Holland (Vlieland till Amsterdam)

Holländarna håller på sina sjöfartstraditioner. Under helgen fylldes Vlielands yttre hamn med ett 20-tal träsegelskutor, så vi hade mycket att titta på. De manövrerar sina skutor skickligt i trånga utrymmen. Ankaret sänks, så får vinden svänga skeppet och när det vänts, vevas ankaret snabbt upp och så motorfart in till förtöjning - inga bogpropellrar där inte!

Vlieland var en vacker ö med en charmig stad och vackra stränder, en blandning av Fårö och Skagen. Många turister besökte ön, och turismen var också huvudnäringen för öns 1100 bofasta, men så värst många svenskar verkar inte besöka ön. Vinden låg på från sydväst med stadiga 16-18 m/sek i två dagar, så vi blev kvar i hamn. Första dagen promenerade vi längs stränderna och den andra hyrde vi cyklar och trampade runt hela ön; vackert och ett rikt fågelliv mellan sanddynerna.

För att komma vidare in mot de två innanhaven/sjöarna (avgränsade från havet med fördämningar och slussar) var vi tvungna att gå med högvattnet, vilket skulle infinna sig i den grunna rännan vid Harlingen kl 9,45 på morgonen. Vi steg så upp så att vi kunde kasta loss vid 7-tiden, och kunde så i regn och lite åska gå med tidvattnet in mot Kornwererzandslussen in i det första innanhavet, Ijsselmer. Nedsänkta några decimeter under havsytan fick vi sedan i sol en fin slör i nordvästvindar ner till Enkhuizen.

Enkhuizen var under 1600-talet en av Hollands tre stora handelsstäder (tillsammans med Hoorn och Amsterdam), då Ostindiska kompaniet utgick därifrån. (22 000 invånare på 1600-talet, 17 000 idag) Vi hade av vår mycket sympatiske båtgranne, Donald på Vlieland, fått tips om att Buyhaven var en fin marina och det stämde. Man kan även invänta broöppning och gå in i centrumkanalerna. Många vackra byggnader och husfasader prydde stadsbilden och i utkanten av den gamla stadskärna låg Zuiderzeemuséet, ett holländskt "Skansen", med fokus på hur människor levt, lever och kommer att leva vid vatten och de hantverkskunnande som kommer därav. Medan barnen turistade med Anette en dag i staden, var Björn i kontakt med en segelmakare, som fick inspektera våra segelblessyrer från stormbyn i Stora Bält. Hans bedömning var att skadorna inte var nödvändiga att lämna in för lagning, utan att vi nog kunde laga dem själva med segeltejp tills vidare - skönt. Vi firade också Rickard som fyllde 6 år.

6-årskalas för Rickard

Efter ytterligare en sluss några decimeter till nedanför havsytan, kom vi in i nästa innanhav, Markermeer. Det är lite lustigt hur snabbt man byter referensram;  innanhaven snittar på 3,5 meters djup och det kändes helt naturligt efter en stund.

Oranjesluizen in till Amsterdam.

En broöppning och en tredje sluss tog oss rakt in i Amsterdam och marinan Sixhaven mitt emot centralstationen. Vi hade ringt för att boka plats vid lunch, men hamnkaptenen sa att det skulle ordna sig när vi väl kom fram. Väl inne i hamnen var det båtar överallt, men vi fick plats, även om de flesta av våra tampar satt i andra båtar istället för i bryggan.
Morgonen därpå åkte många och vi förtöjde om, nu tryggt förtöjda i bryggan, och kunde så ta färjan över kanalen och besöka Amsterdams mer centrala delar.

Barnen löser uppgifter på Rembrandtmuséet.

Karta

Under fliken 'Positioner' har vi nu lagt upp en ny karta som visar seglad väg.

Nordsjön till Holland



Ut i Elbes strömma vatten

Så kom vi ut ur slussen och styrde mot Elbes utlopp. Nordvästan låg på, och med så mycket fartygstrafik, blev det till att köra motor. Utanför Cuxhaven sken kvällsolen, vi kände oss pigga och prognosen sa vridande till sydost, vi beslöt att fortsätta.  Vi mötte/ blev omkörda av fler stora fartyg, det största vi hittills sett var från London på 1148 fot (lastat med 20 containrar på längden, 17 på bredden och 5-6 på höjden!). Vid 22-tiden bäddade vi ner Kristin och Rickard i sjökojen, Ingrid hade somnat på sin madrass i sittbrunnen. I en vacker solnedgång hade vi satt segel så fort vi var ute ur Elbes trafikzon på tyska bukten. Vinden hade nu mycket riktigt vridit, först mot ost och sedan mot sydost. Vi slörade så hela natten, vilken härlig segling! Vi körde med ett rev i storen, men gjorde ändå mellan 6 och 8 knop. (Vi har bestämt att alltid reva storen lite vid nattsegling, ifall det blåser upp.) På redden hade vi ett pärlband av ljus från fartygstrafiken, vilket förtätads utanför Wesers och Jades angöringar. Anette slumrade under natten i sittbrunnen, Björn i gryningen.

Nordsjön uppe i tyska bukten

På morgonen såg vi sälar. Vår plan när vi fortsatte förbi Cuxhaven kvällen innan var att gå till Delfzijl i Holland och gå in i de holländska kanalerna. Men väl vid Ems angöring kändes det fel att inte dra nytta av de fördelaktiga vindarna. Med rådande vindar och så fin segling kändes det bättre att fortsätta mot Den Helder.

Någon timma innan vi nådde Lauwersoog började det regna och sikten försämrades kraftigt. Vi studerade översiktskortet, hamnguiden,  plottern och vårt digitala sjökort och  såg att vi även där kunde gå in i kanalsystemet och för barnens skull kunde det nu räcka med nordsjösegling.  När vi närmade oss Lauwersoogs inlopp var sikten dålig. Var fanns de röda och gröna bojarna? Vi styrde efter plottern, men dess uppgifter stämde inte med verkligheten. Vi kunde inte hitta prickarna! Vid 5-meters djup vände vi. Vi hade läst i Reeds (nautical almanack) att sanddynerna hela tiden förändras, inte vidare klokt att gå närmare land. Vi fortsätter mot Den Helder, även om det kommer att ta hela dagen och kanske en natt till.

När vi vände ut igen blev vi uppropade av en annan segelbåt, den första segelbåten sedan kvällen innan. Det var en ensamseglande dansk på väg mot Brests årliga seglarträff i början på juli med 3500 segelbåtar, men först med sikte på Den Helder, även han. Det var uppiggande med sällskap därute i regnet. Vi följdes åt de kommande timmarna, men när det började blåsa upp mer så gled vi ifrån honom. Vinden hade nu vridit igen, nu mot sydväst, och ökat. Vi tog in mer segel och kryssade nu i 11-14 m/sek. Den goda farten avtog för nu hade vi motström, motvind och motsjö. När vi tittade på våra barn, så önskade vi att nästa hamn vore närmare. Loggen visade nu mellan 3 och 4 SOG (Speed over ground) och det var 65 nm(sjömil) kvar till Den Helder. L

Den tysk-holländska nordsjökusten består av 12 större sandöar i rad, med få hamnar, de flesta är bara hamnar som är möjliga att gå in i vid fint väder. Vi hade passerat nio av dem och satt nu och skvalpade utanför den tionde – Terschelling.  Sjön byggde upp, vi började bli trötta och sugna på att komma i hamn. Sjökortet visade dock en öppning på den elfte ön, Vlieland, ca 20 nm bort. Där fanns en möjlig hamn med 2 m djup (vi sticker 1,90), den tog vi nu sikte på – om vi så skulle plöja oss in i dyn!



Skönt att se land igen efter över 30 H till sjöss

Det var otroligt skönt att runda inloppsbojen vid Vlieland fem timmar senare! I sundet mellan öarna var strömmen stark och vi såg fler sälar i inloppsrännan. Livsandarna återvände ju närmare hamnen vi kom och ön tycktes riktigt vacker i den kvällsol som nu åter börjat skina. Vid hamninloppet sjöd vattnet av sidström och vind. Björn tog sats, nu skulle vi in i dyn! – Det vi kom in i var en nybyggd marina, fantastiskt välordnad med 3,5 m vattendjup! Vi fick hjälp med förtöjningen i de nu allt friskare vindarna på 15-16 m/sek som skulle öka under natten. Holländarna är ett fantastiskt trevligt och hjälpsamt folk! Vi sov tungt den natten efter över 30 timmar till sjöss.

 

Barnen vilade upp sig med en kvällsfilm - vi orkade inte mycket mer än så innan vi somnade.

Kielkanalen (Nord-Ostsee kanal)

Det var ett lugnt hav som mötte oss över Kielbukten. Vi trodde vi såg en säl, men det var en fender som låg och flöt. Den bärgade vi, resans andra man-över-bord-övning. En extra fender tackar vi för! Men tumlare såg vi i alla fall. Under överfarten återupptog vi skola ombord, men i Kiels inlopp blev det för mycket fartygstrafik att titta på. Lotsbåtarna till fyr- och lotsstationen i Kiels inlopp gick i skytteltrafik och barnen sprang utmed mantågen för att titta på alla båtarna.



 Kielinloppets fyr- och lotsstation

Skola ombord

I Straande, norr om Kiel, fann vi till slut en plats i hamnen efter att ha fyllt upp diesel på sjömacken. Det var en fin hamn och barnen gick på strand- och bryggtur för att spana på undervattensvärlden. Följande morgon styrde vi i regn ner mot Holtenaus slussar för att slussa in i Nord-Ostsee kanal (Kielkanalen).  Efter upprop på VHF kanal 12 fick vi en slusstid efter någon timmes väntan tillsammans med två turistbåtar, ett av tyska flottans fartyg och fem andra fritidsbåtar. Vi förtöjde med spring på de låga flytbryggorna, men båten rörde sig knappt. Anette klättrade upp för stegen och trapporna till kontrolltornet och betalade de 18 euro, som kanalfärden kostar. Väl ute ur slussen puttrade vi motor mot Rendsburg. Där såg vi flera svenska båtar i hamnen och några trevliga värmlänningar tog emot våra tampar när vi la till. Det var en eskadersegling från Karlstad, på väg till Amsterdam. De kallade sig skämtsamt för "Antikrundan". Vi svarade att i så fall är väl vi "Bolibompagänget".

 Rendsburg var en fin liten stad och det blev två vändor in till Altstadt för Kristin och Rickard ville ta en extra tur på kvällen med sina sparkcyklar.

Dag två på kanalen kom vi fram till Brunsbüttel på eftermiddagen och la oss i hamnen precis bakom den nya slussen. Där låg man fint och vi upplevde inte alls kanalljuden som störande. Vi sov gott (trots tutandet) och det var bara intressant att se de stora fartygen passera. En mataffär låg bara 200 meter bort, så vi tog shoppingvagnen på två vändor. Det fanns också fina utsiktstorn vid slussarna, vilka vi besökte under kvällen. Pulsen steg lite när vi tittade ut över Elbe och tänkte på vår kommande resa ut på Nordsjön; hur kommer det att vara därute? På hemvägen gick vi längs Brunsbüttels huvudgata och såg gäng efter gäng smita in på stans restauranger och pubar med sina tyska flaggor. Vi gick hem och fick efter en stunds sökande in Tyskland - Hollandmatchen på vår båt-TV. Den natten somnade vi till biltutornas melodier, när brunsbüttelborna firade sin fotbollsseger.

Nord-Ostsee kanal

Morgonen därpå försökte vi komma över en väderleksprognos, men hamnen satte inte upp någon och där fanns heller inte tillgång till Wi-fi. Vi pratade med våra holländska och tyska båtgrannar. Jo, kanske fanns det en möjlighet att ge sig av under dagen. De pratade om att nordvästvindarna skulle vrida mot sydost, vilket stämde bra med de gribfiler och vädersiter vi kollat på innan vi lämnade Straande. Var det bra väder för att ge sig ut? En svensk kille från Göteborg låg också i hamnen och tänkte gå mot Cuxhaven framåt eftermiddagen, och vi beslutade att slussa ut tillsammans. Klockan tre ropade vi upp slussen och fick snart en vit lampa in i slussen. En timme senare styrde vi ut i Elbes strömma vatten med kurs mot Cuxhaven, eller skulle vi gå vidare?

En klämd tumme och en stormby

Att angöra hamnar i mörker är spännande trots GPS-hjälpmedel, speciellt som vi läst i hamnbeskrivningen att många fiskeredskap var utlagda runt hamninloppet. När vi styrde in mot fyrljusen i Klintholm på Mön var klockan ett på natten och det var helmörkt där vi gled fram i duggregnet. Vi visste var vi var i förhållande till hamn och grund, men var fiskeredskapen låg visade inte plottern. Vi hade tur och någon timme innan vi kom fram gick en fiskebåt in i hamn. Tack vare AIS:en kunde vi på ett ungefär hålla dess kurs. Vi spejade framför stäven med vår strålkastare och kunde utan problem finna vår väg in till en brygga och förtöja. En fin 16-timmars segling över södra Östersjön låg nu bakom oss och vi somnade genast.

Nästa dag hissade vi Dannebrogen i riggen och följde Möns kust söderut. Det var många fiskeredskap utlagda, kunde vi se. Vi vek in i sundet mellan Mön och Falster och seglade i soldis under de två stora tåg- och bilbroarna till kontinenten. Femö, en fin liten ö med sandstränder runt hamnen där vi var förra sommaren också, blev vårt nattstopp, innan vi följande dag i regn och lätta sydvästvindar seglade ner i Stora Bält med sikte på Bagenkop på södra Langeland. Stämningen var hög ombord, och likt Jussi sjöng vi "Till havs, till havs" för full hals.

En olycka kommer sällan ensam, sägs det. Vi hade precis tittat på några stora tankers på dryga 800 fot som vi passerade, när Rickard klämde tummen i toalettdörren. Kanske var det gammal svall från någon båt, för annars var det bara små vågor. Stackars lillkille! Vi kylde, tvättade rent, gav Alvedon och tröstade och tröstade och tröstade. Efter någon timme hade gråten lagt sig och eftersom solen tittade fram bäddade vi ner Rickard  i sittbrunnen med lite godis och serietidningar. Nu såg vi fram emot att komma i hamn och se över tummen och hitta på något roligt för Rickard. Vi hade passerat farleden i Stora Bält och hade ca 20 distans kvar till hamn. Förutsättningarna var utmärkta för smörsegling. Vi hade lä från vågorna av Langeland, halvvind och det blåste 4-5m/s. Lite märkligt var det att vår plotter efter en stund visade att båten åkte norrut, tvärs mot den riktning vi faktiskt körde... Efter 5 minuter slog det oss - motström! Fenomenet kändes igen från förra sommarens Danmarkssegling. Det var lite fascinerande - det kluckade hemtrevligt mot fören, båten lutade  lagom, solen sken - men sjömärket strax framför och det vita huset på stranden rörde sig knappt ur fläcken.

En stund senare började det mörkna över ön intill och Kristin och Anette började ta in kuddar, filtar och hjälpa Rickard och lilla Ingrid in i båten. Björn såg ett par blixtar och det mullrade dovt. Regnet började droppa och strax blev vattenytan i vindriktingen svart och ilsket krusig.



. Hagelkulorna var centimeterstora! (Zooma in vattenytan)

Björn rullade snabbt in focken och skulle börja rulla in även storseglet. Det gick inte! För stora krafter bromsade. Regnet hade under tiden tilltagit i intensitet och piskade ner. Båten började luta kraftigt, för kraftigt! Snabbt släpptes på storskotet och bommen swischade ut, storseglet och det lösa skotet fladdrade vilt. Regnet hade nu övergått i hagel i storlek som spelkulor, vilka fullkomligt piskade båt och hav. På med motorn snabbt.  Björn tog skydd bakom sprayhood och vindruta och winchade centimeter för centimeter in storseglet. Skulle sprayhooden hålla? Anette läste med hög stämma och allt det lugn hon kunde uppbringa serier för barnen i akterruffen. Vindmätaren sa 24 m/s, stormstyrka.




Efter en kvart var allt över och solen sken. Drivor av hagel låg kvar på båten.

Tio minuter senare var det över. Solen sken igen och de enda spåren var en driva av hagel i sittbrunnen och på däck. Det här var utan tvekan det värsta vädret vi upplevt till sjöss. Något uppskakade tuffade vi för motor ner mot vår tänkta hamn för natten. Vi rullade ut storseglet för att inspektera ev. skador. Inte roligt. På flera ställen stack våra stående lattor ut genom seglet. Vi lirkade ut de lattor som var av/skadade och rullade in seglet igen. På vägen ned mötte vi flera segelbåtar,  flera av dessa gick med alla segel uppe i god fart, några hade revat och seglade med stormfock. Vi  mötte ytterligare en mörk molnformation. Lite osäkra kände vi oss. Blir det som innan? Nu hade vi alla fall inga segel uppe, men by nummer två blåste som mest 18 m/s.



Så här glad var Ingrid i sin cykelstol under sprayhooden när vi kom i hamn.

Vi ligger nu i Bagenkop på södra Langeland, en jättefin och modern gästhamn. Nästan bara tyska båtar i hamnen. Första dagen här gick till att bara vila. Vi blev rätt trötta av upplevelsen. Vi har kunnat konstatera att förutom skadorna på seglet har även sprayhooden fått ett trist hål på 6-7cm i diameter i mitten av "fönstret". Vi får försöka tejpa det. Blocket som sitter på bommen blev också allvarligt skadat, så det har vi bytt. Rickards tumme värker inte så mycket längre, men den kommer nog att vålla honom obehag flera veckor framöver.




Strax innan vi lämnade hemmahamnen i Öregrund var vår släkting Lasse förbi och vinkade adjö. Lasse är en mycket erfaren oceanseglare och ägare till paying-crew-segelbåten Salsa i Medelhavet. Björn frågade om han hade något sista råd på vägen inför vår avresa. Han svarade att det bästa rådet är att inte lyssna på så mycket råd... Upplev själv. Han gick upp och fixade med sin andra segelbåt men kom ned till oss igen en stund senare. Han sa: Jo, jag har ett faktiskt ett råd: då du funderar på att reva -  gör det då. Dessa ord funderade Björn en del på på väg in mot Bagenkop. 



 

Det blev inte som vi tänkt, men bra ändå

Vi blev inblåsta i Torhamn i två nätter medan den sydvästliga kulingen tjöt i riggarna. Vi var tre båtar i hamnen, en tysk båt, en med rysk (i Blekinges skärgård!) besättning och så vi, och alla gjorde vi vad vi kunde för att fendra av mot stenpiren, när mynningen mot fjärden utanför vette mot ja...sydväst. Vi klarade oss bra som låg med fören mot hamninloppet, men de ryska killarna hade det kämpigt där de låg med bredsidan mot vinden - de måste ha åkt torktumlare därinne. Barnen anslöt med morföräldrarna i husbilen och vi fördrev väntan i hamn med promenader, högläsning och matteövningar med barnen och sällskapsspel.

Klockan var 5.30 på morgonen när vi kastade loss. Vinden hade äntligen mojnat, barnen sov och övningsskjutningarna utanför Karlskrona skulle inte påbörjas förrän kl 9.00, (hade vi ringt till militären och förhört oss om). Det blev en vacker morgon där vi puttrade motor genom den sydöstra, blekingska skärgården; ekbackarna i morgonsolen på ön Senoren såg ut att höra hemma i en svunnen tid - så vackert! Vattnet var grunt och vi hade inga papperssjökort över Blekinge, så nu fick vi för första gången komplettera GPS-plottern med våra digitala sjökortsprogram  och GPS-pucken. Det fungerade hur bra som helst och kanske kan snart även Anette våga lita fullt ut på tekniken :). Den smala enslinjerännan var rolig att passera och broar precis över vår höjd på 17 m är alltid lite extra spännande att passera under. Självaste Nelson lär ha sagt att Karlskrona var ointagbart, och visst var inloppet väl förskansat. Vi fortsatte att tuffa motor till Hasslö, där vi fick ringa trafikverket för broöppning. Därefter satte vi segel och höll en lång kryssbog mot Tärnö, innan vi vek söderut mot Hanö. Auto (piloten) styrde med inlagd vindvinkel, han är så bra Auto, vår förstestyrman!

Hanö var en vacker ö med en välskyddad hamn. Vi hade egentligen inte tänkt oss dit, utan planerat att segla direkt mot Simrishamn, men  vindriktningen ville annat. Vi sträckte på benen, åt en sen lunch och lät barnen "leka av sig", de har mycket spring i benen när vi går i land. När vi framåt eftermiddagen kastade loss igen, var det fantasieggande att tänka på alla de segelskutor som för 200 år sedan, under Napoleonkriget 1810-1812, lär ha ankrat i sundet mellan Hanö och fastlandet i väntan på att segla i konvoj under engelska flottans beskydd mot smugglarna i Östersjön. Napoleons härjningar och allierade har vi alltid trott handlade mest om centraleuropa, Ryssland och Medelhavsområdet, men både Sverige och Danmark var Frankrikes allierade under delar av kriget. Med dåliga vindar och motsjö tog vi de sista timmarna hjälp av motorn. Björn tycker motorkörning är träligt, men det var samtidigt skönt att ha gjort Hanöbukten och komma in och få en hamnplats innan solen gick ner.

Efter sovmorgon i Simrishamn gjorde vi ett tappert försök att finna någon som kunde hjälpa oss med verktyg och kapning av det inre förstaget. Vi fann ett båtvarv och rätt personer, men de var dessvärre upptagna med andra båtarbeten hela dagen. Vi tog istället en tur i de gamla gränderna, vars fasader snart kommer att prydas av stockrosor. Mormor och morfar kom farande mellan sina skånska golfrundor och "vinkade" av oss några timmar genom att bjuda på glass i hamnen, innan de for vidare norrut. Vi köpte ett översiktskort över södra Östersjön (pappers) av den trevlige hamnkaptenen. ( Hamnkontoret i Simrishamn ser inte mycket ut för världen men rymmer en halv skeppshandel!) Innan läggdags förberedde vi oss inför morgondagens överfart till Danmark. Skulle vi följa den svenska kusten mot Trelleborg, gå rakt söder ut mot Arkona på Rügen eller snedda mot Mön, ja det fick morgondagens vindriktning utvisa, men prognosen gav hopp om vindar vridande mot sydost. (De sydvästliga vindarna har vi kryssat med länge nog nu...)

Solen skymtade mellan molnen under morgontimmarna när vi följde Österlens kust ner mot Sandhammaren, Nordens kap Horn, sägs det, då så många fartyg gått på grund där under segelskutornas tid, p g a de föränderliga sandbankarna innanför 20-meterskurvan. Vinden var först rakt sydlig, men vred mot sydost, vilket gav oss slör mot Möns klint hela dagen på 6-7 m/sek och ett lugnare hav. Finfin segling! Vi passerade trafiksepareringszonerna, ibland nära större båtar, men med AIS:en ombord känns det tryggt och bra, ett 50-tal båtar syntes på skärmen vid 24 nm. Vid Kriegers flak (en uppgrundning i södra Östersjön) lämnade vi svenskt farvatten och gick i år norr om den 80 m höga fyrmasten och det tyska vindkraftverket (Windkraft im Bau) som ännu inte är synligt över vattenytan. (Men enligt sjökortet gör man nog klokast i att hålla sig utanför området). Regndroppar började falla framåt kvällen och vi fällde upp sittbrunnstältet (det fungerar bra vid slör och läns i lättare vindar) så hela familjen kunde varma och torra kura skymning i sittbrunnen medan danska vågor vaggade tre barn till sömns.

När vi lämnade Kalmar hade vi tänkt oss en nattsegling över Hanöbukten ner mot Simrishamn. Vindarnas styrka och vågornas kraft tillät inte de planerna och istället för en lång etapp fågelvägen fick vi nu dela upp resan utmed Blekinges kust. Det blev inte som vi tänkt oss, men bra ändå.

Vi lämnar Sverige

Stämmer väderprognosen lämnar vi Sverige på själva nationaldagen.

Kuling, inte bara kul.

Med 15 m/s vinande in i fören har vi i valt att gå i hamn i Sveriges sydostligaste fastlandshamn, Torhamn, i Blekinge skärgård.

Borgholm

För fyra dagar sedan lämnade vi Nynäshamn i de sista nordliga vindarna. På kvällen den 29 maj laddade vi för resans första nattsegling. Målet var Borgholm på Öland 130 sjömil bort. Nattseglingen var helt odramatisk och vi nådde Borgholm 24 timmar senare. På bryggan stod morfar Sune och mormor Anita och vinkade glatt. (Det är roligt att deras golfresor med husbilen synkar så bra med våra rutter:) ).

Följande dag besökte vi slottsruinen samt Solliden. Orkideerna blommade. Vi bytte vindens vinande mot fågelsång. Koltrasten, bofinken och skogsduvan kände vi igen, men hörde vi också näktergalen på stigarna upp till slotten?

Kristin och Rickard fick sedan följa med morföräldrarna på en tur till norra Öland. Björn, Anette och Ingrid stävade vidare söderut. Redan efter någon timme var vi nöjda över vårt val att ha skiftat genuan till den mindre kryssfocken innan vi lämnade Borgholm. Vindarna som hittils varit måttliga blev nu friska i Kalmarsund. Under Ölandsbron blev himlen svart och vi beslutade oss för att gå in i Kalmar. Ett par skurar hann passera. Stanna och vänta in bättre väder eller åka vidare? Prognosen var: syd, sydväst kommande tio dagar. Men så vände vinden och blev friskt nordlig och vi ville inte gå miste om möjligheten att komma vidare söderut med fördelaktig vindriktning, trots att det blivit kväll.

Kalmarsund

Seglingen gick undan. Med endast försegel gjorde vi 6 knop i skymningen medan regnet vräkte ned. När vi närmade oss Kristianopel funderade vi åter på om vi skulle gå i hamn eller om vi skulle gå vidare. Vi valde att vila upp oss och styrde mot den röda enslinjen och förtöjde i en hamnboj vid 23-tiden.

Vi vaknade utvilade och funderade över väderprognosen. Kulingvarning utfärdad och vindar 9-15 m/s. Fortsätta eller stanna i hamn? Att testa utrustningen och båten under lite tuffare förhållande när vi fortfarande var på "hemmaplan" kändes rätt och riktigt. Solen sken och vindarna låg på 8-10 m/s, vi tog på oss seglarställen och säkerhetsselar och kastade loss.

Första timmen gjorde dryga sju knop med fullt ställ -vilken segling! Därefter revade vi planenligt både stor och fock inför vidare färd över Hanöbukten. Men successivt växte sjön och vågorna slog ideligen upp över båten.  Vi lutade kraftigt trots revningen i vindarna på stadiga 14 m/s. Vi pinade i ca 190 grader och insåg att om inte vinden vred skulle vi behöva kryssa till Simrishamn! Det var inte värt att fortsätta den tänkta rutten och det var ganska skönt att de stora barnen just nu inte var ombord. Ett antal stora svarta molnformationer tornade upp sig över havet och vi fattade beslutet att söka oss i hamn. Vi studerade sjökortet och och såg en mindre farled i lä bakom öarna norr om oss, där Torhamn såg ut att ge skydd även för båtar med vårt djupgående. Där gick vi in och förtöjde båten i en åskby på 18-19 m/s. Kuling är inte bara kul, men åh vad gott det var att gå ner i båten och äta varm gulachsoppa medan vi väntade på att barnen och morföräldrar skulle komma ner från Öland.

Tre nätter i Nynäshamn

Trots fina nordliga vindar, då vi gärna fortsatt söderut!, blev vi tvungna att stanna tre dygn i Nynäshamn för att vänta in vår värmare. Farfar Anders var så hjälpsam och hämtade ut den i Bromma och körde ner den till oss och hjälpte oss även med installationen. Det var databoxen som hade gått sönder. Men vad skönt det nu är med en fungerande värmare ombord!

Andra saker vi gjort är att byta kylarvätska i motorn och sätta upp ett nytt inre förstag (till stormfocken) i masten. Döm om vår förvåning när det visade sig vara två meter för långt. Vi trodde att de levererades i rätt längd, bara att montera, så var icke fallet. ;) Hur som helst så sitter det nu monterat i masten, men vi behöver kapa det till rätt längd vid tillfälle när vi kommer till en riggverkstad. Björn och Anders hjälptes också åt att installera en "generatorbooster", vilken kommer att förbättra batteriernas laddningsförmåga.  Mer om den vid ett senare tillfälle.

Vi passade också på att göra två provianteringsvändor och därmed inviga den gamla modifierade shoppingvagn vi fått ärva av en gammelfaster till Björn - den kommer att underlätta de större matinköpen under resan. Även tvätt kunde ombesörjas i gästhamnen, med tre barn ombord blir det lätt en hel del smutstvätt. Nynäshamn är en förträfflig gästhamn med mycket trevlig och hjälpsam personal och därtill superfin bastu, tvättstuga och lekplats!