Albaniens kust och inklarering i Montenegro

 

Södra Albaniens kustlandskap

Marinan sov när vi på morgonen gled ut ifrån Gouvia på Korfu. De ankringsvikar vi passerade på norra delen av ön såg inbjudande ut, men de var inte för oss. Öster om oss, bara några få sjömil bort, låg Albanien, ett land vi kände en viss respekt inför. Det kändes lite spännade att göra sträcka som nu låg framför oss. I vår pilotbok från 2011 står att den albanska kusten bevakas av både inhemska fartyg och patrulleras av den italienska flottan. Enligt boken var det heller inte ovanligt att passerande båtar blir bordade, ombeds att visa skeppshandlingar och kan få båten genomsökt. Av andra seglare på Korfu hade vi fått höra att Albaniens attityd gentemot turister nu är mildare. De vi träffade, som besökt landet, hade mötts av vänlighet, men berättat att det fortfarande är lite omständigt att klarera in. För inklareringen är det kutym att nyttja en s.k. agent, som mot en avgift på strax under 50 euro, hjälper till med all pappersexercis för att komma in i landet. Vi hade några dagar tidigare tänkt oss ett stopp i Vlorë, men när vi av väderskäl blev kvar så länge på Korfu, så hade vi nu ändrat planerna och tänkte oss ett direktben upp till Montenegro, vilket skulle ta oss ungefär ett dygn.

Gästflaggorna hissade

Nåväl, strax innanför albanskt farvatten dök ett gäng delfiner med ungar upp, vilka lekte runt båten och vi kände oss på så sätt varmt välkomnade även här. Hela dagen låg vattnet platt och vi gick mestadels med motor hela sträckan. (Det hade blivit mycket av den varan sedan Sicilien). Den albanska kusten innanför oss kännetecknades av höga, karga och oexploaterad berg som stupade hela vägen ned till havet. I pilotboken stod att passerande båtar ska gå 12 sjömil ut från land. Vi genade lite i början, men höll ut ordentligt efter Vlorë, då vi närmade oss "restricted areas", militärt område. Albaniens kustnära vatten var kraftigt minerat långt efter andra världskriget, men skall nu till största del vara röjda. Att ankra i albanska vikar lär dock vara otillrådigt pga av risken för odetonerade minor. Till skillnad från i Grekland såg vi nu många fiskefartyg nästan hela sträckan utmed kusten. Björn såg även en svärdfisk som skrämd av oss graciöst hoppade upp helt över ytan.

Framåt kvällen körde vi ikapp en segelbåt, som också gick i nordlig riktning. De ombord ropade snart upp oss och vi fick en liten trevlig pratstund över VHF:en. Paret ombord var från England och de skulle liksom oss upp till Bar för att klarera in i Montenegro. Det kändes lite tryggt att ha en andra båt som sällskap under natten.
 

I skymningen kunde Björn se blixtar i fjärran och han passerade också några tiotal meter från ett flera meter stort trassel av rep och fiskenät, som guppade i ytan. Sådant vill man inte ha in i propellern... särskilt inte nattetid... i Albanien... Björn bestämde sig för att hålla tyst om trasslet för Anette som lyckligt ovetande höll på att natta barnen. Inget hade ju hänt, och Anette och barnen somnade snart.

 

Vid midnatt hade Kristin vaknat och kommit upp en stund. Hon kröp upp under filten hos Björn och i den svarta natten hade de ett härligt samtal om kompassen, dess grader och jordens poler.   När Kristin blev sömnig igen kröp hon tillbaka ner i sjökojen. Björn såg återigen blixtrar på avstånd. Anette, som vaknat av muller, tittade upp vid halv två för att förhöra sig om att allt var bra. "Jodå, åskan är väster om oss, sov du några timmar till". En halvtimme senare hade åskan och blixtrarna närmat sig. Björn hade trott sig gå fri från blixtarna, men åskovädret i nordväst rörde sig nu mot den albanska kusten samtidigt som ett andra, något mindre närmade sig söderifrån. Någon väg att runda ovädret fanns i egentlig mening inte, så det vara bara att fortsätta in i det. När blixten slog ned lite väl nära hörde Björn sig själv säga ett ljudligt: "Usch!" Regnet tilltog och Björn gladde sig innerligt åt vårt sittbrunnstält där han kunde sitta torr. För att försöka undvika det värsta vädret körde Björn slalom i vattnet utanför Tirana. Radarn var till god hjälp för där kunde man se en "väg ut" ur ovädret. Det blev ett par intensiva timmar och det var lätt att hålla sig vaken den natten.

 

Regnbåge utanför Bar

Anette löste av Björn i gryningen och hon fick gryningsljus och några vackra morgontimmar in mot Montenegros gräns och hamnstaden Bar. I Bar fick vi för förstagången på resan, i ordets rätta bemärkeslse, "klarera in" i ett land. Proceduren innebar i tur och ordningen att Bars hamnkapten skulle uppsökas (ett mindre företag i sig då byggnaden låg några hundra meter från hamnen). Hos hamnkaptenen skulle samtliga skeppspapper uppvisas för utfärdandet av en s.k. vignette, ett tillstånd att färdas i Montenegros farvatten. Fartygshandling, bevis på nautisk kompetens och försäkringshandlingar gicks igenom. Här höll det på att ta riktigt stopp! Hamnkaptenen upptäcke att vårt försäkringsbrev hade gått ut tre dagar tidigare. (På svenska stod tydligt att försäkringen fortsatte gälla om den inte var skriftligen uppsagd, men det kunde ju inte han läsa.) Utan giltig försäkring skulle vi inte få fortsätta vår resa konstaterade hamnkaptenen, inte otrevligt, men sakligt. Han krävde ett färskt försäkringsbevis.
 

Bara för Björn att gå tillbaka till båten och ringa vårt försäkringsbolag Pantaenius, som omgående skickade efterfrågad handling! Vi vill verkligen ge Panaenius mycket beröm för snabb och smidig handläggning!!! ( Vårt nya försäkringsbevis låg i den eftersända posten hos våra föräldrar hemma i Sverige, och vi hade alldeles glömt bort att be dem maila ner en kopia).

 

Tillbaka till inklareringsprocessen. Efter att det nya försäkringsbeviset mailats över till hamnkaptenen, var nästa steg att gå till en lokal bank och betala för vignetten. Några kontanter ville hamnkaptenen inte ha, inbetalningen för vignetten, d v s 40 euro + "vistors tax", 5 euro för sju dagar, skulle betalas på banken! Tillbaka igen på hamnkaptenens kontor (vi hade nu blivit lite kompisar) uppvisandes bankkvitto och så kunde vi få ut våra färdigstämplade handlingar. Han var rätt skön, hamnkaptenen. Han sa, då Björn tidigare uttryckte olust  över att inte ha alla papper på plats:"Ingen fara! Du vet, i Montenegro var vi ockuperade av turkarna under 500 år och en sak lärde vi oss - Ta det lugnt!"

Med lätta steg vandrade Björn nu till nästa instans, tullen. "Har ni något och förtulla?" Björn svarade raskt "nej" och då var det bara att gå vidare till polisen. Här tog det längre tid, men det kändes som en baggis efter försäkringsfrågan. Samtliga pass kontrollerades noggrant och stämdes av med den crewlist som upprättats hos hamnkaptenen. Passen stämplades omsorgsfullt och och plötsligt var allt klart.


När vi strax senare kastades loss, efter nästan fyra timmars byråkrati, var det med nöd och näppe att vi kom ut ur hamnen. Hamnens två bogserbåtar hade just tryckt in ett stort lastfartyg i den inre hamnbassängen och fartyget var just på väg att lägga till med en tross, tjock som en överarm. Trossen låg över inloppet till den andra hamnbassängen där vi befann oss och höll nu på att fästas i den kaj där vi nyss legat. Vi var mycket effektivt inspärrade! Med tydliga gester och ännu tydligare kroppsspråk visade vi vad vi tyckte om saken och en stund senare lättade en av hamnarbetarna trossen en stund, körde ut den med en liten båt och lät oss komma förbi. Tacksamma för det vinkade barnen glatt till bogserbåtarna när vi lämnade industrihamnen i Bar. Hur länge den engelska paret, som kom in ett par timmar efter oss och ännu var mitt i sin inklarering, blev inspärrade i Bar vet vi inte, men det kan inte ha varit lätt för dem att komma förbi när fartygstrossen väl lagts tillrätta över hamninloppet.

Instängda av en tross i hamninloppet i Bar.