Två dygn till havs

 

Vi tvekade in i det längsta om vi skulle dela upp överfarten till Korsika, genom att först gå till Mahon på östra Menorca och ta ett kortare ben rakt över till Alghero på Sardinien, för att sedan följa kusten upp till Korsika. Vi skulle då få en överfart på 190 sjömil istället för en på 270. Det var naturligtvis lockande att göra överfarten tillsammans med våra kompisbåtar, men skulle vi orka två hela dygn till sjöss med barnen? Vi funderade mycket på vad som vore klokast, både på Cabrera och i Ciutadella. Vi beslöt oss slutligen för att följa våra vänner.

Vi hyste respekt inför överfarten. Skälet är de hårda väder som ibland utan förvarning kan uppstå. Ebbe Gustavsson, en tidigare ordförande i svenska kryssarklubbens medelhavssektion, beskriver i sin bok Segla i Medelhavet orsaken till Medelhavets speciella topografi och dess vädersystem mycket väl. Han berättar att Medelhavet utgörs av ett östligt och ett västligt bäcken, nästan helt inramade av höga bergskedjor. Västra Medelhavet ramas helt in av Sierra Nevada, de Iberiska bergen och Pyrenéerna och på andra sidan Alperna och Apenninerna ända ner till Siciliens bergstoppar. Det ger att alla vindar från Atlanten pressas in antingen genom Gibraltar sund, den s.k. Levanten, eller genom Rhones dalgångar ner över Lejonbukten, den s.k. Mistralen. I början på 1800-talet kom den italienske fysikern Venturi fram till att luft som skickas genom ett rör ökar hastigheten om den måste passera en förträngning inne i röret. Det är denna s.k. Venturi-effekt, som förklarar varför lågtryck från Atlanten med sådan hastighet pressas in i Medelhavet och ger upphov till hård vind och grov sjö. Luftmassorna rör sig snabbare här än i norra Europa och väderförändringar uppträder spontant med hård vind och oförutsägbara stormar som följd. Romarna lär ha hyst sådan respekt för det oberäkneliga vintervädret i Medelhavet att de tog upp sina skepp i oktober och först i maj sjösatte dem igen, men de hade inte heller tillgång till alla de datoriserade vädersiter som idag ger en ganska god bild av potentiella oväder.
 

Vi kastade loss från bryggan kl. 11 den 9 april tillsammans Cachaca och Limelight. Jill och Robert på Two Oars vinkade av oss och planerade att starta nästföljande dag och komma ikapp oss då. Utanför Ciutadellas skyddade hamn väntade korssjö, d v s vågor som kom från två helt olika riktningar. Grace kastades av och an i sjön. Det sög i magen som när man åker en lagom spännande attraktion på en nöjespark. Skulle det vara så här under resten av resan?! De första två timmarna gungade vi fram tills vi rundat Menorcas nordvästra hörn. Vi fick därefter vågorna mer behagligt akterifrån och gungandet upphörde. Vi fick nu också mer vind och satte segel. Hela dagen seglade vi utmed Menorcas norra kust och vidare ut på öppet hav. Prognosen hade visat på en lugn första natt och mycket riktigt mojnade det framåt natten och vi startade motorn. Våghöjden hade hela dagen legat runt 1,5 meter, emellanåt upp till två.

Det var bara en tunn månskärva uppe och natten var mörk. Björn tog vakten merparten av den första natten. Det var ytterst få fartyg på havet och inga riktigt nära. Björn klarade tröttheten genom att checka av radar och AIS, och sedan slumra in i 15-20 minuters intervaller, innan han tittade upp och gjorde en ny koll. Först i gryningen fick Björn avlösning av Anette och ett par timmars sammanhängande sömn. En av många tankar hos Björn under natten var: hur klarar ensamseglare att koppla av och sova under långfärder? Kristin valde att sova hela första natten i sittbrunnen, då hon var rädd att bli sjösjuk om hon gick in i båten. Dessutom tyckte hon det var mysigt att titta på stjärnorna tills hon somnade. Det var ett bra val, för hon blev inte heller sjösjuk under hela överfarten.

Vindprognosen för den andra dagen hade sagt medvind under dagen och troligtvis motvind och ökande mot slutet av vår överfart. Till vår förvåning kom det ingen vind alls under det andra dygnet. Delfiner simmade med oss i omgångar och långt ut till havs fick vi besök av en liten fågel. Helt orädd flög den runt hos oss i sittrunnen och plockade skickligt de blomflugor vi också fått sällskap av strax innan. Sedan satt den lugnt kvar på båten en god stund och smälte maten innan den lämnade oss. Några sjömil bakom oss låg också Cachaca och Limelight. Hur fågeln visste det förstår vi inte, men våra kompisbåtar fick senare besök av samma fågel, som även de städades på blomflugor. Under långa partier av överfarten såg vi också små bubblor på vattenytan, ungefär som det kan se ut när det är algblomning hemma. Det var miljontals av små maneter!

Bubblorna på ytan är maneterna.

Den andra dagen hade vi fiskelinan ute hela dagen. Björn, Kristin och Rickard hade varit i sportfiskeaffären i Ciutadella och köpt nya drag, så förväntan var stor. Vattnen mellan Menorca och Sardinien sägs vara bra för tonfiske. Trist nog för barnen blev det inget napp denna resa. Rätt som det var ljöd två dova dunsar till i båten och vi blev väldigt fundersamma på vad det var. Var det något med motorn eller hade något stort fallit loss inne i båten? Medan vi funderade såg vi en tvåmeter lång stock halvflytande i vattnet. Inget hände med Grace, men det var skönt att vi inte kört på något större.

Efter en mycket vacker dag till sjöss tog Anette och stoppade barnen i säng, medan Björn satt kvar uppe under stjärnhimlen. Vid midnatt tog Anette över och styrde så i den lugna natten in mot ljus och fyrljus i Bonifaciosundet, i väntan på den vind som aldrig kom. Anette var ovanligt pigg under natten. Hon redigerade foton, skrev i loggboken och lyssnade på musik. Det fanns t.o.m. chokladkakor, chips och nötter kvar ombord när dagen grydde, något Anette annars brukar knapra närapå konstant på, för att hålla sig vaken.

Strax före gryningen närmade vi oss Korsikas kust och Björn kom upp och vande sig vid mörkret innan vi slog av på farten. Vi närmade oss nu Bonifacio, en av de skådeplatser där Homeros epos Odysséen utspelar sig. Odysseus och hans män råkade mycket illa ut när de anlände till Bonifacio. * Vi gled i mörker in i det spektakulära inloppet, med höga klippväggar på båda sidor. Den hamn vi gled in i sov ännu, men en fiskare tuffade förbi och vinkade vänligt. Tiderna förändras. Numera berättar guideböcker vad som väntar i hamnarna och vi lever i en, för Europa, fredlig tid - men många gånger under vår resa tänker vi på all den historia som under årtusenden utspelats på de platser vi anlöper.

 
 

*Odysséen tros ha skrivits på 700-talet f.Kr. och skildrar Odysseus hemresa från kriget i Troja (nuvarande Turkiet) till hemön Ithaka i Grekland, en hemresa som kom att vara i tio år. På hemvägen drev stormar Odysseus och hans män västerut och de hamnade till slut på de Aioliska öarna, norr om Sicilien. Där bodde Aiolos, som av gudarna fått makten över vindarna. Aiolos ville hjälpa Odysseus hem igen och gav Odysseus en säck med alla vindar inknutna (förutom västanvinden) med förmaningen att på inga villkor öppna säcken förrän de åter var iland på Ithaka. I tio dagar blåste så en idealisk västan och de närmade sig alla sina hem och väntande familjer. Odysseus, som hela tiden skött skotet och vaktat säcken, började slappna av när Ithaka skymtades och somnade olyckligtvis. Besättningsmännen, vilka trodde att säcken innehöll gåvor av guld och silver, drevs av nyfikenhet att öppna säcken. Ut for alla vindar och i detta oväder drevs de åter bort från Ithaka, tillbaka förbi Sicilien och Sardinien och upp till Korsika och klipporna vid Bonifacio. Där bodde laistrygonerna, ett människoätande folk som omedelbart började kasta sten från klipporna ner mot Odysseus skepp. Alla skepp förutom Odysseus eget fartyg sänktes och männen på de sänkta skeppen drunknade eller föll offer för laistygonernas hunger. Odysseus skepp lyckades fly och räddade sig ut på Tyrrenska havet, där de senare strandade hos solgudens dotter, Kirke, på ön Ischia utanför Neapel.