Korsika

Klipporna vid inloppet till Bonifacio och lagunstränderna där. 

 

Hamnen i Bonifacio var under ombyggnad, varpå halva hamnbassängen ännu var en byggarbetsplats.  Mellan några av bryggorna hade lokala båtar också dragit linor tvärs över till nästa brygga, vilket omöjliggjorde förtöjning på de tomma luckor som fanns innanför. När vi anlände i mörkret var hamnkontoret obemannat och efter nästan en timmes letande lade vi så till vid en av bryggorna som var under reparation.  Vi kröp ner och sov några timmar och när vi vaknade hade också Cachaca och Limelight kommit in i hamn. En lämnande segelbåt gav oss senare en plats vid de ordinarie bryggorna, där vi kunde få ligga fem nätter, tills ägaren till platsen skulle återvända.

Hela gänget sammanstrålade på Limelight vid lunch och delade upplevelser från överfarten.  Andreas hade tagit några för oss intressanta mått. Han berättade att Grace hade en räckvidd på VHF:en på 15-20 sjömil, AIS:en räcker 12-15 sjömil och att Grace akterlanterna syntes fem sjömil bort, ganska bra räckvidd således. En lätt euforisk känsla infinner sig lätt efter längre överfarter och stämningen på Limelight var uppsluppen och glad. Tiden flög fram och vi blev alla kvar hela eftermiddagen och kvällen. Först när vi alla  framåt nattkröken dansat av oss två dygns sittastillande begav vi oss hem till Grace igen.
 

Följande dag undersökte vi möjligheten att hyra bil. I Bonifacio var utbudet begränsat till enbart Europcar och de skulle ha bra betalt. Mest förmånligt var att hyra bil en hel vecka, så vi bestämde oss för att dela bilen och fick på så vis disponera bilen två dagar var – en av många fördelar med att segla tillsammans med kompisbåtar.

Vår första dag med bil åkte vi runt på den södra halvan av Korsika. Via bergstaden Sartene och hamnstaden Propriano tog vi oss upp till huvudstaden Ajaccio. Därefter följde vi den fantastiskt vackra vägen upp mot Corte. Att se de snöklädda bergstopparna kändes ovant och exotiskt, att topparna dessutom var på runt 2500 meter, högre än Kebnekaise, var också häftigt. Vägen slingrade sig längs bergssidorna och det kändes som att köra bil i Alperna. Det fanns gott om rastplatser utmed vägarna på Korsika och vi stannade ofta för att njuta av vyerna och de underbara vårdofterna. Vi tog oss sedan till stränderna på ostkusten och kom tillbaka till Bonifacio först sent på kvällen.

Nästföljande dag gassade solen och vi tillbringade hela dagen på en helt underbar strand i Calla Rossa utanför Porto Vecchio. Det var helg och stämningen var avslappnad. Ett gäng familjer och ungdomar intill oss hade kört ner sina "pick-up:er" och grillade på stranden.  De spelade skön popmusik och vi trivdes.



 

Följande dagar var vi kvar i Bonifacio. Björn, Kristin och Rickard gjorde två långpromenader med Canan och Timmy för att leta strandfynd på Bonifacios norra lagunstränder. De såg en landlevande sköldpadda som enbart finns på Korsika och på franska Rivieran. En korsikansk man som passerade sa att de var mycket ovanliga att se och att de dessvärre stadigt minskar i antal. Sista dagen ägnade vi åt staden, förskansningen och utsiktspunkterna uppe på klippan och till att sola på de utmejslade stränderna nedanför.

På morgonkvisten den fjärde dagen i hamn dök en man upp på grannbåten och meddelade att vi behövde flytta oss samma dag. Anette begav sig till hamnkontoret. Jo, ägaren skulle återvända en dag tidigare, så vi fick hitta oss en ny plats, plats 16 var t.ex. ledig. Det stämde dock inte. Anette vandrade runt i hamnen och återvände till hamnkontoret. Den enda plats som är ledig är J12, kan vi ta den. Mais, oui. Biensûr! Vi hade knappt fått fast tamparna förrän en man ropade: ”Men ni har ju tagit min plats!” ”Pardon, monsieur, men hamnkontoret sa att vi kunde ligga här.” Mannen försvann i en harrang av fula ord mot hamnkontoret. Tio minuter senare återvände han. Svordomsflödet hade nu ökat i grovlek och Anette fick sig en god lektion i franska svordomar, medan mannen hämtade tampar och annat han lämnat på bryggan. Först en god stund senare, när vi hjälpt honom fiska upp den flytboj han fäst på J12, muttrade han ett knappt hörbart ”merci” och försvann till den plats han fått sig anvisad. Nu hade vi fått smaka på lite sydländskt temperament! Upplevelsen vi fick i Bonifacio var att man på hamnkontoret var vänliga, men att de, troligtvis till följd av ombyggnationen, förlorat kontrollen över båtplatserna, vilket skapade en del funderingar och irritation både hos lokala och besökande båtar.

Vädret hade varit strålande varje dag ända sedan vi kom till Korsika och vi började längta ut på havet igen. Björns föräldrar var också i antågande till Sardinien och när de kom ville vi vara på plats i Olbia. Efter fem dagar på Napoleons hemö lämnade vi således våra vänner och seglade ut i Bonifaciosundet.