Öarna Korcula och Hvar



Björn och Ingrid läser och ritar utanför ön Mljet.

Från Peljesachalvön fick vi en fin sträckbog utmed Mljet, en 2 mil lång och rätt smal ö.  Siktet var ställt på ön Korcula som vi hört skulle vara riktigt fin. Det kändes f.ö. lite märkligt att plötsligt ha så många natthamnsmöjligheter som nu erbjöds. Vi var ju vana vid att man på morgonen satte sikte  på en skyddad hamn en dagsetapp bort, och sedan seglade mot den hela dagen. Här fanns istället massor med alternativ. Plöstligt skulle hjärnan utvärdera de olika dessa. De låter fånigt men det var dessutom ovant med de kroatiska namnen där konsonanterna var fler i rad än vi var vana vid.

Istället för att gå till marinan i Korcula stad satsade vi på en hamnplats i Lumbarda. Det visade sig vara en supermysig liten hamn, inramad av stränder och för mindre än halva avgiften mot den större marinan i stan. Glasskiosken låg 25 meter bort och badstranden 50 meter, så barnens och vår lycka var stor. Här hade vi kunnat stanna länge! Våra båtgrannar var ett norskt, trevligt par som precis köpt sig en f.d charterbåtbåt i Kroatien och var fulla av drömmar om framtida seglingar. Deras ögon hade ett härligt ljus. 

 

När vi nästföljande dag skulle ta bussen in till staden visade det sig att de hyrde ut vespor strax bredvid för en försumbar kostnad - så mycket roligare! Barnens hjälmar ställdes in och så var vi iväg mot Korcula stad. Anette hade dock inte kört moppe sedan tonåren, så hon och Kristin for iväg med ett ryck. Björn med Ingrid i sele på magen och Rickard på bönpallen var snart ikapp och sedan njöt vi. Varför har vi inte rest så här tidigare?



Badliv på stranden vid marinan i Lumbarda.

Stranden på kvällen i Lumbarda.

 

Korcula stad har en mycket charmig, medeltida kärna med små torg, vackra små kyrkor och gränder. Som stora delar av Kroatien så har även Korcula under många århundraden tillhört Venetien. Det lär vara här som Marco Polo föddes och växte upp innan han för Venedigs handelsmän gav sig av på sina upptäcksfärder i österled. Vi strosade runt i duggregnet och njöt av den härliga atmosfären och temperaturen innan vi följde den kurviga vägen utmed vikarna hemåt i skymningen.Väl på båten skrattade vi gott åt en liten händelse på skotrarna:  I en av uppförsbackarna, där vi blivit tvungna att stanna pga vägarbete, kom Anette lite långt ut i starten då hon skulle passera Björn, vars skoter inte accelererade så snabbt med tre passagerare på. Den tonårskille med tjej bakpå, som antagligen ville imponera med sin snabba hoj och tänkt köra om alla andra, fick slå av på farten och bromsa in. Men längre upp i backen kom han förbi i allafall och visade omsorgsfullt sitt långfinger för Anette. Hade han gjort det om Anette kört utan hjälm?



Vad man tror var Marco Polos födelsehus.

Mycket roligare än bussen!



Korcula stad

När vi lämnade Korcula var vår tanke att gå till Hvar stad på sydvästra sidan av ön (som också heter Hvar), en hamn som lär vara fin och mycket populär. Det blåste rätt friskt, 8-9 m/sek under morgonen medan vi gjorde några långa krysslag upp mot Peljesachalvön. Vinden friskade i vartefter så vi minskade segelytan och revade. Efter ett par timmar av lut och vattenstänk fick Anette nog och fräste: "Varför ska vi hålla på så här och kryssa fram till skymningen, när vi  kan få en toppenläns åt andra hållet?" Vi struntade i Hvar stad och följde öns sydsida österut istället. Nu gjorde vi god fart, runt 7 knop. Då vi närmade oss udden på Hvar såg vi att sjön var rejält skvalpig i sundet mellan ön och fastlandet. Vinden hade här fritt spelrum då det blåste en frisk nordvästan. Vi startade motorn och tog in seglen innan vi gick ut i vågorna. Klockan var bara tre på eftermiddagen och vi hade egentligen tänkt oss en längre distans, men vi bestämde nu snabbt att det var ett bättre alternativ att vända och gå tillbaka till udden och den lilla hamnen Sucuraj, som vi nyss passerat. Sucuraj visade sig vara en rar liten rar hamn för främst lokala båtar. Vid den lilla gästbryggan låg två andra gästande segelbåtar långsides och där fanns plats för ett par tre till. Vi förtöjde och njöt. Barnen la sig på mage på bryggan och studerade väl kamouflerade fiskar i det grunda vattnet. Livet på havsbottnen är som fascinerande TV-program för våra små; de kan ligga på bryggorna i timmar och titta på djurlivet därnere.

 

Morgonen därpå hade vinden ökat ytterligare, men vridit från nordväst till nordost. Det blåste nästan kuling och vi övervägde om vi skulle stanna i hamn eller ge oss av. Vi skulle dock få sjölä från fastlandet, så vi bestämde oss för att runda udden igen och följa fastlandet norrut och ankra upp för natten i en stor skyddad naturvik på ön Brac. Vi kastade loss vid 10-tiden. Då visste vi ännu inte att det var Boran som börjat blåsa.