Över Engelska kanalen

Vi slussade ut ur Oostende när slussen öppnade kl. 9 på morgonen, efter två timmars serviceuppehåll. Två, tre meter ner väntade nästa seglingsetapp, och denna dag stävade vi mot Dunkerque. Vi funderade på en längre etapp till Calais, men kände efter de 26 sjömilen till Dunkerque att det kunde räcka. Seglingen var bekväm för alla ombord, då vi trots sydvästlig kryssbog, hade våglä av land. Det var många segelbåtar ute denna soldisiga dag och utöver dem höll vi också koll på alla de sandrev som löper utmed kusten i öst-västlig riktning mellan Belgien och Frankrike.

Dunkerque är en industristad, och det luktade lätt av sulfat i hamninloppet. Fritidsbåtar fick bara befinna sig utmed den östra piren, den västra var avsedd för fartygstrafik. Vi fick en långsidesplats mellan några holländska båtar och här var tidvattnet riktigt markant, 5-6 meter och det känns ännu ovant och lite märkligt. Bryggorna är flytbryggor som höjs och sänks utmed halvmetertjocka pålar. Vid lågvatten sticker pålarna 8-10 meter upp i luften, vid högvatten bara 2-4.

Vi tog en stadsrunda och hade turen att vandra in i en pågående seglingstävling med tillhörande jippo på land, där Kristin och Rickard fick testa hur det känns att segla lazerjolle, samt köra minisegelbåtar. Det tyckte de var superkul. Den kvällen njöt vi av baguetter fyllda med goda ostar.

Följande dag blev vi lite sena i starten. För att fånga den optimala tidvattenströmmen västerut skulle man starta strax före 7, vi kom iväg först vid 8 och hade ännu inte helt bestämt oss för om vi skulle följa den franska kusten till Boulogne sur Mer eller gå över till Dover. Den franska hamnkaptenen hade rekommenderat det förstnämnda alternativet, då fartygstrafiken i sundet mellan Dover-Calais är väldigt intensiv. Vid den gula pricken ”Dyck” utanför Calais bestämde vi oss för gå mot Dover. Sikten var acceptabel och med sydvästen skulle vi få en halvvind till Dover, men rak kryssbog mestadels till Boulogne sur Mer. Fartygstrafiken var glesare än vi hade förväntat oss och med AIS:en kunde vi på skärmen följa fartygstrafiken och hålla undan när vi passerade trafikzonerna.

Mitt i kanalen tittade vi på varandra; hur coolt är det inte att sitta här mellan färjor och fartyg i egen liten båt på väg mellan Dover-Calais. Vi gjorde en 5-6 knop och humöret var mycket gott. Någon halvtimme senare var stämningen ombord en annan. Sjön hade vuxit till sig något och regn och dis gjorde att sikten försämrades, men framför allt kände nu hela besättningen av de lite stötiga vågor som kom från alla håll – vind, ström och framför allt fartygssvall.

Det var att skönt när vi började skönja Dovers vita klippor och ännu skönare när vi på VHF:en fick klartecken att vi var välkomna in i Dover hamn. (Dovers hamn är mycket trafikerad och man måste ropa upp Dover port control på VHF:en för att överhuvudtaget få komma in i hamnen, men också Dover marina för att få en plats). Överfarten är inte längre än att gå från Stockholms skärgård till Åland (ca 15- 20 nm), men sundet är faktiskt ett av världens mest trafikerade.

Vi firade överfarten genom att sätta i oss en hel låda med brownies och därefter besöka stadens (enligt hamnkontoret) bästa fish and chips-restaurang. Det är fascinerande och härligt hur barnen och vi efter 5-10 minuter i hamn blir pratglada och närmast uppspelta när sjösjuka släpper och vi kan lämna koncentration och anspänning bakom oss. Under kvällen promenerade vi längs med strandpromenad. Två statyer markerar start eller målgång för de som simmar över sundet – vilken prestation är inte det!