartyg lägga sig intill och vad det verkade samtala med en segelbåt framför oss. Skulle även vi få besök? Jodå, de körde även upp till oss och ropade att en militärövning snart skulle inledas och vi ombads därför ändra vår kurs till 30 grader mer sydligt och köra så i tre sjömil. I leden in mot staden blev vi ännu en gång ifattkörda, denna gång av en lotsbåt, vilken ville att vi skulle ändra kurs så att en bogserbåt kunde bogsera in ett fraktfartyg i hamnen. Vi bytte kurs en stund tills de passerat och kunde sedan i fullkomligt hällregn långsidesförtöja i Weymouth. Vi var lite förvånade att varken militärfartyget eller lotsbåten ropat upp oss på VHF:en. Militären ville förstås vara lite hemliga. De hade för övrigt ett sjå att hålla alla fritidsbåtar ur övningsområdet; vi var inte ensamma därute.

Alldeles  söder om Weymouth ligger Portland Harbour, en toppmodern marina vi gärna hade gått till , men där var hamnen avstängd i väntan på OS-seglingarna, som skulle ta sin början där några dagar senare. Vi stannade två nätter i Weymouth; värmaren fick jobba och torka blöta kläder nere i kajutan, medan vi satt och myste med kortlek och böcker under sittbrunnstältet.

 Weymouth var en charmig stad med en vacker strand; en riktig badort, full av tonåringar på språkresa och turistande familjer.  Medan Björn och Anders fick en mindre mysig förmiddag då de bytte packningar och slangar på toaletten för att få stopp på det irriterande läckaget, tog Anette barnen på en shoppingrunda. Överallt skyltade de med roliga strandleksaker som Kristin och Rickard ville titta närmare på. Annars verkade det som att hela staden förberedde sig för OS-evenemangen och på morgonen passerade huvudsponsorernas musikbussar och OS-facklan hamnen, eskorterade av ett tiotal MC-poliser. Hamnavgiften var för oss 28 pund/natt, men fyra dagar senare skulle det ha kostat drygt 200 pund/natt att få en plats i hamnen – bästa att segla vidare.

Tidvattnenströmmarna den 14 juli utmed Portland och över Lyme Bay var som mest gynsamma om man startade vid  femtiden på morgonen. Barnen väcktes och kläddes och fick sedan krypa till kojs igen för att sova vidare medan vi kastade loss. (Vanligen brukar Rickard välja att sova i akterkabinen, medan Kristin hellre vill sova ute i sittbrunnen. Ingrid brukar få sova i mammas knä eller på durken bredvid Kristin.) Vi var tre båtar som denna morgon gick västerut tillsammans. I morgonljuset passerade vi de tre långa pirar som skyddar Portland harbour. Ett av marinens fartyg låg och bevakade inloppet.

Efter någon timmes motorgång närmade vi oss udden med fyren Bill of Portland. Det var spännande då sjön började bygga upp i stäven och vi såg våra "segelkompisar" försvinna i vågdalarna för att synas igen på toppen av nästa våg. Sjökortet visar på "race" och strömvirvlar ett par sjömil utanför udden. Race innebär att vågorna kan börja bryta över när ström möter starkare vind och i vindar över 6 beaufort (över 11 m/sek) börjar de bli farliga för fritidsbåtar som är något mindre än vår. Nu blåste det fyra till  fem beaufort. Vi hade fått råd av andra i hamnen och också läst att racen var mindre nära land, så vi följde kusten på några hundra meters avstånd. Vågor slog över stäven och hundratals liter vatten rusade över däcket där vi gungade fram. Vi var glada över vår fasta  vindruta à la Hallberg Rassy. Efter någon timme var Portlands udde passerad och vågorna tonade ut över Lyme Bay. Skeppar'n höll humöret uppe på övriga ombord i regnet genom att komma på ständigt nya fraser och dialekter med "Lyme Regis" (en ort på sjökortet) och snart var alla ombord, speciellt barnen, igång med ordvitseri. Barnens favoriter är att hitta på olika varianter av: "Alla barnen fick dricka ur en mugg förutom Klas, för han fick dricka ur ett glas". De kan enkelt komma på en ny i minuten.

The Golden Hind, Brixham

Mot eftermiddagen klarnade det faktiskt upp några timmar och nu handlade resan ombord om pirater. I valet mellan Torquay eller Brixham som natthamn valde vi att gå till Brixham och där titta på replikan av Sir Francis Drakes piratskepp "The Golden Hind". Brixham var en rar liten stad. Marinan var fin men dyr, 37 pund, och som vanligt här i England fanns det ingen Wi-fi i hamnen. Vi lagade middag och tog en kvällspromenad runt i staden och somnade sedan gott efter 14 timmar till sjöss.

Brixhams inlopp

Nästa morgon tog gasolen slut när vi skulle koka vårt morgonte. Tursamt nog kunde vi byta till en ny gasoltub i hamnen. Därpå kastade vi loss och siktade på en lång dags seglats mot Falmouth. Det var otroligt vackert att gå ur Torquay bay och runda bergsklipporna vid Berry head. Många stod och fiskade utmed klipporna. Anders hade läst att klipporna förr var fulla med pilgrimsfalkar, men att dessa närmast hade utrotats under andra världskriget, så att de inte skulle ta de brevduvor som skickades iväg med hemliga meddelanden mellan England och Frankrike.

Vi satte segel och laddade för att även denna dag runda en udde full med race, udden vid ”Start Point”. Barnen som under resans första timme suttit i förpiken och byggt Lego fick nu komma upp i sittbrunnen. Ännu en timme gungade vi nu fram medan stäven dök i vågorna som slog upp över förseglet. Vinden låg mellan 8-14m/s. Kristin skötte kameran och försökte filma gunget och känslan, medan hon höll fast sig med den andra handen.

Race utanför Start Point

Vi gjorde ett långt slag ut i engelska kanalen, men den ständiga motvinden från sydväst ville inte vrida. Kristin och Ingrid började bli sjösjuka där vi satt och spjärnade i vågorna i 11-12m/sek och regnet började droppa igen. Nej, vi fick dela upp etappen och kunde framåt eftermiddagen istället angöra Mayflower Marina i Plymouth.

Även i Plymouth blev vi kvar två nätter för att vänta ut ännu en regnblåsig dag. Vi pysslade med båten och besökte staden som har en  vacker hamnpromenaden utmed klipporna. I övrigt är Plymouth lite ruffigt. En hel gata in till centrum kantades av f.d. glamourösa nöjespalats från 1800-talet, vilka nu helt förfallit så till den grad att det växte träd och buskar ur fönster, väggar och tak – men säkert var där spännande under musikalernas och cabareternas glansdagar.