En klämd tumme och en stormby

Att angöra hamnar i mörker är spännande trots GPS-hjälpmedel, speciellt som vi läst i hamnbeskrivningen att många fiskeredskap var utlagda runt hamninloppet. När vi styrde in mot fyrljusen i Klintholm på Mön var klockan ett på natten och det var helmörkt där vi gled fram i duggregnet. Vi visste var vi var i förhållande till hamn och grund, men var fiskeredskapen låg visade inte plottern. Vi hade tur och någon timme innan vi kom fram gick en fiskebåt in i hamn. Tack vare AIS:en kunde vi på ett ungefär hålla dess kurs. Vi spejade framför stäven med vår strålkastare och kunde utan problem finna vår väg in till en brygga och förtöja. En fin 16-timmars segling över södra Östersjön låg nu bakom oss och vi somnade genast.

Nästa dag hissade vi Dannebrogen i riggen och följde Möns kust söderut. Det var många fiskeredskap utlagda, kunde vi se. Vi vek in i sundet mellan Mön och Falster och seglade i soldis under de två stora tåg- och bilbroarna till kontinenten. Femö, en fin liten ö med sandstränder runt hamnen där vi var förra sommaren också, blev vårt nattstopp, innan vi följande dag i regn och lätta sydvästvindar seglade ner i Stora Bält med sikte på Bagenkop på södra Langeland. Stämningen var hög ombord, och likt Jussi sjöng vi "Till havs, till havs" för full hals.

En olycka kommer sällan ensam, sägs det. Vi hade precis tittat på några stora tankers på dryga 800 fot som vi passerade, när Rickard klämde tummen i toalettdörren. Kanske var det gammal svall från någon båt, för annars var det bara små vågor. Stackars lillkille! Vi kylde, tvättade rent, gav Alvedon och tröstade och tröstade och tröstade. Efter någon timme hade gråten lagt sig och eftersom solen tittade fram bäddade vi ner Rickard  i sittbrunnen med lite godis och serietidningar. Nu såg vi fram emot att komma i hamn och se över tummen och hitta på något roligt för Rickard. Vi hade passerat farleden i Stora Bält och hade ca 20 distans kvar till hamn. Förutsättningarna var utmärkta för smörsegling. Vi hade lä från vågorna av Langeland, halvvind och det blåste 4-5m/s. Lite märkligt var det att vår plotter efter en stund visade att båten åkte norrut, tvärs mot den riktning vi faktiskt körde... Efter 5 minuter slog det oss - motström! Fenomenet kändes igen från förra sommarens Danmarkssegling. Det var lite fascinerande - det kluckade hemtrevligt mot fören, båten lutade  lagom, solen sken - men sjömärket strax framför och det vita huset på stranden rörde sig knappt ur fläcken.

En stund senare började det mörkna över ön intill och Kristin och Anette började ta in kuddar, filtar och hjälpa Rickard och lilla Ingrid in i båten. Björn såg ett par blixtar och det mullrade dovt. Regnet började droppa och strax blev vattenytan i vindriktingen svart och ilsket krusig.



. Hagelkulorna var centimeterstora! (Zooma in vattenytan)

Björn rullade snabbt in focken och skulle börja rulla in även storseglet. Det gick inte! För stora krafter bromsade. Regnet hade under tiden tilltagit i intensitet och piskade ner. Båten började luta kraftigt, för kraftigt! Snabbt släpptes på storskotet och bommen swischade ut, storseglet och det lösa skotet fladdrade vilt. Regnet hade nu övergått i hagel i storlek som spelkulor, vilka fullkomligt piskade båt och hav. På med motorn snabbt.  Björn tog skydd bakom sprayhood och vindruta och winchade centimeter för centimeter in storseglet. Skulle sprayhooden hålla? Anette läste med hög stämma och allt det lugn hon kunde uppbringa serier för barnen i akterruffen. Vindmätaren sa 24 m/s, stormstyrka.




Efter en kvart var allt över och solen sken. Drivor av hagel låg kvar på båten.

Tio minuter senare var det över. Solen sken igen och de enda spåren var en driva av hagel i sittbrunnen och på däck. Det här var utan tvekan det värsta vädret vi upplevt till sjöss. Något uppskakade tuffade vi för motor ner mot vår tänkta hamn för natten. Vi rullade ut storseglet för att inspektera ev. skador. Inte roligt. På flera ställen stack våra stående lattor ut genom seglet. Vi lirkade ut de lattor som var av/skadade och rullade in seglet igen. På vägen ned mötte vi flera segelbåtar,  flera av dessa gick med alla segel uppe i god fart, några hade revat och seglade med stormfock. Vi  mötte ytterligare en mörk molnformation. Lite osäkra kände vi oss. Blir det som innan? Nu hade vi alla fall inga segel uppe, men by nummer två blåste som mest 18 m/s.



Så här glad var Ingrid i sin cykelstol under sprayhooden när vi kom i hamn.

Vi ligger nu i Bagenkop på södra Langeland, en jättefin och modern gästhamn. Nästan bara tyska båtar i hamnen. Första dagen här gick till att bara vila. Vi blev rätt trötta av upplevelsen. Vi har kunnat konstatera att förutom skadorna på seglet har även sprayhooden fått ett trist hål på 6-7cm i diameter i mitten av "fönstret". Vi får försöka tejpa det. Blocket som sitter på bommen blev också allvarligt skadat, så det har vi bytt. Rickards tumme värker inte så mycket längre, men den kommer nog att vålla honom obehag flera veckor framöver.




Strax innan vi lämnade hemmahamnen i Öregrund var vår släkting Lasse förbi och vinkade adjö. Lasse är en mycket erfaren oceanseglare och ägare till paying-crew-segelbåten Salsa i Medelhavet. Björn frågade om han hade något sista råd på vägen inför vår avresa. Han svarade att det bästa rådet är att inte lyssna på så mycket råd... Upplev själv. Han gick upp och fixade med sin andra segelbåt men kom ned till oss igen en stund senare. Han sa: Jo, jag har ett faktiskt ett råd: då du funderar på att reva -  gör det då. Dessa ord funderade Björn en del på på väg in mot Bagenkop.