Bonifacio Strait och Costa Smeralda

Numera går lilla jag runt båten minst tio gånger/dag. Ibland blir det mycket mer än så!

 

Vi njöt i fulla drag av seglingen över Bonifacio strait, sundet mellan Korsica och Sardinien. Solen gassade och vind på 8-9m/sek fyllde seglen. Livet lekte.

Kvällspromenad på Isola di Maddalena.

Efter en underbar dag till havs förtöjde vi på Isola Maddalena och tog oss en kvällspromenad runt i den lilla staden. Kanske blev vi här för första gången på resan lite lurade. I den östliga hamnen, där vi lagt till, kom en kille på kvällen och sa på italienska att vi kunde betala morgonen därpå. Han kändes lite lurig, men han rörde sig längs bryggan  under kvällen och dök på morgonen upp på utsatt tid. Han sa att priset var 40 euro, att jämföra med de 32 vi senast betalat i Bonifacio. Efter en kort förhandling betalade vi 30 euro och avseglade lite förvånade utan kvitto och utan att behöva visa några som helst båtdokument. Våra kompisbåtar kom någon dag efter oss till den västliga hamnen och de kunde senare berätta att de betalat 16 euro …

Till ankars vid Cala di Volpe på Costa Smeralda.

Följande dag seglade vi på slör och halvvind utmed Costa Smeralda ner till Cala di Volpe. På vägen dit gjorde vi ett ovanligt snyggt slag alldeles utanför hamnpiren och gled in i Porto Cervo, en av världens dyraste hamnar. I juli-augusti fylls Porto Cervo  av superyachter tillhörande de riktigt rika. I vår pilotbok står det att även kaptenerna på superyachtarna tänker till både en och två gånger innan det lägger till i hamnen.

Kristin på jolletur vid Cala di Volpe.

 

Barnen fixade kvällssnacks, så fick mamma en liten lässtund i kvällssolen.

I Cala di Volpe sänkte vi ankaret i det turkosblå vattnet och såg det lägga sig på sandbottnen. Picknick förbereddes och jollen sjösattes. Det var den 18 april och en timme senare hade vi alla tagit oss årets första dopp i det 16-gradiga vattnet. Efter en stund kom en italiensk flicka kavat fram till Kristin och frågade om hon ville följa med och leka. Kristin tillbringade så två timmar med flickan Marjam, hennes kompis Laura och deras storebröder, äntligen lite jämngamla barn.

Vi sov gott i den vindstilla viken och fick därpå en ny härlig dag till sjöss söderut. Då vi angjorde Olbia slogs vi av storleken på hamnen, tre stora färjor låg förtöjda därinne, vilka går i linje till det italienska fastlandet. Då vi anropade Marina de Olbia på VHF:en blev vi positivt överaskade. En marinero mötte oss med gummibåt nästan ute i farleden och eskorterade oss in till vår kajplats, där han fiskade upp mooringlinan* och drog ut den med full back till Anette på förskeppet. Därefter åkte han med full fart in till bryggan igen, hoppade kvickt upp på kajen och tog emot våra förtöjningstampar - Vilken service! Marina de Olbia är bara några år gammal och ytterst välordnad.  

Kristin och Rickard turades om att styra de sista fem sjömilen in till Olbia.

På strandpromenad med farmor och farfar i Olbia.

*En mooringlina går rakt ut ifrån kajen ut till ett betongblock på botten. Linan fiskas upp och förtöjs i båten. Mooringlinor är vanliga i nyare hamnar som saknar fingerpontonbryggor och praktiska för gästande båtar, som då slipper använda det egna ankaret.